Regeringen vill att skolorna ska kunna stänga av stökiga elever, och Björklund är förstås nöjd. Ännu ett steg mot ”ordning i skolan”.( SvD, Expressen, DN, AB, SydSv) Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, är positiv medan Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, och oppositionen (föga förvånande) är negativa. (AB, SvD, SvD)
I linje med min nya kamp att försöka se Björklunds skolpolitik ur ett mindre negativt utgångsläge kan jag väl säga att avstängning av elever kanske är en åtgärd som behövs någon gång ibland, om än väldigt sällan. Att avstängningen ska koppplas till en utredning av situationen, och inte bara ske slentrianmässigt, tycker jag är bra.
Sedan finns det förstås en massa problem med det här, kanske främst vad som händer med eleven under avstängningen, men man får ju hoppas att de flesta rektorer har tillräckligt mycket vett för att i stort sett aldrig använda sig av den här befogenheten.
Och det är ju det som är det största problemet med Björklunds, och regeringens, skolpolitik; den riktar sig mot extrema undantagsfall. Ordning i skolan behövs, men det är inte främst disciplinära befogenheter som saknas. Det är resurser till att kunna skapa mindre klasser och att bygga upp stödfunktionerna som saknas, och i många fall även ändamålsenliga lokaler. Men de viktiga åtgärderna som skulle kunna ge riktiga resultat kostar mycket pengar, medan att straffa elever är billigt och ger politiska poäng hemma i stugorna.
Jag kan leva med många av regeringens förslag, det är ingen större skada skedd så länge man har vettiga rektorer, men det värsta är att den riktiga skolpolitiken saknas. När ska man ta tag i de viktiga frågorna? Om skolorna ska ha ”kvarsittning” eller ”försittning” är ju så löjligt att diskutera på den politiska nivån att jag inte vet vad jag ska säga!
P.S. Förutom att se till att skolorna har tillräckligt med resurser att driva verksamheten för tycker jag att en av de viktigaste frågorna som politikerna borde ta tag i är: Vilka kunskaper och färdigheter behöver dagens elever när de kommer ut i arbetslivet?
Länkar till andra bloggar om: skola, skolan, skolpolitik, regeringen, alliansen, skoldebatt, grundskolan, lärare, läraryrket, Björklund, Jan Björklund, Lärarnas riksförbund, Lärarförbundet,
Christermagister 
Pingback: Ordning på torpet! « Louise for Peace
Jag har inget att invända. Som vanligt. 🙂
christermagister skrev ”Vilka kunskaper och färdigheter behöver dagens elever när de kommer ut i arbetslivet?”. Jag håller helt och hållet med att det är dessa frågor som borde diskuteras samt vilka kunskaper och färdigheter som behövs för fortsatta studier. Någonstans så bör det ligga i allas vårt intresse att barnen/ungdomarna lämnar grundskolan som studiemotiverade individer istället för skoltrötta och utslitna. Detta borde dessutom vara även i Björklunds intresse då han menar att ämneskunskaperna är det mest elementära. Inte lär man sig allt man behöver i grundskolan så borde inte grundskolan förutom de erforderliga baskunskaperna också bidra med förmåga och intresse för själva lärandet? Detta kan omöjligt, enligt min mening, odlas i en disciplinär miljö utan snarare genom de resurser du också skriver om. Dessutom är det lite oroande för hur det skall gå för de elever som hamnar inom ramen för Björklunds disciplinära åtgärder, kanske är detta samma barn som inte har något stabilt och välmenande hem som backar upp dem, om skolan ”pekar” ut dem, vad händer då?
Det mest irriterande är som du säger att Björklund slår på stora trumman gällande väldigt små och ganska oviktiga detaljer. Jag blir inte en lyckligare lärare för att jag får beslagta mobiltelefoner, hota med försittning eller få en extra bråkig unge avstängd. Herr B har helt missat helheltsbilden!
Det här är inga åtgärder som gör någon lycklig men som kan rädda en lärare som håller på att gå under av för mycket störningar under lektionerna, elever som kommer för mycket efter, eller har råkat ut för ett barn som de inte klarar av. Vi har inget överskott av kunniga lärare så kanske är det bra att rädda kvar några fler.
Det här är inte de stora frågorna men när det gäller den enda stora frågan Björklund tagit upp dvs. förstatligandet så har han blivit rejält stoppad av alla de andra strutspartierna. Det är inte hans fel att han inte kommer fram till de stora frågorna.
Vi har inte en organisation för att ta fram den kompetens som kommer behövas i framtiden (skolan & styrningen av den). Därför kan vi heller inte bedöma den (skolverket & examineringsprocesser). Eller förändra den (regeringen). Eftersom regeringen inte kommer att förändra skolan mot den omvärld vi lever i, så måste någon annan göra det – frågan är vem.
P.s – det är en sak jag inte riktigt förstår – varför hävdar man år efter år på att man inte har tillräckligt med resurser när friskolor, med goda resultat och måluppfyllelser, kan plocka ut miljonbelopp i vinster? Var går de kommunala pengarna och varför görs inget åt detta?
Efter att min dotter gått ett år i en friskola med resultatet höga betyg men i stort sett ingen kunskapstillväxt så är jag ytterst skeptisk till friskolorna som exempel på att man kan nå några riktiga mål med lägre kostnader!
Erik är i närheten av det jag har påtalat tidigare. Skolan är den resurs, där vi skall lära oss att ta oss fram på lite olika villkor, inte den instans, där man skall lära sig klaga på otillräckliga medel, rikdagsmän, när man inte klarar undervisningen, polisen, när man inte klarar ordningsfrågorna men aldrig på den pedagogik, man själv står för.
Den bästa idrottsinstruktör, jag någonsin träffat, satt i rullstol, han hade utvecklat en pedagogik som kompenserade hans brister istället för att framhålla dem.
Alla klagar på pedagogiken och mängder av politiker har sina frälsningsläror som inte frälser någon. Jag är grundligt trött på dem som tror att man får något positivt ut av att göra arbetet svårare för lärarna. Har man löneläge och arbetsvillkor som lockar en anstormning av människor som vill bli lärare. Nej! Man höjer kraven och försämrar villkoren med resultatet att man får tag på sämre lärare. Dumhet utan dess like!
Jag måste t.o.m. tycka att det där med teoretisk matlagning, visade precis vad skolan står för idag. Istället för att klaga på att man inget kunde göra, varför inte be var och en av eleverna ta med sig en bit matnyttigt hemifrån, göra kokklassen till en undervisning i, hur man klarar sig på lite, hur man gör gott av ingenting, hur man kan överleva gott på fattiga riddare etc. Det är ju skolans roll….
Att som hushållslärare stå där med raka armar, visar ju bara på lärarens fullständiga ovilja att lära ut något…
Jag tycker detta visar på den uppgivenhet som en lärare känner när kravribban sätts för högt. Å ena sidan stora grupper som innehåller många elever som har stora svårigheter med motivation och allt möjligt andra. Å andra sidan svårigheter att möta elever med olika förutsättningar att ta med sig ingredienser hemifrån eller genomföra teoretisk matlagning med elever som är uttjatade på teori. Lärare tar med sig hemifrån, köper med egna medel, kokar soppa på en spik men någonstans blir plötsligt allt för svårt om omgivningen bara skäller.
Erik, det är faktiskt regeringens uppdrag att ange skolans mål. Nu menar jag inte att de enskilda skolpolitikerna ska göra det i detalj varje år, men det skulle ju vara trevligt med en pågående diskussion om någonting viktigt för en gångs skull. Skolpolitikernas främst uppdrag borde ju vara att vara visionärer inom detta område, och inte att peta i detaljstyrningen av den dagliga verksamheten.
(Sök på friskolor/friskola uppe till höger så hittar du flera inlägg om det. Kort kan man säga att jag inte anser att de konkurrerar på lika villkor och att det inte alls är säkert att de har en god måluppfyllelse bara för att de delar ut höga betyg som antyder det…)
Kristian, jag förstår vad du menar. Det gnälls oerhört mycket i skolorna på omgivande förutsättningar utan att man tar sig en funderare på sin egen pedagogik och metodik. Därför brukar jag skriva att jag anser att kompetensutveckling och pedagogisk handledning borde vara både regelbundna inslag i verksamheten och grundläggande åtgärder vid ”konflikter” och problem (med t ex måluppfyllelsen). Men en organisation består av många delar och ofta känner sig personerna längst ner i hierarkin (lärarna) hjälplösa. Fallet med den teoretiska matlagningen är ju ett typiskt utslag av frustration. Jag är övertygad om att läraren har ett intresse av att lära ut, men om hon gjort som du föreslår så hade hon antagligen blivit anmäld för det; både för att hon tar ut en ”avgift” av eleverna och för att hon underlåter att påpeka en brist i förutsättningarna för att ge eleverna den undervisning de har rätt till. I det fallet handlar det ju om en ekonomisk prioritering som rektorn ansvarar för och som grundar sig i såväl kommunens som statens bedömning av hur mycket medel som ska tilldelas skolan; rektor hade kunnat dra ner på något annat.
Skolan är både en instans ”där vi skall lära oss att ta oss fram på lite olika villkor” som du skriver, men också en instans som ska garantera alla elevers lika villkor…en svår balansgång! Att lärare ofta gnäller på organisationen beror nog som sagt på frustration över att ha så få möjligheter att påverka verksamheten.
Skolan styrs ju av:
1) En nationellt fastställd läroplan som anger skolans värdegrund och grundläggande mål och riktlinjer.
2) En nationellt fastställd kursplan för varje enskilt ämne.
3) En nationellt fastställd timplan som anger minsta garanterade tid som eleverna har rätt att få lärarledd undervisning i olika ämnen.
4) En kommunalt fastställd skolplan som visar hur kommunens skolor ska organiseras och utvecklas.
5) En lokal arbetsplan på varje enskild skola som är en anpassning av läroplanens, kursplanernas och skolplanens innehåll till skolans organisation, arbetssätt och lokala förhållanden.
Endast i steg 5 har den enskilda läraren något att säga till om, och då ofta som en röst av dussintals lärare som i sin tur har ganska lite att säga till om i förhållande till skolans rektor…
Men som sagt, jag håller med om att det ofta saknas en kritisk granskning av den egna pedagogiken…och som lärare så måste jag ju då tillägga att det i sin tur grundar sig på att man helt enkelt inte har tid, eller ges möjlighet av skolans ledning… 😉
Det är som sagt mycket lättare att gå upp i vikt, än att banta…
🙂 Ja, helt klart! Och omgivningen måste inse att man förlorar något när man bantar. En man som hetsar sin fru att banta måste inse att han inte kan få allt han hade från början…
P.S. Men nedskärningar är inte den enda anledningen till frustration, att målen och direktiven kommer för långt ovanifrån och att man dessutom känner att de inte alltid är förankrade i den dagliga verksamheten är minst lika illa. Värst är det förstås när man känner att åtgärderna inte hjälper till att lösa ett problem; när man snarare känner att direktiven försvårar arbetet och förvärrar situationen.
Stökiga elever kan vara elever med ett väldigt dåligt skol-självförtroende. Jag funderar över det här med självförtroende och tilltro på vår blogg i dag, och vore jätteglad om du har tid att läsa och lust att skriva några rader om hur du tänker om detta! /Janis
Jag har läst och jag tänker en hel del om detta förslag. Allt gott till dig, A-M
Ordning i skolan bör klaras i tre steg:
(1) Orientering och kontrakt. (Alla måste veta vad som gäller och lova att stå med)
(2) Organisation för att möjliggöra samarbete.
(3) Upprepade övningar i samarbete
(1) En lärare, en elev och en/två målsmän träffas under avspända förhållanden innan kurserna börjar. De diskuterar sina uppfattningar om hur skolan skall arbeta och vad den skall uppnå. Läraren lägger fram ett antal regler som måste gälla. Samarbete, ingen mobbing, inga droger i skolan o s v efter förlaga från skolverket.
Elev och föräldrar får ta ställning. Om de lovar följa reglerna undertecknar de kontraktet och är välkomna till skolan. Nekar de får de söka annan skola. visserligen är skolan obligatorisk, men en skola kan neka ta emot en elev som vill mobba eller sprida knark i skolan. I kontraktet ingår åtgärder vid kontraktsbrott.
Åtgärder är normalt vård eller polis. En elev som knarkar sänds till läkare, psykolog eller kurator. Elev som våldtar eller misshandlar sänds till polisen eller socialen. Elev som har inlärningssvårigheter sänds till speciallärare. Det får inte förekomma att lärare sätts inför diciplinsvårigheter. Han skall lära – specialister får kurera eller diciplinera. I och med att alla vet påföljderna och att de sätts in ögonblickligen, så kommer lugnet att lägra sig.
(2) Samarbete kräver sammanhängande tid. All undervisning i studieämnen skall ske via koncentrationsläsning. Det hindrar ständiga uppbrott och lärarbyten. Det skapar större arbetsro och ger sammanhang och djup i studiena. Det ger lärarna möjlighet att individualisera – att lägga mer tid åt elever med svårighet – och för elever att ta pauser efter behov utan plötsliga avbrott mitt i ett arbetspass.
Alla prov och all betygsättning sker när eleven är redo att klara provet. Underbetyg fyller ingen funktion. Klarar eleven inte av provet, så analyseras bristerna och han/hon gör om provet. Elever arbetar efter intresse och förmåga.
(3) För att öva samarbete delas elever in i grupper. Där olika elever leder grupparbetet. Den som leder får planera, organisera, dela ut uppgifter i gruppen och redovisa resultaten. Samarbete underlättar studierna och minskar bråk och motsättningar. Var och en vill ha en grupp som ställer upp för ledaren – det är din tur nästa gång.
Bra samarbete i grupper kräver skicklighet hos läraren, men belöningen kommer som ett brev på posten. Industrierna ringde till oss efter våra ingen jörer ”Vi annonserar inte längre vi kommer till er – ni har de bästa ingenjörerna.”
Jag har arbetat som lärare, länskolekonsulent, forskare och läroplansutvecklare och tänkt skola i många långa år. Tro mig: samarbete och trivsel är rätta vägen till ordning och reda. Om någon enda elev är sjuk på så sätt att den mobbar, knarkar eller liknande., så skall inte läraren syssla med det. det fordrar specialister!
Jag tror dig! 🙂
Min enda invändning är att den obligatoriska skolan måste ta emot alla elever på något sätt, så att använda ett kontrakt med hot om att åka ut fungerar inte riktigt.
Christer
Det tror jag visst. En skola som profilerar sig redan så hårt om ordningsfrågor, kommer att skrämma iväg både flumpedagoger och de elever som utnyttjar flumpedagogerna. Naturligtvis kommer en del flumpedagoger att starta skolor med en mjukare framtoning och då kan de utsparkade gå i den skolan som troligen passar deras livsåskådning bättre.
Christer,
Skolan som institution måste ta emot, men en viss skola behöver inte det. Om den inte kan ta emot – inte plats eller stor olägenhet, så behöver inte skolan ta emot.
Svårigheten för skolan ligger i att den inte kan göra sig av med bråkiga elever om de en gång tagit emot dem. Det är därför offer för mobbing, våldtäkt och liknande får byta skola medan förövarna stannar kvar.
Nu måste du inse att om elev och föräldrar tycker att utföra mobbing och sälja knark i skolan är en rättighet för eleven, så är det bäst för de övriga eleverna att den eleven inte kommer in. Självklart kommer ingen elev eller förälder att hävda rättigheten att begå brott.
Men om de skriver under ett kontrakt kopplat till åtgärder, så blir det lätt att sända en elev som bryter mot kontraktet till vård eller till polis. Det är för mig fullkomligt självklart att lärare skall undervisa och psykologer, läkare, polis eller andra skall sköta det de är specialister på. Vi skall ha proffs på alla poster.
Det finns lärare som råkat illa ut bara för att de tagit en elev i armen. Läraren sköter utbildningen. Om knark kommer in i skolan eller ett rått överfall sker, så kallar han på polis. Småbrott som skolk eller nedskräpning kan han påtala, men om det inte hjälper så får psykologer, kurator eller socialen rycka in.
LÄRAREN SKALL VARA LÄRARE – ALLT ANNAT FÅR SPECIALISTER SKÖTA.
Nu vet jag av erfarenhet att en bra lärare aldrig råkar ut för bråk. Han har alla elever bakom sig och om någon av eleverna skulle vilja bråka, så kommer alla hans kamrater att reagera mot eleven. En lärare klarar ordningen genom att vara duktig på sitt område. Jag har aldrig hört att en duktig lärare blivit trakasserad, men sker det, så skall han tillkalla hjälp, inte försöka straffa – det är inte hans bord!
Jag förstår vad du menar, men jag ser skolan som en sammanhållen institution. Bara för att det hjälper vissa enskilda skolor att neka en elev tillträde så tycker jag inte att det är den generella lösningen på problemet.
Jag tycker också att det är viktigt att vi låter övriga instanser sköta sina specialområden, men oavsett om kurator, psykolog, social eller polis är inblandade i fallet så går ju eleven kvar i grundskolan. Jag träffar fortfarande eleverna dagligen och måste förhålla mig till deras problematik.
Det är viktigt att skydda de elever som blir utsatta för mobbing, knark och våld. Det är viktigt att skydda själva undervisningen så att den blir både trivsam och effektiv.
Den som mobbar skall räddas tillbaka till ordningen. De som fastnar i drogberoende eller kriminalitet hade önskat att någon stoppat dem. De som fått fortsätta klass efter klass fast de inte kunde skriva eller läsa undrar varför de slussats genom skolan under ständiga misslyckanden utan att ha någon nytta av utbildningen.
Vi måste ha individualisering. Elever är olika och de måste få just den utbildning som passar dem. De måste hjälpas från brottslighet och knark tills de har fått kraft att gå vidare. De måste lära läsa och skriva innan de släpps vidare. Jag har också erfarenhet.
Jag har mött grupper av lärare på lägsta nivåer 1-3 som inte tyckt att man skall ställa krav på små barn. Man skall lära genom lek. Fast det blev mest lek och litet lära. De små oskyldiga barnen släpps vidare upp. ”De lär sig nog högre upp”.
Men de gör inte det!! Men de gör inte det. När jag talar med lärare på mellannivå, så säger de: ”Vi får elever som inte kan läsa, skriva eller räkna. Det är inte lönt att sätta kvar dem i klass 4, de skulle fått börja om i etten. Nu får de gå vidare mot nya misslyckanden”.
Vi har inte rätt att slarva med utbildningen! Ingen dj-el över bron! De som mobbar eller knarkar skall läras sluta med det innan de fortsätter skolan. De kan inte klara sig i livet om de fortsätter. Räcker inte korta insatser på några dagar av psykologer eller polis, så finns skolhem (motsvarande det som förr var uppfostringsanstalter) att ta till.
Men skolan har skyldighet att lära för livet och de som behöver extra hjälp skall ha experter inte vanliga lärare som inte kan psykologi, knark eller ADH eller speciella svårigheter i matte eller skrivning. de som kommer hit utan att behärska vårt språk skall ha experter som kan lära dem. Att direkt sätta dem i en skola som de inte klarar av är fel. INDIVIDUALISERING!
Svensk skola har misslyckats framför allt i matte och naturkunskap. Vet du varför?
De lär inte matte från start. I småklasserna har vi lärare som inte är ett dyft intresserade av varken matte eller naturkunskap. Jag har mött dem! Tro mig. Skolverket vet om det och har gett lärarna extrakurser i matte. Men vad hjälper det!
Vi skall ha experter på varje post. Lärare skall syssla med de de behärskar. Nu tvingas gymnastiklärare att undervisa i matte och språklärare undervisa i slöjd av schemaskäl. Lärare tvingas hålla på med rastvakt och att tillrättavisa och straffa elever fast de inte vet vilka lagar som gäller och inte ser och hör allt som sker på raster.
Skolan fungerar inte som den skall. Den är totalt under isen. Ta bort all dyr och hindrande byråkrati. Centralisera administration, skolhälsovård och övningsämnen så att de blir effektiva. Koncentrationsläs alla ”läsämnen”. Trimma elever att ta över ordningen i skolan (på ett mjukt sätt) så snart det går. lär dem snabbt lära sig själva och samarbeta.
Jag undervisar visserligen på högre stadium, men har alltid haft stöd av mina elever. bra lärare och bra elever ger bra skola. Men rötägg skall behandlas utanför vanliga klasser innan de får tillträde. Vi skall ställa krav och hjälpa dem hem om de kommit vilse! Om inte så får vi dåliga skolor.