Sätt ner foten

lat-inte-barnen-betala-krisenTre av fyra kommuner skär ner på skolverksamheten genom att sänka skolpengen, införa köpstopp och slå ihop skolor. Lärare varslas och elever i hälften av landets kommuner kommer att få gå i större klasser, samtidigt som antalet speciallärare/pedagoger minskar. (SvD 1, SvD 2) Björklund kräver att kommunerna prioriterar skolan och hoppas att ökade stadsbidrag kommer att gå till skolan. (SvD 3)

Björklunds ”krav” på att kommunerna ska prioritera skolan känns inte som en kraftig åtgärd direkt… Snarare som ett tomt och fjuttigt hot som han inte har en möjlighet att följa upp, vilket han också måste vara medveten om eftersom han förespråkar att ansvaret för skolan ska tas tillbaka av staten. Så länge kommunens pengarna inte är öronmärkta finns det inga garantier för att de används som staten önskar. Björklund verkar faktiskt vara lika frustrerad som jag när han ser hur kommuner ”sprätter bort pengar” på  t ex idrottsarenor i stället för att satsa på ”välfärdens kärna”. Som jag skrev i inlägget ”Sorgligt” måste det finnas andra saker än skolan att skära ner på i kristider! Och staten måste kunna sätta ner foten hårdare än så här; ställ kommunpolitikerna till svars för de nedskärningar de gör, skicka skolinspektionen till kommunen för en omedelbar utvärdering av åtgärderna och avskeda de politiker som tar beslut som leder till att kvalitèn i skolan sänks trots att det finns andra åtgärder att ta till!

Jag tror tyvärr att Björklund, och många politiker med honom, tar lite för lätt på krisen. De tror att de har tid på sig; att det dröjer flera år innan effekterna syns. Det skulle kunna vara så om kommunerna bara drog ner på verksamheten i de lägre åldrarna, men för de elever som jag skrev om i går och för eleverna i Strängnäs som måste byta skola och lärare i år nio märks effekterna av neddragningen omedelbart; och det kan vara skador som är omöjliga att reparera. Enskilda individer drabbas för hårt av tillfälliga dippar i kommunernas ekonomi!

Metta Fjelkner är tydlig i Expressen: ”Det borde vara förbud mot stora klasser”. ”Sluta säg upp lärare, uppmanar hon. I stället: dela klasserna i två och behåll lärarna. Se det som en investering. Det är för varenda unge vi kämpar.”

Slutsats: Öronmärk kommunens pengar, öka kontrollen och sätt ner foten eller förstatliga åtminstone det ekonomiska ansvaret för skolan.

Uppdatering: I Luleå kan nu uppsägningarna stoppas efter en utvärdering av Arbetsmiljöverket, smart!
——————————-
Ytterligare intressant läsning i dag är att Lärarnas riksförbund rekommenderar lärare att söka jobb i Danmark där lönen är ”mer än tiotusen kronor högre än i Sverige” och där myndigheterna ”till skillnad från svenska kommunala utbildningspolitiker” oroar sig ”för att bristen på utbildade och kvalificerade lärare hotar att sänka undervisningskvalitén.” (Sydsvenskan)

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Detta inlägg publicerades i Debatt och politik, Läraryrket, skolpolitik och märktes , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Sätt ner foten

  1. Mark Bromberger skriver:

    Vad tycker du om Metta Fjelkners förslag?

  2. christermagister skriver:

    I grunden tycker jag att det är bra, men man måste förstås vara lite mer kreativ och flexibel än hennes två citerade meningar tillåter.

    Jag tycker att man ska skriva in en gräns för hur stora klasserna generellt får vara i skollagen, men sedan måste ju en viss flexibilitet tillåtas och uppmuntras. Skolorna måste bli bättre på att organisera undervisning i stora grupper när det fungerar och i mindre grupper när det är den bästa lösningen. (Ett konkret och verkligt ex: man behöver inte halvklass i NO i år 7-9 när man går igenom grunderna för ett kapitel, men däremot när man labbar.)

    Alternativen till att säga upp lärare vid tillfälliga ekonomiska dippar är ju dels att satsa på mindre grupper och högre kvalitet, som Fjelkner säger, men också att satsa på kompetensutvecklande utbildning.

    Det viktigaste för mig är att inte enskilda elever drabbas så hårt vid tillfälliga dippar (se tidigare inlägg) och att det finns någon slags minsta godkända standard för undervisningen som gäller oavsett vilken kommun man tillhör.

  3. Inga M skriver:

    Det går kanske att göra varierande gruppstorlekar med äldre barn, men de yngsta barnen behöver ha en stabil liten grupp. Deras sociala mognad har sina begränsningar och de barn som får en rörig skolstart får lida för det länge upp i systemet.

    Ibland har jag tänkt att man borde lagstifta om klasstorlek. Man har ju lagstiftat om särskilt stöd till barn i behov av det och en del annat så risken finns att det enda som är tänjbart i systemet är just klasstorleken. Alltså blir det omedelbart stora klasser när svångremmen dras åt. Samtidigt slås allt fler barn ut i stora klasser och behöver särskilt stöd. Det blir en ond cirkel där allt fler barn behöver stöd.

    Jag har ju jobbat på den tiden det fanns inbyggt i statsbidragen ett delningstal på 25 för de yngre barnen i grundskolan och 30 tror jag för mellanstadiet. Men då ska man ha i åtanke att de yngre barnen ofta gick i halvklass stor del av dagen och hade en stund i helklass mitt på dagen. Det betyder att vi hade den första läsinlärningen och matten i små behändiga grupper på 9- 12 barn!

    Numera försöker vi lära barn läsa i 20 – grupper. Det kan ha bidragit till den försämrade läskunnigheten hos barn idag när vi tittar bakåt och jämför.

    Jag vet inte vad jag ska tycka egentligen men för små barn med mognadsmässiga begränsningar för att klara av stor klass, olika lokaler och olika lärare och olika gruppkonstellationer så blir det problem som riskerar att kvarstå många år framöver i skolan.

  4. christermagister skriver:

    Visst är det så Inga, men även i undervisningen i de lägre åldrarna har jag sett att det finns utrymme för lite flexiblare lösningar. Ibland går t ex halva klassen till syslöjd samtidigt som den andra halvan går till träslöjd (vårt favoritämne… 😉 ) eller så är hela klassen ute i naturen med fritidspedagogerna samtidigt. Ibland beror det ju på att läraren måste få in sin planeringstid i schemat, men ofta tror jag att man skulle kunna få till halvklasser vid sådana här tillfällen.

    Jag menar också att man ska lagstadga om en viss gruppstorlek och att man behöver mer personalresurser, men samtidigt gäller det att se över sin egen verksamhet. Vad kan vi göra från vårt håll?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s