Lärarpanelens fråga om ungdomar fick mig att plocka fram några sjuttiotalsplattor med Magnus Uggla, för är det någon som har uttryckt ungdomen i text och musik så är det han!
Känslan av odödlighet och oändliga möjligheter i ”Vittring”:
”Allting som jag vill kan jag göra (a, a, a, a, allt!)
allting som jag vill kan jag göra (a, a, a, a, allt!)
när flytet är i luften, då är lyckan varje dag,
om man är positiv som fan så går allting bra.”
Föraktet, ilskan och frustrationen mot auktoriteter och
hela vuxenvärlden i ”Jag skiter”:
”Jag skiter i majen, och jag skiter i rektorn,
och jag skiter i allt som dom fyller mig med.
Och jag skiter i fysik, och jag skiter i matematik,
och jag skiter i all annan satans teknik.
och jag skiter i morsan, och jag skiter i farsan,
dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.”
Ledan och känslan av meningslöshet med skolan och hur allt annat i livet lockar och pockar i ”Jag vill inte gå hit”. En känsla som jag så väl kommer ihåg. Precis så här kände jag under hela högstadiet och gymnasiet:
”Ska man sitta här hela dagen, i den här jävla bleka lokalen
och bara titta på klockan, och vänta på att dan’ ska ta’ slut.
När solen steker ute, och bara en strimma av sol härinne,
ska man bara sitta tyst och stilla, och lyssna på majens snack om geografi
Jag tror jag drar nu, det här kan va nu,
livet ‘e stenkul, utanför murarna
dit vill jag gå, och inte hit
Jag vill inte gå hit!
Jag vill inte gå hit!”
Dessutom har jag en speciell relation till låten ”Asfaltbarn”. När jag var liten hade vi nämligen sommarstuga på en liten ö, alldeles för oss själva… Det kan ju låta som en dröm, men jag minns mest känslan av att vara dömd till isolering på en öde ö. Jag spelade och sjöng ”som asfaltbarn blir man galen, om man är borta mer än en timme från stan” om och om igen tills jag var tillräckligt stor för att tillåtas stanna hemma i stan på sommarlovet. Än i dag får jag magknip av tanken på sommarstugor på isolerade platser!
Njut av låtarna på Spotify och en rolig video
Länkar till andra bloggar om: musik, ungdomar, Magnus Uggla,
Christermagister 
Rolig läsning! Bra lektionsstoff också, om man funderar noga över varför och hur, innan man sätter igång! /Janis
Hej! Uggla var enorm för mig (född -67) och mina jämnåriga också då det begav sig! Men det var mer hela den musikaliska upplevelsen och kanske inte de ungdomsrebelliska textbudskapen som slog mest i mig (kanske var jag lite FÖR ung), då han mellan 1977-83 faktiskt kändes som Sveriges tyngste rockare. Låtarna du räknat upp är ju legendariska, även om jag nog räknar ”Panik” till höjdpunkten i hans karriär, både melodiskt och textförfattarmässigt ..
Vet inte om du håller med, men för mig har det varit tragiskt att följa hur han i mina öron sakta förvandlades och förföll till den tjo-&-tjim-lallande musikartist på nästan lågstadienivå han är idag. Jag har frågat mig i årtionden: vad hände?… och hoppas än i dag att han någon gång fortfarande kan rocka till det så där som bara han kunde på sent 70-tal!
Tragiskt var ordet, sa Bull…
Men han är ganska rolig fortfarande. Jag har sett ett par avsnitt av ”Var fan är min revy”… Lite Ozzy varning, men jag gillar ju honom också… 🙂
när jag gick min förskollärarutbildning spelade musikläraren Uggla och varnade för den taskiga kvinnosynen (det var någonting med ”biffar”) Så här efteråt framstår han som oskyldig på gränsen till menlös!
🙂 Ja, det finns både ”biffar” och ”skator” i texterna, men som sagt, det är ingenting mot hur det kan låta i dag!
Pingback: Ylar mot månen « Christermagister
Magnus Uggla var helt klart bäst på 70 – talet och 80 – talet. Jag tycker han säljer sig för lätt nuförtiden.
Uggla är en av mina absoluta tonårsidoler. Jag var på varje enda konsert när han bevistade norrlands inland och för mig är de första plattorna helt bäst, förutom Livets teater.
Min favorit är Bobbt Viking, hela den skrek av en hormonell tonårshysteri. Rock in roll revolution bl a