Stressade lärare anmäler skolan till Arbetsmiljöverket. (DN)
”Mängder av nya, statliga och kommunala pålagor har på mycket kort tid ökat deras administrativa arbetsuppgifter samtidigt som de pressas av kommunernas sparkrav. Nya nationella prov i flera ämnen redan i trean, skriftliga omdömen och betygsliknande skriftliga omdömen och nya mallar för åtgärdsprogram att fylla i…”
Det finns inte mycket för mig att tillägga. Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit om det här i bloggen; man kan inte införa en massa nya rutiner och lägga till nya arbetsuppgifter för lärarna utan att tiden till eleverna blir mindre. Hur många lärare blir utbrända på grund av att glädjen i yrket är borta? Hur många elever går dag ut och dag in utan att få den tid med en engagerad lärare de så väl behöver? För att skolpolitiken i dag styrs av personer som är besatta av statistik och kontroller! För att dagens samhälle styrs av kortsiktiga ekonomiska mål!
På tal om mål och överdrivna kontroller skriver Tomas Kroksmark i dag om betygsliknande omdömen för 7-åringar och hur mängden mål i skolan gör att kunskapen ”atomiseras” och blir ytlig.
P.S Jag fnissade lite uppgivet när jag läste följande mening i DN-artikeln: ”ständigt trilskande webbportaler där det tar massor av tid att logga in och logga ut och tidsrapportera varje elev, bli nedkopplad, försöka igen …” På min senaste arbetsplats tog det 5 min att logga in på själva datorn och sedan ytterligare 10 min för att släppas in i systemet man behövde tillgång till. Eftersom allt är datoriserat nuförtiden gick det åt ganska mycket tid varje dag… Dessutom hade man ju inte tillgång till en egen dator, så när lärarna försökte spara tid genom att börja logga in på en dator för att sedan gå och utföra en annan uppgift riskerade de att bli utloggade igen av någon annan och behöva ställa sig i kö igen… (IDG skriver om det faktum att bara 1 av 4 lärare har tillgång till en egen arbetsdator i en serie artiklar, här är en länk till en av dem som leder er vidare.)
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, grundskolan, skriftliga omdömen, lärare, pedagogik, flumpedagogik, Tomas Kroksmark, samhälle,
Christermagister 
Varför gör lärarna inget, dvs protesterar, strejkar eller allmänt visa sin avsky inför de pålagor som läggs till varje år. Varför är lärare så förb-annat ”snälla” och skall klara allt. Varför arbetar dom för så fruktansvärt USLA löner.
Varför, ja varför.
Jag blir förbannad när jag läser din kommentar, Sivan.
Jag KAN skita fullständigt i om din eller någon annans unge blir knarkare eller mördare eller bara ett helt vanligt socialfall p.g.a. hur skolan formats/formas i det politiska spelet. Det är EGENTLIGEN inte mitt problem, så länge han sitter still och håller käft när han är i skolan. Jag KAN intala mig att jag jobbar med kunskap och att mitt ansvar slutar när skolklockan ringer.
Jag KAN skita i det. Men gör det inte. Dels för att jag känner något som kallas ”ansvar” och dels för att jag ändå ses som ansvarig i egenskap av representant för skolan. Och det är väl också därför jag ”inte gör något” i Sylvias ögon.
Jag (personligen, alltså) skriver faktiskt en del om skolfrågor på nätet och jag är så smått engagerad i den lokala skoldebatten. Jag tycker absolut att jag protesterar och visar min avsky lite allmänt.
Men jag gör det på fackspråk. Och jag försöker anlägga ett helhetsperspektiv där kunskap inte går att särskilja från resten och skoltiden/-dagen inte går att särskilja från livet i allmänhet. Kort sagt gör jag det svårt för mig och har man inte en lärarutbildning i bagaget fattar man väl inte ens vad jag svamlar om.
För fattade man, skulle man också se våra MASSIVA protester och inte raljera över att vi är så ”förbannat snälla”.
Som lärare har jag snart protesterat klart. Den minimala backning jag får av föräldrar och gemene man räcker inte längre. Det är NI som kommer att få ta konsekvenserna, så det är fan i mig NI som ska protestera!
God natt!
Jag förstår att du blir förbannad Janne. Jag har ju läst om hur du kämpat! Och visst känns det ibland tröstlöst att sitta här och skriva och skriva och skriva om hur dagens skolpolitik går åt helt fel håll och hur kvaliteten i undervisningen sänks på grund av nedskärningar och lärarnas allt mer orimliga arbetsbörda. Man tycker ju faktiskt att fler föräldrar borde reagera! Jag håller med om att det är därifrån de massiva protesterna måste komma! Det är komplicerat att kritisera organisationen som ställer maten på bordet… Tänk om personalen i någon klädbutikskedja skulle börja demonstrera mot företagets låga kvalitet…
Men Sivan har ju faktiskt rätt också. Den stora mängden lärare protesterar bara i personalrummet. Jag tror att fler skulle behöva sätta ner foten. Kanske genom att bli bättre på att skriva formella konsekvensbeskrivningar av beslut och genom att skriftligt synliggöra sitt arbete och tiden det tar och sedan lämna över prioriterandet till högre ort. Vägra arbeta över utan betalning och med risk för hälsan, och låt någon annan ta beslutet om vilka upgifter som måste läggas åt sidan. Jag tror inte att varken chefer eller politiker i det fallet klarar av att prioritera bort undervisningen…
Timmen var sen och jag hade precis renskrivit en kvalitetsredovisning. Så jag var mitt i smeten och lättirriterad, kan man väl säga. Klart att Sivan har en poäng – och med det menar jag bl.a. att Tyresölärarnas initiativ är intressant och spännande.
Men först: Avsluta min sista arbetsdag innan pappaledigt! 🙂
Jag antar att det blir en wiskey i kväll då? 😉
Själv har jag fått sommarlov redan!
En öl kanske jag kan peta i mig i alla fall. Vi får se vad som händer… 😉
Protesterar (om än lite ”snällt”) gör man väl, men… Ja, det är en bra fråga som inte är lätt att besvara! Jag behöver hjälp!
En stor del i det hela är att alla administrativa delar kommer i första hand (av någon anledning… de bara MÅSTE utföras) och konsekvensen blir att om man ska dra ner på något så är det sin egen planering, vilket drabbar eleverna, och det är man inte beredd att utsätta eleverna för och alltså gör man det på sin fritid… Tills man går in i väggen…
Men visst, jag håller med. Fler borde prioritera planering, undervisning och elever under arbetstid och helt enkelt strunta i att utföra de administrativa uppgifterna man inte hinner med… Men då blir man inte långvarig på arbetsplatsen.
Att man arbetar för usla löner har väl att göra med att någon annan är beredd att göra det annars… Den enda anledningen för arbetsgivarna att verkligen höja lönerna skulle ju vara om de inte fick tag på folk annars. En kollektiv fråga helt enkelt.
Personligen stör jag mig mer på att administrationen, de onödiga kontrollerna och statistikinsamlandet går ut över undervisningens kvalitet än lönen, men det är väl typiskt för oss lärare… 😉
Kroksmark har kanske en poäng, men hur skall man annars kunna jobba målstyrt i skolan? Allvarligt?
Färre och vidare mål som sammanfogar de olika ämnena och gör så att lärare förmås att samarbeta i sina bedömningar? Färre angivna detaljkunskaper och mer koncentration på problem- och uppgiftslösning?
Du blandar ihop målstyrning med resultatstyrning. Att jobba målstyrt har ingenting med bedömning att göra eftersom en målstyrning handlar om att styra med hjälp av strävansmål. Men i praktiken i dag har vi en resultatstyrning där man tittar på hur skolorna mäter sig mot mer eller mindre godtyckligt uppsatta mål. Det är en helt artificiell styrning eftersom de ”resultat” man kontrollerar från skolorna (bland annat hur bra betyg man har i förhållande till hur mycket skolan kostat) i praktiken säger väldigt lite om verksamheten.
Kristoffer, pratar vi om att styra skolorna eller om att undervisa eleverna nu? Jag tänker mig främst eleverna.
Kanske är det så att det inte går att ha en målstyrd skola och samtidigt kräva en detaljerad redovisning av elevernas resultat? (Betyg och prov) Det är det jag menar med att betygshetsen och fokuseringen på de nationella proven medför, en resultatstyrd skola där individualisering blir omöjligt. Kursplanerna och provens utformning styr skolans verksamhet, och inte läroplanens mål.
Jag pratar om styrningen av skolorna, men det påverkar ju också undervisningen i viss utsträckning. Det stora problemet med resultatstyrning är kravet på mätbarhet, kvantifiering. När man kvantifierar kunskapskrav försvinner mycket av kvaliteten. Jag tycker att det borde säga sig själv att en sammanfattning av en elevs kunskap som består av en enda bokstav säger ganska lite om kvaliteten på elevens kunskaper.
Det håller jag fullständigt med om!
Vad gäller kraven på detaljkunskaper för varje årskurs så finns de ju inte i läroplanen. De många detaljerna är något som vissa skolor valt att lägga till, inget man måste ha.
Det finns en konflikt mellan detaljstyrning och en skola som är lika för alla. Med få, vida mål får man större skillnader mellan olika skolor eftersom man öppnar upp för olika tolkningar. Det är också ett problem och jag kan inte se att Kroksmark har någon lösning på det.
Visst är det ett dilemma Svante, det håller jag fullständigt med om! Jag har inget färdigt svar, och antagligen inte Kroksmark heller… (Kolla med honom!)
Det är ju inte bara kursplanerna som hetsar fram detaljstyrda planer, utan även de nationella proven som jag tycker har fått på tok för stor tyngd i skolan.
Eftersom det till syvende och sist handlar om en kvalitetskontroll av skolorna, och inte eleverna, kanske man borde koncentrera sig mer på utvärderingar och kontroller av själva skolverksamheten?
P.S. Se även mitt nyare inlägg ”Förändringar i skolan” under punkt 1, det är inte bara mängden mål jag funderar på, utan även hur de är integrerade med varandra…
Det är bara ett dilemma så länge skolledning och skolpersonal inte besitter rätt kompetens. Att skolan ska vara lika för alla är inget uttalat mål i den svenska skolan, däremot ska den vara likvärdig, det är däremot ett begrepp som tåls att tittas närmare på. Vad är likvärdigt med vad och när kan vi säga att saker inte är likvärdiga?
Sen tycker jag att vi även borde problematisera det här med kvalitetskontroll. Det är ju i praktiken en kvanitetskontroll man gör av skolorna. Men du har alldeles rätt i att det måste vara lärarna och skolorna som blir mål för utvärdering, inte eleverna. Även om vi i dag vet att många elever får undermålig undervisning gör vi dem till bärare av problemen i stället för att angripa det vi kan påverka: pedagogiken.
Kristoffer, jag förstår inte vad du menar med ”rätt kompetens”. Vill du utveckla det?
En annan fråga – det låter ju bra att utvärdera skolor och lärare i stället för elever men i praktiken måste ju elevernas kunskaper väga mycket tungt i en sådan utvärdering. Om eleverna efter årskurs 9 har uppnått en stor andel av de mål som finns i läroplanen tyder väl det ändå på att skolan gör mycket rätt?! Och vice versa, om eleverna inte når upp till målen, kan skolan och lärarna då hävda att de gjort ett bra jobb?
Jag är medveten om att man måste ta hänsyn till socioekonomiska förutsättningar också, men det kan man ju inkludera i utvärderingen när man tittar på elevernas kunskaper.
Problemet är att det hetsar skolorna att satsa på ytlig kunskap som är lätt att mäta. Det är det som gör att kursplanerna och utformningen av de nationella proven styr undervisningen, och inte läroplanen.
Det skapar också stora tveksamheter om betygens giltighet, eftersom det i dagens konkurrensutsatta skola är frestande att ”salta på” dem lite extra. Mycket effektivt i marknadsföringssyfte.
Jag var väl ganska luddig och kategorisk där. Tittar man på undersökningar som gjorts och resultaten från Timms-rapporten (om man nu vill tillskriva den någon validitet vilket jag nog inte vill göra egentligen) träder en tydlig bild fram som visar att matematikundervisningen i en ansenlig mängd klassrum går till på ett sätt som direkt strider med forskning och beprövad erfarenhet. Det är fortfarande räknande i mateböcker som gäller och det ska utföras av tysta elever i raka bänkrader som får veta att det är fusk att hjälpa varandra.
För att diskutera likvärdighet måste vi egentligen diskutera vad vi lägger i begreppet likvärdighet. För mig handlar likvärdighet om att alla elever ska emanciperas och växa upp till människor som har ett så stort handlingsutrymme i livet som möjligt. Hindret som jag ser för det är att en del elever får bra lärare medan andra får dåliga. Jag kan inte referera till det på rak arm, men jag vill minnas att studier visat att man kan se att elever med arbetarbakgrund som haft vissa lärare de första tre skolåren i större utsträckning pluggat vidare än elever som haft andra, det borde tydligt visa att kvaliteten på lärarna borde stå högt, eller rent av högst på prioriteringsordningen.
Jag upplever att all denna styrning och alla utvärderingar är till för att hålla skolan flytande utan att behöva ta tag i kompetensproblemet. Man vill att skolan ska fungera och vara rättvis trots att stora delar av lärarkåren visar brister i kompetens. Jag säger att det inte låter sig göras.
En trevlig tolkning av ”likvärdighet”…
Jag tror att det som avgör kvaliteten på lärarna som du beskriver är något helt annat än ämneskunskap, och det är därför jag hellre ser färre lärare som undervisar brett i tighta team än en massa specialiserade lärare som undervisar fragmenterat. I de tighta teamen kan man utveckla det som gör att eleverna lyckas, genom samarbete och ämnesintegrering… (det finns i alla fall större chans) …
Den stora frågan är ju hur man utvecklar denna kvalitet. Man kan inte bara säga att den är medfödd, den går att träna upp, det är jag övertygad om. Jag tror på en fokuseringa av uppdraget (mindre administration) och kontinuerlig didaktisk handledning…
(Den här diskussionen hör ihop med en annan som finns under inlägget ”Förändringar i skolan”.)
Nej, det står ju uttryckligen i styrdokumenten (kommer inte ihåg vilket 😉 ) att undervisningen inte ska vara likadan.
En likvärdig skola innebär att man har samma möjlighet att klara sig i samhället, arbetslivet…livet, oavsett i vilken skola man gått? Men det stämmer ju inte… Jag är för trött för att bena ur begrepp just nu, men jag funderar vidare, tack för dina kommentarer!