Konstfack har genomfört en internutredning där man klandrar sig själv för Anna Odells simulerade psykos, men frias från NUG´s tunnelbanefilm. (DN) Vad polisen anser och om det blir några skadestånd återstår att se. Anna Odell har kommenterat händelsen (DN, SvD) och trots mina tidigare utbrott tycker jag faktiskt lite synd om henne. Hon har säkert ett vettigt syfte och det ska bli intressant att se i maj. Jag klandrar främst skolan i det här fallet och hoppas att de nya etiska reglerna sätter punkt för fler skandaler!
Mina tidigare inlägg: 1, 2, 3,
Länkar till andra bloggar om: konstfack, konst, Anna Odell, NUG,
Christermagister 
Jag håller med dig i analysen du gör på min blogg – antagligen är jag i just hans ögon inte tillräckligt normal för att vara en fröken likt mina kollegor.
Sen måste jag bara kommentera det här med konstfack:
Jag hoppas verkligen INTE konstfack (och i förlängningen konsten i största allmänhet) slutar ställa till med skandaler. Det är ju genom att provocera som de jobbar, eller?
Förresten tycker jag hela den här mediahypen kring konstfack är lite väl överdriven. Varenda dag förstörs tunnelbanevagnar, spårvagnar och bussar helt utan anledning. Plötsligt är det någon som gör det och HAR en anledning. Då gnäller folk på att det är en dålig anledning.
Det är som att bli kallad galsögonorm när man sitter bland blinda…
Hej Christer (förlåt spammandet men det är för en god sak):
Jag har kommit på ett projekt som jag behöver din hjälp med. Läs mer här:
http://killfroken.se/?p=184
//Killfröken
Vi har väl lite olika syn på konst… Jag tycker att konsten främst ska förgylla min tillvaro. En fin tavla på väggen eller en staty i parken, typ… 🙂
Att sedan konstnärer inkorporerar sina åsikter och sociala ställningstaganden i konsten är väl både oundvikligt och bra, men jag tycker inte att själva protesten eller provokationen bör ta över… Jag har svårt att se en aktion som konst… Det känns mer som undersökande journalistik, och som sådan skulle det inte vara en skattefinansierad verksamhet som stod för utförandet, eller en politisk aktion/demonstration. Det är väl det som är kärnpunkten egentligen, att de debatterade aktionerna har utförts som skolarbete, och inte av privatpersoner. Det kan vara etiskt tveksamt ur flera synpunkter. Pressas studenterna att gå längre än de hade gjort som privatpersoner, t ex…
Själv vill jag starkt kritisera den mediokra ”konst” som de statliga myndigheterna och institutionerna (enbart) stöder.
Vi har ju nyligen sett exempel på några dåliga ”konstnärliga” uttryck. Andra tidigare exempel är när man i undervisningen vid t.ex. Valands Konsthögskola satt och skar sig i fingrarna som ”performance övning”. Vid Umeå Konsthögskola har man gått och ”pissat mönster” i snödrivor. Konstnären Pål Holländer köper sex i Baltikum för statliga pengar och kallar det för en ”konstnärlig dokumentär”. Sedan får han mer statliga uppdrag och pengar som han bl.a. investerar i pornografi. Korvar i Fågelholkar som Statens Konstråd köper in för något landstings räkning. På en sluten psykavdelning gör t.ex. några av dessa skojare ett konstverk som personalen får lov att sätta ett skynke för då patienterna reagerar mycket ”negativt” på detta.
Carl Johan De Geer menar att ”det finns ett hat mot konsten”. Med detta menar han förståss just den konst som han och sina kompisar i ”konstvärlden” själva producerar. Vidare att ”folk inte är intresserade av att förstå”.
Så är det givetvis inte. Vi är bara less på den mediokra konst denna ”konstvärld” skapar. När människor säger ”jag begriper inte” så är det bara ett ödmjukt sätt att formulera att man helt enkelt tycker konsten är dålig och svamlig.
Konsteliten kallar oftast dagens konst för ”konceptuell”. En orsak till detta är att man har så dåliga kunskaper på att rent konkret ”formellt” skapa bildkonst som verkligen genom konstverket själv kan väcka och beröra människor. Därför hittar man på något pseudofilosofiskt flum för att övertyga sig själv och sina kompisar i ”gänget”.
Och visst… Lars Wijks får säkert en massa applåder av sina polare för sina Muhammedhundar då han ”försvarar det fria uttrycket”. Man kan ta lite mögliga köttbullar, lite silvertejp och en jordglob och säga att man ”verkar mot svält i u-länderna i sin konst”. Jajamen – då är man okränkbar som konstnär! Att säga att konstverken är dåliga får tyvärr dessa människor bara att sluta sig närmare varandra i sin lilla dogmatiska och trångsynta värld.
När jag nu kritiserar denna s.k. ”konstvärld” riskerar jag själv att mötas av ”hat” från detta självutnämnda etablissemang. Till skillnad från de flesta som får ”komma med” i ”konstvärlden” har jag försökt att gå min egen valda väg. Men det är inte lätt. Den som är duktig på att teckna får ofta redan som ung höra av dessa människor att ”man ska inte hålla på med sådant”. Ett exempel: Jag undervisar barn och ungdomar i teckningskurser. Men då jag inte har någon riktig pedagogisk utbildning tog jag kontakt med bildlärarhögskolorna. Fick mest förmaningar som ”fy”, ”du styr barnen”, etc. Från Konstfack fick jag t.ex. veta att ”Man ska inte syssla med sådant. Att lära sig teckna är att lära sig rätt och fel – och det är fel att göra”. ?!?
Dessa menar att kunskap begränsar konstnärens sätt att vara ”fri” i sitt konstnärliga uttryck. Pedagogisk fakta säger dock tvärtom att ”kunskap ger kreativitet”. Deras syn är som om man inom musiken skulle säga ”fy – du får inte lära dig noter eller skalor – då är du inte riktigt fri i ditt musicerande”. Rent nonsens förståss.
Konstetablissemanget föraktar nämligen kunskap och skicklighet och vill indoktrinera alla deras protegéer i denna attityd. Detta samtidigt som de slår sig för bröstet och menar att de har en väldigt ”fri” syn på vad som kan vara konst genom att snabbt försvara de exempel vi nu har sett i media. Men de går i sin egen fälla. Vi har ju nu här sett exempel på hur dålig konsten blir – ett resultat av den dåliga och okunniga formella utbildning man får vid våra konsthögskolor samt av det förrakt man har mot skicklighet och kunskap.
T.ex. vill/kan man inte utbilda inom seriöst tecknande och måleri vid våra konsthögskolor. Professorn i måleri vid Kungliga Konsthögskolan, Johan Scott uttryckte t.ex. nyligen i ett TV-program att ett mer ”klassiskt” realistiskt och figurativt måleri är ”dekadent” och ska inte förekomma inom den konstnärliga utbildningen.
Och tyvärr, trots att en svensk konsthögskoleplats bekostas av staten med över 300’000 kr/år, får man heller inget seriöst stöd för att kunna skaffa sig en sådan betydligt seriösare utbildning inom t.ex. teckning och måleri vid de få skolor som fortfarande finns för detta utomlands. Själv fick jag bekosta mycket helt själv – men hade därför inte heller råd att helt avsluta min utbildning vid de Konstakademier i San Francisco och Florens där jag studerat. Hemkommen har jag dessutom janteistiskt fått förklarat för mig av ”de etablerade” inom t.ex. Bildkonstnärsnämnden, Statens Konstråd, Konstnärernas Riksorganisation att ”det är inte riktig konst du sysslar med”.
Sedan ifrågasätter jag även vilka som egentligen kommer in vid våra konsthögskolor. Dessa har väldigt luddiga intagningskriterier typ: ”var dig själv i din konst”. Sedan motiverar man heller aldrig sina beslut i efterhand – varför vissa kommer in och varför inte andra.
Vid t.ex. en musikhögskola kan man alltid motivera varför en musiker kom in. Den som inte kom in kan ofta få tips och råd på vad han ska öva och tänka på inför nästa års intagningar. Och givetvis har man där satt upp konkret formulerade kriterier som ska uppnås för att man ska kunna komma in.
Processen för intagning vid en konsthögskola är alltså tvärt om helt sluten och utan inblick i för allmänheten. Högskoleverket tycker dock att denna process är ”rättssäker”. Något den givetvis inte är – utan enbart en ursäkt för att den maktfullkomliga ”konstvärlden” oantastligt ska kunna ta in en massa ”brats” som antigen redan är indoktrinerade i, eller som lätt kan formas till att ha de estetiska värderingar som finns inom denna sfär. Allt för att totalitärt kunna säkra sina framtida inkomster som de har från de statliga institutioner där de bestämmer vilken kompis som ska få vilken tjänst, vilket uppdrag och vilken konstnärslön.
Ja, konstvärlden verkar vara drabbad av en stor andel överpretentiösa människor som drabbats av hybris! (Och jag slänger mig med ord jag inte riktigt har grepp om, men jag tror att de stämmer bra i sammanhanget… 😉 )
Skrattretande att försvara ”den konstnärliga friheten” genom att motarbeta vissa inriktningar! Som sagt, personligen blir jag mer nöjd om de lär folk att måla vackra tavlor och att forma statyer! Fotografering ligger mig också varmt om hjärtat, men ”korvar i fågelholkar” klarar jag mig utan och om jag vill se ett pissat mönster i en snödriva så klarar jag av att skapa det ”konstverket” utan utbildning!
När Håkan skriver: ”Vi har ju nu här sett exempel på hur dålig konsten blir – ett resultat av den dåliga och okunniga formella utbildning man får vid våra konsthögskolor samt av det förrakt man har mot skicklighet och kunskap” så tänker jag på att det brukar låta likadant om lärarutbildningen. Det är då jag får ont i magen.
Vem har rätt att avgöra vad som är ”dålig konst”?
Vad gör att utbildningar kan anses ”dåliga och okunniga”?
Vem säger att det bara finns EN definition av ”skicklighet och kunskap”?
När man använder egna värderingar och maskerar dem som allmänt vedertagen sanning ger man sig in på djupt retoriskt vatten.
Jag är heller ingen fan av nedklottrade tunnelbanevagnar eller Hollenders skumma projekt. Men samtidigt är jag helt säker på en enda sak:
Vad jag som individ tycker om en viss konstnär och hans/hennes verk är helt ointressant när samhället ska anslå konstnärligt stöd. All konst som jag via mina skattemedel är med och bidrar till behöver inte tilltala mig personligen. (På samma sätt som att jag inte nyttjar varesig äldrevård eller Svenska för invandrare trots att samma skattemedel också finansierar sådan verksamhet.)
Om man ska invända mot att typer som Pål Hollender får statligt konstnärsstöd (och hålla sig till någon typ av logik) så behöver man invända mot ALLT konstnärligt stöd. Det är en hållbar ståndpunkt. Men då måste man också kunna säga ”nej tack till allt från Lena Landströms populära barnböcker om Bu och Bä till Horace Engdahls ”Meteoriter”. Eller varför inte nytryckningen av tidlösa klassiker som Charlotte Brontes ”Jane Eyre” och Homeros ”Illiaden”? Det här är fyra exempel på projekt som fått statligt stöd av Kulturrådet under en och samma månad (januari år 2000). Varenda månad sedan dess har det delats ut konstnärligt stöd till författare, musiker, målare och andra konstnärer.
Skulle vi klara av att ha den typen av samhälle vi har idag utan någon som helst statligt finansierad konst? Eller menar ni allvar med att vi bara ska finansiera det som faller allmänheten på läppen? För i så fall kan vi se fram emot en sjuhelvetes massa statligt finansierade beckfilmer i framtiden…
//Killfröken
områden som ”bildkomposition” (för att inte tala om alla reklamföretag som använder dessa för att spela med våra psyken). Att förneka att dessa formella element finns är nonsens. Det finns ”design” som människor upplever som mer vackert/visuellt tillfredställande än ”andra”. Ta bara det matematiska förhållandet ”Fi” som återkommer i naturen hela tiden. Eftersom vi människor utvecklats i naturen så har vi påverkats av den i vår evolutionära utveckling – från detta har vi kommit att uppleva detta matematiska förhållande som på något sätt ”tillfredställande”. Dostojevskij (eller hur han nu stavar sitt namn) skulle betona att detta beror på två saker: Vår känsla för ”liv” och ”frihet” samt vår känsla för ”trygghet” och ”närhet” och hur dessa spelar mot varandra i människans psyke.
Givetvis kan man leka med en sådan designprincip. Man pratar om ”sonans” och ”dissonans” – båda har med ”harmoni” att göra: det ena att klart och tydligt använda designprincipen – det andra att mer i smyg ”peka på” den. Och vissa gillar det ena mer än det andra (har med som D. sade om man i det förra fallet är mer trängtande efter ”trygghet” eller i det andra fallet söker ”frihet”).
Helt platonska idealsanningar finns givetvis inte. Precis som det inte finns bara ett enda bra konstverk: Men att vara nihilist tycker jag bara är okunnigt och dumt.
En sådan allmängiltighet är en av de värdegrunder jag själv tycker är viktiga och demokratiska. Beckfilmer eller ej. Även på så sätt att våra demokratiskt valda politiker ska ges stor makt att kunna avgöra vad som det ska satsas på och inte. Inte som nu när det är en väldigt sluten grupp människor som själva har tagit på sig den uppgiften och ropar ”censur” så fort någon utifrån (eller politiker) tycker att man ska satsa på annat än det dessa redan håller på med (t.ex. som jag ett mer ”klassiskt” realistiskt och figurativt måleri).
T.ex. har man flera gånger i tester avgjort att ”folk” tycker bra om (mår psykiskt bra utav) landskapsmåleri i olika former (från klassicistiska till impressionistiska). I USA har man även vid vissa sjukhus ganska ”torrt” räknat på detta och funnit att man sparar pengar och lidande om man utsmyckar sina lokaler med just landskapsmålningar. Patienterna tillfrisknar nämligen snabbare. Precis av samma orsak som de ser till att patienterna har tillgång till mycket komedi på den intern-TV de ofta har på lasaretten där – privata eller ej.
Men just nu är det ju ”uppochnervända världen” inom bildkonstens område: Det folk i genomsnitt gillar har man överhuvudtaget inte undersökt – eller ens efterfrågat. Än mindre stöder man sådan konst överhuvudtaget. Inga Beckfilmer överhuvudtaget här inte.
Jag som lekman inom just estetisk värdering kan bara titta på de tester man utfört inom psykologisk estetik samt på mina egna erfarenheter när folk säger till mig i förtroende att den konst man gör ”på konsthögskolorna” är ”dålig”, och ”finns det ingen som målar vackert längre”.
Men givetvis ska alternativ kultur också stödjas. Även om en majoritet, inklusive mig, tycker att den är dålig eller pretentiös eller ens vill betrakta den som ”konst”. Men olagliga handlingar borde (av etiska skäl – inte av estetiska) inte betraktas som konst bara för en liten minoritet tycker så. I sådana fall kan man lika väl säga att Hitler och Stalin var konstnärer när de utplånade lite människor här och där. Detta för att vi normalt uppfattar ”konstbegreppet” som något positivt och inte ska ”besudla” det att ge det allt för negativa associationer eller helt enkelt vattna ut begreppet.
Och jo, man kan värdera om en person formellt är ”skicklig” på att utföra en viss ”konst” (eller vad man nu vill mäta).
Vad det innebär att t.ex. måla i olika klassiska måleriska formspråk kan formuleras ganska bra. Läs lite konstvetenskap, klassisk konstnärsteori, estetik så får du se att det finns terminologi. Vill man bli bra på något – kan man göra som i alla andra områden – inlära och öva. Det är även därför man utvecklar pedagogiska system inom vad det nu är man håller på med.
Sedan är det annan sak att avgöra om det man är bra på i sin tur är något bra.
Tyvärr säger ”konstvärlden” att (i all fall traditionell) pedagogik och ”inlärning” är ”dåligt” för konsten/ konstnären. Man pratar om att ”kopiera” om man tar intryck av andra. Men här har de, precis som jag skriver ovan, helt fel: Kunskap och övning ger förmåga och kreativitet – inte tvärt om. Det är helt enkelt sanning man får acceptera – precis som att jorden är 4,5 miljarder år.
Man kan inte få en krona i studielån för att studera vid de konstskolor i USA och Europa där man fortfarande har pedagogik för att utbilda formellt skickliga figurativt och ”realistiskt” skapande tecknare/målare (kalla dem konstnärer eller ej).
Här är den stora stötestenen för mig: ”Konstvärlden” pratar om censur så snart någon tycker annat än vad DE har avgjort är bra eller dålig konst. Men när jag ,som alltså ”uppfattar etablissemangets skapelser som otrygga eller ofria” i D’s anda (dvs. tycker de är dåliga), då blir man bara trampad på av denne jantesitiska koloss.
Slutsats: Det är inte vi som gnäller om ”dålig konst” som är de stora makterna att diskriminera och säga ”fy” här. Vi har ju idag ingen makt att påverka.
Det är de som nu verkligen konkret har makten att styra och bestämma vad som är bra eller dålig konst för samhället att satsa (ekonomiskt) på som är de trångsynta och maktfullkomliga. Av dessa är konsthögskolorna kanske de tyngsta: det är här man väljer ut vilken konst som det ska/inte ska satsas på. Och som vi har hört anser dessa att realistiskt ”klassiskt” figurativt måleri är ”dekadent” och ingenting man ska hålla på med – vilket man inte heller gör.
Mer Beckfilmer tack…
URSÄKTA – början av min kommentar ”försvann” precis innan jag tryckte på ”Skicka kommentar”. Här är början i all fall:
Givetvis gör jag som ”konstvärlden” och provocerar när jag säger ”dålig” konst. Men vissa kanske tycker att enbart ”konstvärldens” provokationer är bra.
Utan att skryta (eller det kanske jag gör för att provocera?) så vill jag tillägga att jag givetvis läst både estetisk, konstteori och design vid ett antal universitet, även om jag inte så ofta själv teoretiserar egna idéer om både konstens ontologi och konstkritikens värdegrunder.
Men man kan tillämpa resultat från vetenskapliga psykologiska test av vad det är för formella element i konst (eller bilder överhuvudtaget) som gör att ett genomsnitt av människor (från alla kulturer, etc.) upplever att ett konstverk/bild ger dem olika känslomässiga reaktioner. Dessa kunskaper har man använt för att ta fram den pedagogik som man t.ex. använder inom områden som ”bildkomposition” (för att inte tala om alla reklamföretag som använder dessa för att spela med våra psyken). Att förneka att dessa formella element finns är nonsens. Det finns ”design” som människor upplever som mer vackert/visuellt tillfredställande än ”andra”. Ta bara det matematiska förhållandet ”Fi” som återkommer i naturen hela tiden. Eftersom vi människor utvecklats i naturen så har vi påverkats av den i vår evolutionära utveckling – från detta har vi kommit att uppleva detta matematiska förhållande som på något sätt ”tillfredställande”. Dostojevskij (eller hur han nu stavar sitt namn) skulle betona att detta beror på två saker: Vår känsla för ”liv” och ”frihet” samt vår känsla för ”trygghet” och ”närhet” och hur dessa spelar mot varandra i människans psyke.
Givetvis kan man leka med en sådan designprincip. Man pratar om ”sonans” och ”dissonans” – båda har med ”harmoni” att göra: det ena att klart och tydligt använda designprincipen – det andra att mer i smyg ”peka på” den. Och vissa gillar det ena mer än det andra (har med som D. sade om man i det förra fallet är mer trängtande efter ”trygghet” eller i det andra fallet söker ”frihet”).
Helt platonska idealsanningar finns givetvis inte. Precis som det inte finns bara ett enda bra konstverk: Men att vara nihilist tycker jag bara är okunnigt och dumt.
Håkan:
Som sagt – eftersom jag inte är konstnär, studerar vid någon konstutbildning eller ens kan särskilt mycket om spelet bakom hur man utbildar konstnärer så har jag svårt att ta till mig hela ditt inlägg.
Men när jag kommer till ”den stora stötestenen:
(”Konstvärlden” pratar om censur så snart någon tycker annat än vad DE har avgjort är bra eller dålig konst. Men när jag ,som alltså ”uppfattar etablissemangets skapelser som otrygga eller ofria” i D’s anda (dvs. tycker de är dåliga), då blir man bara trampad på av denne jantesitiska koloss)
så tror jag att jag förstår. Där håller jag helt med dig om att det är galet. Vad som blivit den stora stötestenen för mig i den här debatten är när personer som kan ännu mindre om konst än vad jag kan ger sig in och börjar bestämma vad som är bra/dåligt utan att på något vis förankra sina resonemang i varesig konstteori eller underbygda psykologiska teorier. Det känns som att de flesta som nu gapar sig hesa över nedklottrade tunnelbanevagnar gör det på betydligt svagare grunder än du och Christer.
Det är den gråa (populistiska) massan som går från ämne till ämne och mest letar efter något att rasa över. Är det inte gammal köttfärs och plågade gäss så är det flata lärare och korkade elever eller kassa konstnärer. Jag blir så trött på sånt.
Hur som helst är det riktigt intressant att diskutera sånt här har ajg märkt. Får se om mitt redan proppfulla schema kan ge plats för någon grundläggande kurs i konstteori 😉
Det är egentligen bara att titta på vad man själv har för konst hemma, för att man skall förstå vad man tycker. Vad man skriver för att låta intellektuell, är sedan en helt annan historia. Att sätta Anna Odell på en vägg eller i hallen tillhör inte vanligheterna, inte heller NUG…
Vad gäller själva studiesituationen, så begriper jag inte att NUG:s examensprov godkändes, utan att handledaren hade gått igenom materialet, eller t.o.m. visat det för andra kolleger för en ”second opinion”. Det tycker jag visar på en del oklarheter visavi examinationen. Skulle Du utexaminera en elev, som inte har visat upp sitt examensprov?
Nej, jag skulle inte examinera en elev utan att ha sett arbetet… Det är väl egentligen det som är det sorgligaste. Att man kan göra sådant här som skolarbete utan att någon stoppar det, eller ens tittar på det innan det godkänns (om det nu var så). Man verkar ju i alla fall ha fått något att tänka på och nya etiska regler och rutiner har införts, så något gott blev resultatet av uppmärksamheten.