Ålder

Sofia ”Mymlan” Mirjamsdotter på Bloggvärldsbloggen ber oss att skriva någonting om ålder, och visst är det lockande med en textutmaning i samma form som alla fotoutmaningar!

Tidigare hade jag ett ordspråk i bloggen som löd:

”Det väsentliga är inte hur gammal du är,
utan hur du är gammal.”

Trots huvudbudskapet vittnar citatet om en viss åldersångest, men jag skulle vilja komplettera det med ”…hur du är gammal, eller ung.” För det är väl i de banorna mina tankar går… Den fysiska åldern är inte det avgörande för vem du är. Du kan vara nästan vem du vill, oavsett ålder. Våra skolor kryllar av mogna tonåringar, stormarknaderna fylls av gamla par i tjugoårsåldern, våra sportarenor invaderas av barnsliga vuxna och en hel del unga pensionärer skuttar omkring som kalvar på grönbete i sin nyvunna frihet!

Det som oroar mig är hur omgivningen tvingar in oss i en mall efter ålder, eller nu ska jag inte vara feg; hur jag känner att omgivningen fösöker tvinga in mig i en mall, mota in mig i en fålla som ett hjälplöst kreatur. Det finns ett dolt schema som säger att ”nu är det dags att göra si”, och ”nu kan du absolut inte göra så!” I alla fall hör jag ibland sådant viskas i mina öron, och ser det i blickar jag möter… Är det bara jag?

Jag har ett komplext förhållande till det här med ålder. När jag var ung ville jag aldrig bli vuxen, och gammal fanns inte på kartan! Nu är jag snart 40 och har fortfarande svårt att identifiera mig som ”vuxen”… Inte vuxen som i den mer mogna, eftertänksamma och av erfarenhet stärkta personen, men i rollen som den tråkiga, gränssättande och visionsdödande och visionsdöde personen. Min ungdomsbild av en ”vuxen”. Rollen som ”de” försöker tvinga på mig. Personen som ”de” ibland ser. Det är inte jag! Jag vill inte att det ska vara jag!

Jag trivs bra just nu, trots att jag är vuxen (att bli gammal finns fortfarande inte på kartan!). Jag lever ett liv som jag trivs med. Jag försöker undvika att hindras av omgivningens motande mot fållan. Jag har insett att jag själv kan påverka det mesta i mitt liv, som hur jag väljer att bo (i lägenhet) och hur jag spenderar mina helger (gärna på en konsert med en öl i handen en dag och en lång dag i soffan nästa dag). Att vara vuxen har sina fördelar.
Jag känner mig själv bättre än någonsin tidigare.
Den värsta otåligheten och kliande oron är borta.
Depressionerna kommer mer sällan.
Jag har varit med om många saker som mitt unga jag inte ens kunde föreställa sig (även sådant som han inte ville föreställa sig) och det har i huvudsak stärkt mig. Jag förstår saker som mitt unga jag inte ens började nosa på (och troligen hade sagt var ”bullshit” om han gjorde), trots att jag känner mig mer frågande för varje år som går… Men själva det fysiska åldrandet? Tiden som försvinner och dörrarna som stängs? Att följa omgivningens plan (villa, Volvo, vildbattingar och vovve)? Nej tack, nu får det vara nog med lovord till åldrandet! Visst sjutton önskar jag att jag hade min tjugoåriga kropp tillbaka! Visst saknar jag den oansvariga, naiva, slyngeln och killen med en massa år, och en hel korridor av halvöppna dörrar, framför sig! Men han är borta.

Eller är han inte borta? Jag har mått bättre de senaste 2-3 åren än på många år tidigare, kanske för att den yngre mannen har fått mer plats. Jag var på väg in i fållan. Jag höll på att bli vuxen på det där sättet jag inte vill. Tråkig, uttråkad och utan framtidshopp. Gammal i förtid. Dörren var nära att stängas bakom mig, men jag slapp ut i sista stund. Ett 10-årigt förhållande gick upp i rök och det var inte lätt just då, men jag började om på nytt. Jag släppte fram mig själv igen. Inte längre ung, men ändå med nya förhoppningar och planer.
Jag kan vara nästan vem jag vill, oavsett min ålder!

Jag kämpar uppenbarligen med åldrandets oundviklighet… Min taktik är kanske inte riktigt att förtränga åldrandet, utan snarare att försöka bortse från det. Jag försöker göra det som är viktigt för mig, och inte vad omgivningen förväntar sig…

Vilket jäkla ämne du valde Mymlan! 😉
Det här var ju rena psykoterapin, och jag ger ett klart schizofrent intryck ser jag… Men det är väl så det är? Livet…

Länkar till andra bloggar om: , , ,
Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Privat och foto, reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ålder

  1. metabolism skriver:

    Så intressant läsning, så välskrivet! Antar kanske utmaningen jag också, när uppsatsen som är på sluttampen är klar – att skriva uppsats är en sak som iaf gör att man känner sig lite yngre (ja, att studera över huvud taget), men samtidigt ger den nya grå hår.
    /Janis

  2. Ulrika skriver:

    Kul att läsa hur Du beskriver det jag också skrivit om på mitt sätt! Fållan, livsrälsen, fördomar … det hämmar eller lägger åtminstone krokben!

  3. Nemo skriver:

    Tack för din kommentar… hos mig

    Det är komplicerat med ålder – tycker du reder ut det vettigt.

    Genom terapierna på http://www.baravara.se fick jag till slut (?)ordning på det här med om man skall leva, finnas till – för sin egen ellar andras skull…och lite annnat.

  4. Ping: Pojkar och tanter « Christermagister

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s