Mer genusproblematik

Som jag skrev i inlägget ”genusproblematik” har jag svårt för det här området, samtidigt som jag tycker att det är viktigt. Jag har tänkt bena upp mina tankar i flera inlägg, men det har inte blivit av ännu. Nu har Lisa Magnusson rört om i grytan och jag tänker inte ge mig in i debatten om hur allvarlig en våldtäkt är, eller vem som tycker att det är mest allvarligt, men däremot fundera runt ett par andra områden som tas upp i hennes text och i Jenny W:s svar.

För det första har vi det här med offerrollen och ansvaret för den. I debatten finns åsikter som spänner från att vi bör lära flickor redan i förskolan att de är förtryckta av männen till att vi ska uppfostra barnen helt könsneutralt. Att tycka att ingen av ytterligheterna är speciellt lyckad borde ju vara självklart, men tydligen inte… Vad händer om vi lär småflickor att de är offer för ett systematiskt förtryck? Blir det inte en självuppfyllande profetia, som Lisa skriver? Och vad händer med de barn som uppfostras könsneutralt? Hur kommer de att anpassa sig till samhällets verklighet? Eller ser man dem som nödvändiga ”offer” för att skapa en förändring?
….Lisa skriver också,  ”Visst finns det förväntningar på oss utifrån vad vi har mellan benen, sådan ser vår kultur ut. Men vi är ju alla en del av den kulturen, eller hur?”, och det är något jag tror att vi alla måste tänka på. Det är inte enbart männen som bygger upp kvinnans offerroll, eller någon annan roll heller för den delen. Det är väl egentligen samma sak med hela ”den patriarkala maktstrukturen”? Är inte dagens kvinnor lika ansvariga för den som männen? (Jag vet att det är ”historielöst” och ”etno-centrerat”, men jag tänker bara på det moderna svenska samhället just nu.)

Det för mig in på nästa område; skuldbeläggandet av män som fortfarande är så vanligt… Jag har oerhört svårt för det här draget att kollektivt skuldbelägga ungefär hälften av befolkningen utifrån deras kön; snacka om ”härskarteknik”! Som jag skrev i inlägget ”genusproblematik” så är jag med på att samhället i stort styrs av män, men jag känner inte direkt något frändskap med de männen. Jag känner mig antagligen lika främmande inför de männen som de flesta kvinnor gör. På samma sätt känner jag, och de flesta andra män, inget frändskap med de män som våldtar och slår… Skuldbeläggandet är så oerhört kontraproduktivt, eftersom det är svårt att ta sig i kragen och engagera sig för jämställdhet när man känner skuld för sin könstillhörighet och ständigt får orimliga anklagelser riktade mot sig. Jenny W skriver t ex i sin text: ”jag påstår därför att det är mainstreampatriarkatet som hävdar att sexuellt våld är så innihelvete hemskt – för att få skydda det från att bli diskuterat och upptäkt och sålunda från att bli åtgärdat.” Hon verkar på allvar tro att helt vanliga män medvetet och med ont uppsåt arbetar för att låta det sexuella våldet fortgå! (Påståendet i dagens AB att nio av tio män är sjuka måste ju vara något skrivfel så det lägger jag inte så stor vikt vid egentligen, men det finns ju faktiskt rent extrema åsikter i debatten.)

På tal om extrema åsikter så tar Tanja Bergkvist upp en extrem händelse i sin blogg; läs och förundras! Om någon skulle anmälas så är det ju ”jämställdhetsexperten”! Och den som tog beslutet att “Det är visat att Y har utsatt X för kränkning på grund av kön.” får nog ta och tänka om; även om en kränkning har skett (hur det nu kan vara en kränkning att inte lyssna till 100% på en förelsäsning) varför i så fall på grund av kön? Varför inte ”på grund av tråkighet”, eller ”på grund av klädsel” eller vad som helst annat?

Som sagt, det är ett komplicerat område det här och det finns åsikter och sanningar väl värda att ta till sig hos alla nämnda skribenter. Jag fortsätter att läsa och fundera!

Uppdatering: Sanna Rayman i SvD,

Länkar till andra bloggar om: feminism, genus, kön, könsroller, jämställdhet, Lisa Magnusson, Jenny W, Tanja Bergkvist,

Annons