Ibland har jag svårt att komma på någonting att skriva här i bloggen, och ibland har jag så mycket jag vill skriva att det tar stopp! På sista tiden har det varit många genusdiskussioner i media, bloggar och på min utbildning, och i förrgår hade jag tänkt skriva ett långt inlägg…men det tog helt enkelt stopp. Frågan är så komplicerad att jag inte riktigt vet var jag ska börja, och så infekterad att det inte känns som att man kan slänga ur sig sina spontana tankar… Risken är att det slutar i personlig pajkastning (AB 1, AB 2) och med ett tjaffs om vilket kön det är mest synd om; och vem har någon nytta av det?
Som man i ett kvinnodominerat yrke har jag alltid haft svårt att ta till mig feminismens argument. Den bild som målas upp känner jag ofta helt enkelt inte igen, eller så känner jag igen den men är själv den som är utsatt för särbehandling och fördomsfulla förväntningar. Jag är helt med på att vi som individer påverkas av omgivningens förväntningar på oss, och att en av aspekterna i detta är våran könstillhörighet. Jag är också med på att samhället i stort styrs av män, trots att jag inte direkt känner något frändskap med de männen. Jag känner mig antagligen lika främmande inför de männen som de flesta kvinnor gör, och känner en klart större samhörighet med många kvinnor. Som jag skrivit tidigare är helt enkelt inte könstillhörigheten den främsta grupptillhörigheten för mig (vad jag vet…), och det gör att genusfrågor ofta är obegripliga eller rent av förolämpande för mig.
Trots det så är ju genusfrågorna väldigt viktiga… Att jag har svårt att ta till mig genusproblematiken beror ju på att den för det mesta enbart utgår från kvinnans synvinkel, eller att den är lika ensidigt inriktad på män i de övriga sällsynta fallen. I DN finns däremot just nu en serie artiklar som är riktigt bra, och jag uppmanar er att läsa dem i stället för att slösa på mer av er värdefulla tid med mina skriverier. Här är en länk till den senaste delen; i den finns länkar till de tidigare artiklarna i högerkant.
Jag återkommer i frågan när jag har sorterat tankarna bättre…
Länkar till andra bloggar om: feminism, genus, kön, könsroller, jämställdhet,
Christermagister 
Det som ofta får mig att reagera är det ofattbara fokuset på dagis och förskola.
Har genusvetenskapen fullständigt missat vad som händer inom det kommersiella TV mediet.
Ingen generation före denna har blivit utsatta för en sådan extrem mental påverkan i konsten att avskilja och konstruera kön.
Könsstereotyperna har aldrig tidigare varit starkare.
Det är helt enkelt en hjärntvätt utan tidigare skådat slag.
Vilket också kan avläsas i bloggvärldens uppdelning.
Hur kan man tro att några år mellan 4-7 års åldern har någon större inverkan. När de könshormonerna slår till så misstänker jag att minnena fröknarnas genuskurser dimmar bort i oändligheten.
Tv3-T6 tar då makten.
Tittar just på TV5 och ser ett reklaminslag där de tjusiga kvinnorna jublar i kör när de tillsammans får gå in i en gigantisk garderob med högklackade skor.
Sekunden efter jublar grabbgänget i köket när det stora kylskåpet öppnas – proppfullt med öl.
Morsning unisex
Bussigt, där komplicerade du saken ytterligare! 🙂
Att man fokuserar på barnfamiljer och små barn kan man ju förstå eftersom de första åren är så viktiga… Har du någon uppfattning om det föresten? Är det det första året som är avgörande, eller kanske de 7 första? Hur styrda är vi egentligen av de där första åren? Att man totalt kan ändra åsikt i olika frågor långt upp i åldrarna vet jag ju, så varför framstår det som så kört i den här frågan?
Christer
Jag är ingen expert men har ändå en hypotes.
De tidiga åren är extremt centrala för den basala tryggheten och en människas sk anknytningsschema. Självklart också kunskapsutveckling och stora delar av den primära personligheten.
Så visst har arbetet på dagis och förskola stor betydelse.
Men när åldern för könshormoner infinner sig öppnas ny fönster. Fönster som är som mentala svampar.
Då rusar stereotyperna in hjärnan.
För mig är det uppenbart. Kommersiell TV har haft en en mycket stor påverkan på de senaste 20 årens ökade fokus på yta och glitter. Kvinnolocken har blivit mer och mer Hollywood och röda mattan till Oscarsgalan.
Titta dig omkring. Påfågelögon, silicon, Resytylan, Botex, lager av smink i stor sett överallt. Har livet blivit en enda lång modeparad?
Summera den totala tid som svenska kvinnor lägger på sin look. Vi pratar om ca 600 miljoner timmar/år. Jag fattar inte att dom orkar. När tusan hinner dom tänka djupa tankar. Jag bara undrar. På 70 talet var man nöjd med tjejer som hade jeans och T-shirt + ett streck med cajalpennan.
Inte ens BH behövde dom sätta på sig. Bara ett par bomullstrosor från Domus. Sen var det bara och partaja.
Visst fanns det modepåverkan även på 70 talet men då var det reducerat till några tjej och damtidningar.
Summan av kommersiell TV och den kvinnliga bloggvärlden är nog en faktor 10000 i relation till 70 talets ”Veckorevyn” och ”Hennes”.
Ja, tonåren är oerhört viktiga och känsliga, och en god barndom kan ju bara ”skydda” till en viss gräns… Därför är det ju, som du säger, konstigt att man är så ensidigt fokuserad på de första åren.
Anders B Westin, du anar inte hur många djupa tankar man kan tänka medan man målar sina påfågelögon (vilket vackert uttryck förresten!)
Morrica
Ja det kan jag säkert tänka mig, men du måste väl ändå förstå vad jag menar.
Genusdebatten handlar ju om att mannen har för mycket ”makt” över det som kan kallas för ”funktionella strukturer”.
Fokuserar då kvinnor på sitt eget yttre så är det väl klart att de olika fokuspunkterna leder till olika prioriteringar och val i livet.
Jag brukar tänka att det skulle vara lärorikt att kunna spela upp den inre ”tankefilmen” hos människor. Jag är ganska säker att ”tankefilmen” hos medelkvinnan och medelmannen är ganska olika om vi låter filmen stå på dygn efter dygn. Mycket skulle vi kunna lära oss av detta om nu någon bara kan komma på en mikrofon för våra inre tankar. Mycket meningslöst gräl skulle kunna upphöra.
Det handlar till slut om att vi har bara 24 h om dygnet och en viss energimängd att använda. Vi kan ju inte trolla med tid och energi.
Det som ligger och gnager i bakhuvudet hos mig är ju att feminister och genusvetare ofta beskyller oss män för att stå för en objektifiering av kvinnan, medan många av oss fullkomligt struntar i majoriteten av de ”åtgärder” som kvinnor har för sig (bantning, botox, plastbröst mm mm) och som anses vara ett tecken på manligt förtryck… Jag känner helt enkelt inte igen mig i den beskrivningen och har svårt att ta åt mig av den kritiken… Se även Anders inlägg ”Sminkbloggen”.
Christer
Jag brukar skriva:
Man och kvinna är ett biologiskt system. (OBS ordet system är viktigt)
Det har med återkoppling att göra. Ett slags självorganiserat system som liksom blir en självgående process.
Detta innebär att ”skulden är en hägring”. Varken män eller kvinnor styr detta i stunden.
Det fungerar ungefär som jakten efter världsrekordet på hundra meter. Dvs nästa person måste vara ett snäpp ”duktigare” , ”häftigare”, coolare, mmmm än den förra.
Inom mode är detta ett race fram till stupet. Sedan kommer paradigmet baserat på kollektiv kräkning. Det går helt enkelt inte att gå ett steg till. Det är för perverst.
Jag längtar till 70- talets tjejer med t-shirt, jeans och bara ett streck med cajalpennan.
Kan det komma igen?