Jag och mitt kön

Mitt förhållande till mitt könsorgan är ganska okomplicerat, vi trivs bra tillsammans helt enkelt! När det gäller genus och könsroller blir det däremot mer komplicerat. I vardagen är det kanske ingenting jag går och funderar på, men nu när jag har börjat studera på lärarhögskolan igen så blir frågan plötsligt aktuell. Mats på Tysta tankar arbetar med att rekrytera män till lärarutbildningen, och att behålla dem där. Här finns kanske en ledtråd Mats…

Jag är såååå trött på att representera 50% av befolkningen! Trött på att stå till svars för hur andra agerar. Trött på att förväntas tillföra något speciellt pga av mitt kön. Trött på att bedömas efter en annan mall än de flesta av mina klasskamrater. Allt jag gör och säger analyseras ur ett genusperspektiv, och eftersom jag tillhör en minoritet så blir det ganska påfrestande. Det är inte alltid uppenbart, kanske inte ens varje dag, men tillräckligt ofta för att det ska störa mig. Tillräckligt tydligt för att det ska hämma mig.

Häromdagen pratade vi om roller inom utbildningen. En roll kan man förenklat definiera som summan av de förväntningar som omgivningen har på en person. På lärarhögskolan tvingas jag in i en roll jag inte är bekväm med. Jag ser mig själv i första hand som ”människa”, och inom lärarutbildningen i någon slags fallande skala som ”student”, ”pedagog”, ”lärare”, ”högstadielärare”… Rollen ”manlig lärare” eller ”manlig lärarstudent” skulle komma väldigt långt ner på min egen lista, men det är den jag tilldelas. Det är den jag förväntas fylla. Det är den jag bedöms efter och det är den rollen som avgör hur jag blir bemött.

Att kvinnor blir annorlunda bemötta pga sin könstillhörighet är vi vana att diskutera, men tänk på att män ibland sitter i samma fälla. Varför diskuteras nästan alltid genusproblematik utifrån ett av könen? (Här är en ”manlig sida”) Problemen är väl desamma? Det är min Torsdagsreflektion.

Ett par Yearbookade bilder får illustrera det, fler finns här
manligt-kvinnligtMin torsdagsreflektion från 29/1 om konststudenten Anna Odell har sin fortsättning här: 1, 2, 3, 4

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Detta inlägg publicerades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, Privat och foto, reflektioner, skolpolitik, Student och märktes , , , , , , . Bokmärk permalänken.

39 kommentarer till Jag och mitt kön

  1. Trebarnsmamman skriver:

    Så klokt! Brukar själv också fundera på detta, liksom jag brukar ställa mig frågan varför så gott som alla genusforskare är kvinnor. Men kanske, kanske kommer vi inom hundra år finna en balans…där man precis som du säger är människa och könet inte är något särskillt kategoriserande.

  2. Ulrica skriver:

    Jo, du har naturligtvis rätt. Det är trist när man får stå till svars för en grupp och inte som individ.

    Män inom kvinnodominerade yrken delar de negativa upplevelserna med kvinnor som jobbar inom mansdominerade yrken – men vi pratar väldigt sällan om det.

  3. Ingrid skriver:

    Du har så rätt i det du skriver, men det är nog ännu en lång väg kvar innan vi betraktas som människor och individer utan att man sneglar på vilken kön vi tillhör.

    Varför är en tjej som mekar med motorcykeln väldigt duktig, medan man förutsätter att killar är födda mekaniker och varför är en man som tar hand om sina barn värd all möjlig beundran och uppskattning, medan en kvinna förutsätts klara det med en hand bakbunden?

    Men det är helt klart så att det inte bara är kvinnorna som är diskriminerade!

    Tack för din kommentar hos mig och ha en riktigt fin fortsättning på dagen! /Ingrid

  4. Mats skriver:

    Jo, det vore väl fint att slippa bli bedömd utifrån sitt kön – som minoritet tror jag nog att det är en ganska fåfäng förhoppning och min strategi är att synliggöra förväntningarna i syfte att dekonstruera dem.

    Jag ser alltså skolan och förskolan som fält där olika tankar om innehåll korsas – det råder en strid och det finns en historisk förklaring till vilka tankar som tänks. Det går att se skolan som ett uttryck för läroplan, svenskhet, medelklass o.s.v – men för mig är det svårt att inte beskriva förskolan som präglad av traditionella kvinnliga värderingar.

    Om jag väljer att delta i denna kultur ställs jag inför val
    1) Anpassning – (underkastelse)
    2) Rebellposition
    3) Långsiktigt strategiskt arbete

    Jag rekommenderar det tredje alternativet men då måste jag också skapa en bild av vad det är jag vill uppnå. Kanske underlättar det om jag inte ser arbetet som en individuell process. Striden försigår på många plan och inte enbart mellan män och kvinnor.

    HUT är en gigantisk kvinnofälla med sin romantisering av ämne och äldre barn. Idealen kommer från 50-talet – både när det gäller skolinnehåll och könsroller.

    Förändringsarbetet riskerar att kastas tillbaka till det statsfeministiska projeketet ”titta vilken gullig man som visar att män också har vårdande sidor”. På sikt förstärks dikotomin lärande och omsorg genom uppdelningen grundlärare-ämneslärare.

    Jag har skrivit mer i ämnet:
    http://lumaol.wordpress.com/2009/02/07/hut-genus-och-let%C2%B4s-dance/

    och:
    http://lumaol.wordpress.com/2008/12/08/lararutbildningsutredningen-och-genus/

    Jag lär återkomma när gruppen som har i uppdrag att rekrytera män till skolan har presenterat sin rapport

    Nu börjar jag komma igång och vill gärna fråga Christer om detta med förväntningar som tycks plåga många:
    Vad är det som hindrar dig ifrån att markera hur du vill ha det?

    En stor del av genusarbetet tycks ha som yttersta syfte att skydda män från förväntningar – det kanske borde finnas kurser i att visa hur man ser på sin eventuella mansroll?

  5. christermagister skriver:

    Jag ska iväg på ”fältarbete” med min kvällskurs snart (konsert på KB 🙂 ) och är lite stressad, men ett kort svar på Mats fråga är väl att jag skulle vilja slippa några speciella förväntningar som grundar sig i att jag är av manligt kön, och inte förstärka den genom kurser i hur man ser på den… För mig är lärare en ”könlös” position. Jag tror inte att ett gott arbete grundar sig i könstillhörigheten.

    Visserligen behövs alla sorters människor i skolan, oavsett vilket kön man tillhör…. Återkommer!

  6. Mats skriver:

    Du förespråkar klassisk individualistisk humanism (I första hand är jag människa – förlåt lärare).

    Därigenom solidariserar du dig med majoritetskulturen genom att du osynliggör de konflikter som finns. Och då blir det också svårare att kunna förändra kulturen.

    Risken finns naturligtvis att minoriteter exotiseras i skolans – antingen det är män, invandrare eller arbetare. Men jag är mer orolig för att de utsätts för ett hårt anpassningstryck alternativt marginaliseras.

    När jag läser statistiken över vilka studenter det är som misslyckas med sina studier rasar mina illusioner över ”neutral” eller ”könlös” utbildning. Det finns en ganska kraftfull dold normativitet som drabbar de som inte lever upp till bilden av den traditionelle läraren.

    För mig är detta inte en individuell fråga utan ett strukturellt problem – även om upplevelsen av förväntningar är individuell och obehaglig.

    KB – vilket hårt liv du lever!

  7. christermagister skriver:

    ”Därigenom solidariserar du dig med majoritetskulturen genom att du osynliggör de konflikter som finns.”

    Ja, det kan jag förstå, men kan man inte också se det som att man förstärker konflikterna genom att ständigt lyfta fram dem? Genom att påtala olikheterna? En ytligt bekant feminist hävdar att vi bör lära flickorna i så tidig ålder som möjligt att de är förtryckta pga sitt kön. Kan det vara rätt? Är inte det bara att stigmatisera flickorna och att förvärra problemet?

    Sedan är ju frågan hur stor del av mitt ”problem” som bara finns inom utbildningen. Jag kände mig marginaliserad när jag jobbade på en liten F-6 skola och bytte därför arbetsplats, men i övrigt har de största problemen funnits inom utbildningen (både grundutbildningen och nu inom vidareutbildningen).

    I början av veckan hade vi en föreläsning om gruppdynamik och roller. Vi blev indelade i grupper och fick ett problem som vi skulle lösa gemensamt (tre saker att ta med till en öde ö). En student fick i uppgift att observera gruppens diskussioner och det visade sig sedan att en av aspekterna som skulle observeras var genus. När man är ensam kille i gruppen blir det ganska utpekande… (Jag är en individ, inte ett kön, ville jag skrika!)

    Som vanligt i sådana här fall handlar väl minst 50% om mina egna fördomar och förväntningar, men jag upplever att när jag pratar, ställer frågor eller tar beslut så ses jag som ”bossig” (jag ”tar plats”) medan det finns de i klassen som pratar och bestämmer bra mycket mer, men de ses i stället som ”starka” (de ”tar för sig”). Därför håller jag ständigt tillbaka (vilket kanske kan behövas till viss del, men inte är speciellt bekvämt eller givande för mig).

    Det här är viktiga frågor och det jag egentligen skulle vilja ha är väl en kurs i genusfrågor som tar upp problemet som ett problem för båda könen. De kurser och grupper jag har deltagit i har alltid haft en kraftig övervikt åt ena hållet i sitt syfte, antingen att stärka flickor eller pojkar. Som jag skrev i inlägget så tror jag att problematiken är precis densamma oavsett kön.

  8. Mats skriver:

    Jag tror inte problematiken är densamma.

    Som man tvingas du hantera det dubbla i att vara både minoritet och representant för någon form av könsmakt. Därför är risken att gå vilse större.

    Jag försöker formulera frågan i strategiska kollektiva termer för att inte hamna i individuell skuldproblematik (Jag känner att du förtrycker mig – hindrar mig att utvecklas)

    Ett råd i förtroende: Det här med att lägga band på sig är ingen långsiktig lösning. Jag tror arbetsgivaren vill ha HELA dig!

  9. christermagister skriver:

    Aha, du menar att jag har det värre pga att jag både är marginaliserad och ses som en förtryckare… Det är nog sant. Den kollektiva skulden känner man ju ofta av!

    På jobbet har jag inte märkt av problemen eller lagt band på mig alltför mycket sedan jag började jobba på högstadiet där könsfördelningen bland lärarna är i stort sett jämn. Det är väl därför jag noterar det nu när jag återigen har hamnat i minoritet, inom utbildningen.

    P.S. Fältstudierna var så hårda att jag har legat i soffan med huvudvärk hela förmiddagen! 😉

  10. Cristopher skriver:

    Genus… en intressant tanke är:
    Om man ser genus som en faktor som påverkar ens val och åsikter, så är man, enligt en del fördomsfull; om man t.ex. ser en mans- (eller kvinno-)dominerad arbetsplats så reagerar man på att det är ojämn fördelning, och att det inte är bra.

    Om man däremot inte bryr sig om genus, om man ser varje individ som just en individ, oavsett vad personen har för kön, då reagerar man inte heller på om en arbetsplats är dominerad av någon, eftersom det inte spelar roll då alla är lika.

    Om man drar denna tanke lite längre så innebär det att det faktum att man reagerar på t.ex. en ojämn fördelning på en arbetsplats är ett tecken på att man inte ser könen som jämställda, medan en person som enbart ser individer aldrig skulle reagera över något så trivialt som antalet med ett visst kön.

    ====

    Ofta är det bra att ta ett steg tillbaka, och betrakta en frågeställning från en annan vinkel:

    Man ser samma saker med rasism; den som reagerar över att det är x färgade personer i en klass och tycker att det är bra är inte fördomsfri; den lever med fördomen att det är bra med färgade i en klass. Om personen i fråga verkligen var fördomsfri, så skulle det inte spela någon roll om de är färgade eller ej.

    ====

    Samtidigt så vill jag också betona att det finns stora skillnader mellan könen. Män och kvinnor är olika, har olika styrkor och svagheter, samt fungerar olika. Den fördomsfrie ser dock ingen konflikt i detta.

    ====

    Tyvärr så är min erfarenhet att de som studerar ”Genus” ofta är väldigt fördomsfulla; det är de som reagerar mest om könsfördelningen är ojämn någonstans; det är ofta de som vägrar att se att man och kvinnor är olika, både fysiskt och psykiskt och som en konsekvens är det ofta de som är de mest fördomsfulla. (Notera orden ”min erfarenhet” och ”ofta”.)

  11. Pumita skriver:

    Det här tankesättet sitter väldigt djupt, behovet av att stoppa människor i olika fack – inte bara när det gäller genus utan många andra grupptillhörigheter. Jag är innerligt trött på att alltid få representera finländare, singlar, högerhänta osv. osv. Jag som bara vill vara jag.

  12. Pumita skriver:

    Glömde svara på din kommentar hos mig: Du kände dig lurad, sa du. Det gjorde jag med! Fast kanske av en annan anledning. Att byta perspektiv skulle inte ha hjälpt. 🙂

  13. christermagister skriver:

    Cristopher, det är så jag känner det. Jag bryr mig inte om vilket kön mina kollegor eller klasskamrater har, jag bedömer dem på andra grunder, men jag tvingas ofta in i det särskiljande synsättet av ”genusmedvetna” personer… Kanske är det att lura sig själv, och kanske är det som Mats säger en strukturfråga som blir svår att hantera på individnivå, men det känns onödigt.

    Pumita, ja det finns många fack att hamna i… En del av oss har fler än andra, antagligen…

    Om det var jag som hade gjort melonsökningen hade jag troligen bytt perspektiv rent automatiskt! Jag hade nog glömt bort det ursprungliga perspektivet helt och hållet… 😉

  14. mariannlostinline skriver:

    Du har så bra synpunkter. Bäst vore väl kanske om vi blev bedömda efter hur vi är som människor och individer.

  15. Mats skriver:

    Jag tror att de flesta rektorer har vissa avsikter när de rekryterar lärare till arbetslag.

    Ja det är viktigt att vara en duktig lärare, god människa o.s.v. med många arbetsledare tänker nog i termer av skolkultur.

    Hur ser arbetsgruppen ut? Har vi ett mångfaldsproblem?
    Vad behöver vi förstärka?

    I min världsbild är det en kvalitetsfråga och det kan vara så att din anställning knyts till vissa stereotypa förväntningar – som du måste förhålla dig till!

    Att betona läraryrket som någonting överindividuellt och neutralt mystifierar det som händer. Om det inte funkar i arbetslaget – ska vi då gå och sörja över att ”jag inte blev bedömd som människa och individ”?

    Den romantiska drömmen ”att bli älskad för sin vackra själ” tror jag vi bör förlägga utanför skoltid – sedan finns det en vag förhoppning om att jag ska få vara någorlunda som den person jag uppfattar mig själv… Men det är ett arbete att definiera sig själv inför andra. Vilka förväntningar kan jag tänka mig att ställla upp på?

  16. Anders B Westin skriver:

    Christer
    Jag går lite på tvärs och påstår att könstillhörigheten är en mycket stark dimension. Ett dominant ”kraftfält” för våra liv.
    Detta kommer aldrig att försvinna hur mycket vi än kämpar för det ”individuella subjektets samhälle”.

    Dessutom är jag en stark förespråkare av att se skolan som en sk ”specialarena” där vi inte skall kvotera lärare efter kön. Däremot så skall vi anställa kvinnliga och manliga lärare.

    Låt mig påstå att högstadiet lider av bristen av män. Eller rättare sagt pojkar i puberteten lider i högstadiet brist på positiva och starka manliga förebilder.

    Låt mig gissa att detta är en väsentlig parameter till varför vissa grupper av pojkar upplever kunskap och utbildning som något ”osexigt” och kvinnligt. I högstadiet kräver jag minst 45 % av respektive kön när det gäller lärare. Identifikationens känsligaste ålder.
    Mellanstadiet borde ha krav på minst 30-40 % manliga lärare.

    Darwins andra bok handlade bland annat om ”Könsurvalet” . Den har inte många läst. Speciellt inte de genusvetare som starkt satsat på att ”bygga mentala bon” i det svenska skolväsendet.

    Christer. Du är en manlig lärare. Var stolt för detta.

  17. Mats skriver:

    Jag försöker distansera mig från förebildsromantiserandet och förstår inte varför högstadiet skulle vara viktigare än förskolan.

    För mig är det en strid om innehållet – vilka lekar som tillåts, sånger som sjungs, teman som återkommer, böcker som läses o.s.v.

    Kanske är jag naiv som intar en Dylansk position och vägrar vara förebild.

  18. Anders B Westin skriver:

    Mats
    Vad är puberteten.
    Vad skapas i denna tidsperiod av livet.

    Ett nytt kraftfält.

    Sedan är verkligheten så komplicerad så att den fungerar enligt vissa principer oavsett om du eller andra gillar detta eller inte.

    Jag påstår att i begreppet identifikation/förebild finns en del som relaterar till ”könsurvalet” eller som genusvetarna kallar det ”att göra kön”.

    Detta sker oavsett vi vill eller inte.

    Blundar vi för detta, så kanske det blir på ett helt annat sätt än vad vi vill. DVS KONTRAPRODUKTIVT:

    Vi måste vara smarta och använda oss av de evolutionära kraftfälten på ett klokt och kunnigt sätt.

    Just nu så blundar vi med jättestora kulturella ”ögonbindlar”.

  19. Mats skriver:

    Jag förstår kanske vad du menar och ser poänger med en hel del av de riter som finns kring manlighetsblivandet olika kulturer. Badinters ”Manlighetens x och y” är spännande om man som jag (och kanske du) försöker orientera sig mellan essentialism (biologism) och den ytliga sociala konstruktionismen.

    Men jag tycker det är en mycket begränsad bild av vad män ska tillföra svensk skola: ”Titta där går den manliga förebilden!”

    Jag ser inte riktigt vad det är för kurser vi från lärarutbildningen ska bidra med i den riktningen. Normativitet har vi så det räcker än då…

  20. Anders B Westin skriver:

    Mats
    Som jag ser det så måste vi försöka styra så att ett tvärsnitt av ”manligheten” vill och kan bli lärare. Dvs vi måste skapa metoder så att detta sker. Vilka metoder som helst.
    Högre lön tex. speciell lärarutbildning kanske, pojk och flickskolor i vissa fall. Vi måste helt enkelt testa olika lösningar.

    Vart är tex den ”manlige teknikern” och ”entreprenören” i den svenska skolan.

    Eftersom jag själv är civilingenjör och samtidigt intresserad av bildning har jag sedan 30 år identifierat att grundskolan nästintill fullständigt misslyckats med både identifikation och undervisning i detta ”ämnesrum”.

    Utgår jag från den svenska grundskolan vill jag påstå att det nästan är en ”övernaturlighet” att vi fortfarande har ett industri och teknikersamhälle i detta land.

    Matematik, fysik och teknik (praktisk konst) är mobbat av skolan. Räkning lärs ut. men det är inte detsamma som matematik-fysik-teknik. (det är en kulturell arena som byggt vårt välstånd)
    Ända sedan mitten av 70-talet har skolan haft en ambivalent hållning til dessa ”ämnesgrupper”.

    Ämnena biologi och kemi har haft den mentala tyngdpunkten att ”varna” för den ”stygga” tekniken.
    Skapandet och idealiserande av ”konstnären” har istället fokuserats mot ”media-musik-bild” klustret.

    Vi måste ha båda spåren. Matematik-fysik-teknik är det spår som den ”goda manligheten” kan göra sk stor samhällsnytta och bygga välstånd.

    Varför lyser inte detta som en stark kraft i den svenska grundskolan?

    Vem bekräftar alla ”moppekillar” i dagens skola.
    Hållå nästan ingen.
    Det får dom klara alldeles själv.

    ”Alla dessa män och deras maskiner” har faktiskt byggt vårt välstånd. men det är ngt ”fult” med detta.

    Hur skall vi ha det?

    Jag har lagt ned nästan 20 år av fritid för att lokalt påverka skolorna i min stad. DÖVA ÖRON nästan. Det händer små saker med KOM-tek och Mulle-mek men det är ingenting jämfört med kraften i idrott och rock&roll.

    90 % av alla kvinnliga lärare ser ut som kombinerade frågetecken och utropstecken när jag pratat om detta. Dom fattar helt enkelt inte vad en ”riktig tekniker” är för något.
    Jag har försökt att förklara: En riktig tekniker drömmer om tekniska lösningar, vaknar på morgonen men en teknisk idé och drömmer sedan hela dagarna om att få förvekliga denna idé. Livet består av tankar som handlar om att skapa tekniska lösningar på ”funktionella strukturer”.

    Detta är bara ett spår av ”könsfrågan”. Det finns fler.

    Vi kanske till slut ha speciella lärarhögskolor för män. Vi kanske måste tillåta oss att bygga grundskolor med inriktning på teknik och entreprenörskap för grabbar.

    Skolan som den nu är passar onekligen den ordentlige flickan betydligt bättre än den lite nervige grabben.

    Varför?

    Förebilder och kompetens saknas. Så enkelt är det!

  21. Mats skriver:

    Jag håller nog med dig i stort – fast ur ett förskoleperspektiv kommer jag till ungefär samma slutsatser.

    Hur det ska gå till att locka dessa män till skolan är den avgörande frågan och det känns lite trist att allt skulle handla om lön och status. Lärarutbildningsutredningen betonar detta samt antyder att män inte är intresserade av skolutveckling/möten/omsorg.

    I mina ögon låser man då blicken vid en ganska trist stereotypi som jag varken vill eller tror går att locka till skolan, oberoende av lön. Dessutom tror jag att gigantiska kollektiva påslag är en politisk omöjlighet.

    Däremot tror jag att en del män är intresserade av läraryrkets relativa autonomi – som kanske är en del av det entrepenörskap du beskriver. Visionen och kampen – ungefär som att bygga en maskin?

    Men det riskerar att bli fördomsfullt – ungefär som om kvinnor inte bryr sig om lön, status, flexibilitet o.s.v.

    Lärarutbildningar för enbart män kanske är en väl radikal idé men de satsningar med provår och platsgaranti (Män till skolan) som bl.a. genomförts i Malmö och Umeå har varit framgångsrika.

    Om du vill läsa mer om förskolevinkeln rekommenderar jag Bertill Nordahls ”Vilse i Damdjungeln : en Debattbok om Pojkar i Barnomsorgen”, som är ett ganska rappt debattinlägg.

  22. christermagister skriver:

    Oj, vad många intressanta kommentarer! Jag inser att jag nog måste läsa på mer om det här! Som Mats säger är det nog naivt att tro att jag ska komma undan… Har du något tips på en bra kurs vid MAH Mats? (Jag har läst Nordahls böcker för länge sedan och de var riktigt bra.)

    Det är ju två delar i det här, dels hur jag bemöts och fungerar som manlig lärare och dels hur pojkarna i skolan bemöts. Som Anders säger är ju verksamheten totalt dominerad av de kvinnliga aspekterna som vi alla har inom oss, för att uttrycka sig någotsånär diplomatiskt… Det är nog den delen jag har uppmärksammat mest hittills, och inte min egen roll.

    När det gäller den utbildning som jag själv går så har jag beslutat mig för att prata med läraren, men inte med klassen, om hur jag upplevde övningen i veckan. Jag är rädd att det bara blir en massa konstiga situationer om jag tar det i klassen…

    Fortsätt gärna att debattera, ni som är mer insatta, jag läser och funderar! 🙂

  23. Anders B Westin skriver:

    Mats
    Vad trevligt du skriver. Jag blir nästan glad.

    Jag har tänkt mycket på detta i min ensamhet.

    Det där med lön och diskriminering är ett besvärligt bekymmer.
    Det uppstår konflikter med andra värden. Men nu har jag kommit så långt i mitt tänkande att jag tror att man på något sätt måste göra något för att få männen tillbaka till skolan.
    Men det är en mental handgranat.

    Låt oss säga att man anställer med kön som en parameter. Dvs att man söker en manlig förskollärare och en kvinnlig dito.
    Bestämmer man sig för att ”könet” är en central parameter så kommer ”marknaden” att skapa en löneskillnad mellan den manliga och kvinnliga läraren. Detta är en bomb som är ofrånkomlig då man i första hand dras till den ”privata marknaden” för att kunna skapa ”manlig status”.

    Men tänk om detta är en ovillkorlig konsekvens av hur marknaden eller låt mig uttrycka det biologisk hur de evolutionära kraftfälten fungerar.

    Män har behov av status. Jag påstår att detta är kopplat till den ”sexuella selektionen” och behov av påfågling med andra attribut än kvinnor som grupp.

    Kvinnor/feminister/genusvetare ”retar sig” på mäns behov av status. Ja det kan man reta sig på, men tänk om detta är ett sk ”kompensationsbeteende” som härstammar ur det faktum att vi ”saknar” en livmoder där avkomman kan växa.

    Det är ju ingen som skäller och tycker illa om kvinnans livmoder.

    Jag inser att denna jämförelse kan provocera. Men det är många mänskliga egenskaper som är skapade som en sk ”antagonist” till en annan egenskap.
    (Just nu står den sk antagonisthypotesen högt i kurs för att förklara ”homosexualitet”.)

    Jag finner det som mycket sannolikt att ”manlig status” är en antagonist till ”kvinnlig livmoder”.

    I diktaturer övergår ”manlig status” bland ”låsta” män till ”manlig passivitet”. Kvinnorna gör allt, medan männen tuggar cat och dricker te. Inte mycket händer i dessa samhällen.
    Medeltiden är den nästa framtiden.

    Jag vet att detta resonemang är provocerande men jag har kommit så långt i mitt ”naturvetenskapliga tänkande” att jag känner mig ganska säker. Därför vågar jag skriva det jag skriver.

    Det som är störande är att jag vet att kvinnor är precis lika duktiga som män. Hur belönar man mänskliga aktiviteter utan att någon känner sig ”orättvist behandlad” om det finns processer ovan våra huvuden som ”fullständigt negligerar ” rättvisa. Processerna jobbar på medan vi försöker hugga huvudet av den negativa konsekvensen.

    Ungefär där har vi fastnat i vårt samhällsbyggande.

    Skall söka boken på nätet!!

  24. Pingback: Att vara man är inte lätt « Anders B Westin problematiserar

  25. Singelpappan skriver:

    Mycket intressant läsning.

    Jag förstår precis vad du menar eftersom jag upplevt någonting liknande själv. Då var det inte rollen ”man” som jag dagligen och nästan stundligen fick konfronteras med, utan det faktum att jag är svensk.

    Jag arbetade nämligen 6 månader i Norge och ”ALLA” jag träffade där kommenterade någonting om Sverige, oftast nedsättande eller raljerade. De berättade Sverige-vitsar, skojade om att vi var fattiga, sämre i idrott osv. Händer det en gång kan det vara roligt. Händer det två gånger kan det ändå vara ok, men att varje dag och hela tiden bli bedömd efter sin ”roll” som svensk blev för mycket för mig och jag slutade och flyttade hem till Sverige igen.

    Så jag förstår hur du känner det och jag skulle inte ha den uthållighet och det intresse som du verkar ha.

    Jag skulle sluta!

  26. Mats skriver:

    Det springer iväg och jag beundrar Anders förmåga att driva ett resonemang till dess konsekvens – min roll som lärarutbildare gör att jag måste ta en del andra hänsyn till sådant som examensordning och annat (vad som är politiskt möjligt t.ex.)

    Utgångspunkten var problemet med män som inte söker till lärarutbildning/ skräms iväg från en kvinnodominerad miljö. För att komma vidare vill jag försöka hitta en strategi som inte handlar om någon form av manlig mystik eller överhöghet. Därför blir generella förslag om högre lön eller kvotering lätt farliga och riskerar att få motsatt effekt.

    Det får helt enkelt inte finnas någon misstanke om att männen skulle vara sämre ”lärare” utifrån de kriterier som vi beskriver som könsneutrala. Samtidigt försöker jag diskutera dessa kriterier som uttryck för en dold könsmaktsordning – och då blir det snabbt väldigt laddat.

    Det finns ett talesätt att könsbrytare måste vara dubbelt så duktiga eftersom de är väldigt synliga och det kan ligga en del i det påståendet.

    Evolutionsteorierna kan fungera som tröst för de män som upplever utanförskapet starkt – men jag tror det behövs mer handfasta redskap för att hitta en långsiktig strategi.
    Vilka strider är värda att utkämpa?
    Hur bygger jag en position?

    Men att vara svensk i Norge… Jag försöker förstå om det går att utvinna någon form av energi ur detta utanförskap? Eller är det en ständig påminnelse om underlägsenhet? Män i skolan har ju en förväntan på sig att tillföra någon form av svårdefinierad kvalitet som gör relationen till de andra komplicerad.

    Gisslan eller befriare?

  27. Pingback: Manliga lärare - diskussionen som rymde « Tysta tankar

  28. Kristian Grönqvist skriver:

    Hej
    Det handlar väl lite om kejsarens nya kläder. Förväntningarna är nya, men den biologiska klädedräkten densamma. Vi är så olika biologiskt, att det är fåfängt att tro att vi intelektuellt kan förvandla oss till neutrer. Var och en som försöker ljuger ju egentligen. Det ser barn, även om de inte förstår varför. Varför grumla deras viktiga process av inlärning med existentiell osäkerhet? Att kvinnliga lärare tycker tingens ordning är OK är väl OK. De har i sanning misshandlats i några tusen år. Att backa litet är bara klädsamt, men att ge avkall på sin könstillhörighet är bara att förneka verkligheten

  29. Anders B Westin skriver:

    När det gäller skolan som är det moderna välfärdssamhällets fundament (dvs det viktigaste av allt viktigt) kan vi inte vara annat än funktionsstyrda.

    För att vara funktionsstyrd krävs kunskapen om bakomliggande funktioner och processer.

    Då kan man inte använda ordet ”könsmaktsordning” för att tysta processerna.

    Könsmaktsordning är ett sådant där okunnigt halvreligiöst ord.

    Däremot måste vi förstå att både kvinnor och män skall kunna blomma och må bra samtidigt som vi bygger ett hållbart välfärdssamhälle.

    Som jag ser det är det stora problemet föreställningen av att vi enbart är ”könlösa” individer som skall få förvekliga våra individuella förmågor.
    Men nu är verkligheten inte så enkel.

    Vi är i själva verket i lika hög grad ”flockdjur” med två kön + det graduella komplexa tredje könet.

    Det krävs en ganska omvälvande och komplicerad kunskapsrymd att ta in.
    Att dessutom att lyckas applicera detta i skolans värld med alla dessa ”dimensioner” och ”kraftfält” som skall ”jobba i fas” utan friktion. Ja inte är detta lätt.

    Men att tro på enkla endimensionella ”världsbilder” ger naturligtvis inget annat än misslyckanden.

    Vi måste förstå att ”göra kön” är en evig process och inget som man kan upptäcka och sedan trolla bort. Ungefär är man nu. Man åker på genuskurser och sedan så tror man att kön skall suddas bort.
    Hur tusan kan det bli så ”korkat”.

  30. Karl skriver:

    Väl skrivet Anders!

  31. Karl skriver:

    Bra inlägg och kommentarer överhuvudtaget!

  32. Mats skriver:

    Varför skulle just begreppet ”könsmaktsordning” tysta processer?

    Om vi kan sätta ord på det som händer under ytan får vi ju redskap att synliggöra de verkliga maktförhållandena – oberoende om dessa är kodade med manliga eller kvinliga förtecken.

    Jag tror att du riskerar att romantisera konstiga fenomen genom att tala om funktionsstyrning. Riktigt så rationell är inte människan som varelse.

    Eller så missförstår jag dig helt – menar du att de där parallellerna till djurriket på något sätt skulle vara meningsfulla. Ur en aspekt är naturligtvis påfågelns långa stjärt funktionsstyrd – liksom solarievistelser och penisförlängningar…

  33. christermagister skriver:

    Kan man inte tänka sig att begreppet “könsmaktsordning” tystar processer genom att inge en känsla av att den ordningen inte går att rubba? Dessutom är det ju ofta användandet av det begreppet som gör att det är svårt att framföra den ”manliga” dimensionen inom skolan och lärarutbildningen… Jag har en känsla av att många ser skolan som en arena att kämpa mot patriarkatet på… Man vill rättmätigt jämna ut ”makten” (jag gillar inte ordet, men vad ska man annars säga?) i samhället och i sin iver ”förtrycker” (ännu ett dumt ord) man de manliga dimensionerna…

    När det gäller genuskurser så skulla jag snarast vilja gå en kurs för att lära mig att hantera könsrollen, och inte för att sudda bort den. För att ”sätta ord på det som händer under ytan”, som Mats skriver.

    (Nu går jag tvärt emot mig själv i de båda styckena va? 😉 Men som sagt, jag är inte så insatt i det här och vet egentligen inte vad jag tycker…)

  34. Anders B Westin skriver:

    Mats
    Ordet könsmaktsordning ger som jag ser det intrycket av att kvinnan saknar makt. Jag har länge stört mig på detta eftersom jag i grunden har upplevt att kvinnor har en oerhörd makt. Fast dom använder sig av andra verktyg och metoder. Ibland kan jag tom med få för mig att det är kvinnorna som har en fjärrkontroll i handväskan som dom styr oss män med. (Lite så där dolt och smart)

    Bland primaterna och de flesta däggdjuren är det kvinnan som väljer och mannen som blir vald. Fråga vilken evolutionsbiolog som helst.

    Vad som nu möjligen har hänt är att en del av kvinnligheten vill vara med och ”leka” med samma metoder som vi män.

    Det är väl ok. Vi män får bara se till att hitta nya arenor som fungerar för våra behov. Uppfinna en ny ”tävlingsgren”. Hoppas bara att arenorna inte tar slut. Vissa kulturer dör av ”resursbrist” pga konkurrens från andra kulturer eller helt enkelt av förändrat klimat.

  35. oliver skriver:

    Christer, jag är inte så säker på att du motsäger dig själv i ditt senaste inlägg, om jag har förstått dig rätt. För även om könsrollsordning och könsmaktsordning naturligtvis hänger samman så är de inte nödvändigtvis synonyma.

    När det gäller genustillhörighet och andra mer eller mindre väldefinierade tillhörigheter som jag i någon mening är del av – som manlig student i ett samhällsvetenskapligt område, idrottsintresserad man i 30-årsåldern, född som manlig norrlänning och så vidare – har jag inga problem att i vissa lägen stå som representant för det. Jag är ju inte bara en människa med unika karaktärsdrag. Att jag är man genomsyrar troligtvis de flesta av de andra grupperingarna jag tillhör.

    Det stora problemet som jag ser det när det gäller könsroller och uppdelningen mellan manligt och kvinnligt är är väl just att det i många lägen inte är ett tillräckligt väldefinierat instrument för att fungera som ett underlag för en diskussion på en sorts mikronivå, t ex på grupparbeten på universitetet.

    För jag är ju inte bara man per se, jag är ju också man med många andra identiteter. Trots det så utgår många, framför allt på universitet, från att jag helt enkelt bara är man. Vilket är extremt störande. Där har du helt rätt. Men att jag är man med en viss bakgrund är enligt mig ändå inte helt irrelevant i vissa lägen. Könsroller spelar ofta en roll.

    Saken blir dock värre när begreppet könsmaktsordningen kommer in och tillämpas precis överallt (”en maktordning genomsyrar allt vi gör”) . För även om man som enskild individ påverkas av samhälleliga strukturer så kan det inte vara något sorts axiom att om man är man så är man i ett omedelbart överläge i en diskussion, precis som de verkar mena avseende arbetet på din utbildning. Du och Anders verkar vara inne på det och jag håller med.

    Könsmaktsordningen har blivit ett heligt ord och om man ifrågasätter värdet av att tillämpa det i vissa situationer så anklagas man ofta för att vara naiv och okunnig, i betydelsen att man inte läst de feministiska klassikerna eller senaste numret av Bang. Och att vara naiv och okunnig är ju ganska jobbigt.

    Jag har för övrigt varit med om exakt samma minoritetsproblem som du verkar peka på när jag jobbade politiskt för några år sedan. Vi män var i konstant minoritet i de grupper jag arbetade i, trots det hade vi eviga studiecirklar rörande patriarkala mönster som vi skulle se upp med. Man gav till och med ut en 60-sidig bok i frågan.

    Så där satt vi, två män och 8 kvinnor och tröskade igenom det där eländet timme in och timme ut. Och om man håller på tillräckligt mycket med sådana aktiviteter så börjar man tro på saken. Och det skapar naturligtvis olustkänslor hos alla, eller i alla fall hos oss män. Till slut la jag av och började göra vettiga saker med mitt liv. Så jag känner med dig….

    PS. Det sistnämnda kanske kan vara relevant rörande din ytligt bekantas förslag om att medvetandegöra små flickor om deras strukturella underordning och förtryck. Själv tycker jag liksom du att det verkar befängt. Hur har hon tänkt lägga upp det? Vad ska hon säga åt dem som har ett annat könsorgan, att de är strukturellt överordnade och förtryckare? Vilken världsbild skapar det hos barnen?

    Förresten: är ”könsrollsordning” ett etablerat ord?

  36. christermagister skriver:

    Oliver, jag har ingen aning om “könsrollsordning” är ett etablerat ord, men vi kan väl säga att det är det från och med nu?! 🙂

    Det man kan göra är väl att försöka lära sig något av känslan av att vara i minoritet, och av att bli bedömd och bemött med grund i en roll man inte tycker är den viktigaste. Jag tror att jag förstår kvinnors situation bättre när jag har varit med om samma sak, eller i alla fall en liknande situation. Det som är fascinerande är att samma kvinnor som är så genusmedvetna när det gäller kvinnors situation kan vara så totalblinda för problemen när det gäller män…

  37. Mats skriver:

    Hej vad det går – för mig är också könsmaktsordning ett mystiskt begrepp, men det är användbart för att beskriva förhållanden som upplevs som naturliga och synliggöra dess föränderlighet.

    Ordning är i min världsbild något tillfälligt – något förhandlingsbart och föremål för konflikt.

    Jag tror alltså inte på någon form av naturlig tingens ordning. varken manlig elkler kvinnlig överhöghet.

    Med dessa reservationer tror jag att det går att använda begreppet könsmaktsordning även som manlig minoritet.

  38. Karl skriver:

    Könsmaktsanalys är tämligen missbrukat av feministerna. Det skiljer sig i regel mycket mellan vilka typer av makt män och kvinnor har, män har i hög utsträckning formell makt, medan kvinnor i hög utsträckning har informell makt. Feministerna räknar enbart formell makt, och kommer därför fel. Även i extremt patriarkala länder, tex i mellanöstern, så har kvinnor ofta stor makt i hemmet, över barnuppfostran, genom social ställning och nätverk. Kvinnor har faktiskt makt enbart genom att var kvinnor, något som inte är sant för män. Ser man till dom sämst ställda och lägst ansedda i nästan vilket samhälle som helst i stort sett, så hittar man flest män.

    Jag tror det delvis handlar om normalfördelningar med olika spridning, dom individer som har mest makt är i regel män, men det samma gäller även för motsatsen.

  39. Mats skriver:

    Men kan vi inte hålla all den där gamla bitterheten mot feminister utanför?

    Jag tror det är helt poänglöst att göra den sortens jämförelser och är trött in i märgen på att se det som en form av tävling.

    Analys är ingen moralisk ”vem är det mest synd om”-fråga. Här gäller det bara att få grepp om vad som händer under ytan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s