Att bygga ut kärnkraften, rätt eller fel? Jag vet inte, men jag vet att jag är emot! Jag vet också att jag är emot av känslomässiga skäl och inte logiska…om nu sådana finns… I ett tidigare inlägg (Kärnkraftskatastrofen) skrev jag om min skeptiska inställning till kärnkraft, men också att jag är dåligt påläst om de faktiska riskerna med dagens kärnkraftverk. Min inställning grundar sig i rädslan för en kärnkraftskatastrof som jag växte upp med.
Harrisburg 1979 hade gjort folk medvetna om riskerna och när Tjernobylolyckan avslöjades 1986 var det som att…ja, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. Jag var 15 år och hade växt upp med rädslan för en olycka. Det var en allmän rädsla i samhället som var något helt annat än i dag. Musikvideos som Ultravox nedan och filmer på samma tema var vanliga. Plötsligt började man tala om att det antagligen hade hänt en olycka i Ukraina, men att myndigheterna hade hållit det hemligt i flera dagar. I Sverige började mätningsutrustningen i våra kärnkraftsverk varna för höga doser av radioaktiv strålning på personalen som kom till jobbet. De hade med sig radioaktiviteten in… Den hade spridits med vinden. Snart bekräftades olyckan i Ukraina med hjälp av satelitbilder och jag var säker på att jag skulle dö… att jag redan var död i praktiken… Att mina celler var förstörda av strålning och att kroppen snart skulle falla isär…
Jag är varken speciellt feg eller sentimental när det gäller andra saker, men kärnkraft skrämmer mig och den här videon framkallar fortfarande både ångestkänslor och tårar. Inte i huvudsak av skräck för dagens kärnkraftverk, men av ångesten jag bär med mig. Den väcks varje gång kärnkraftfrågan blir aktuell.
Som sagt, rätt eller fel, jag vet inte. Men jag blir förskräckt när man framför argument som att ”kärnkraften kommer att rädda jobb”! Va f’*n är det för argument?! Själv skulle jag önska att vi var fria från beroendet av kärnkraft, och om det innebär att vi får sluta använda mikrovågsugnar och elektriska tandborstar och att en massa människor blir av med jobben får det väl vara så!
Slutligen vill jag säga att ”nej, jag tänker inte läsa på mer just nu!”. Jag stoppar huvudet i sanden och hoppas att det går över! Jag känner att jag inte har bearbetat den här ångesten tillräckligt ännu…
Artiklar: Grönt ljus för ny kärnkraft (DN), C-medlemmar känner sig överkörda (DN), oppositionen är kritisk (DN, SvD, AB), ”Man bör nog ha en ny folkomröstning” (DN), Energipolitiken fast i blockpolitiken (SvD, SvD), Läsarna: Bygg ut! (AB), Bred uppgörelse på gång (DN, SvD), Beslutet skakar om Tyskland (DN), Sju av tio för (SvD), Sex av tio för (DN, SvD), Slutförvaringen är inte säker (AB),
Länkar till andra bloggar om: kärnkraft, kärnkraftverk, Harrisburg, Tjernobyl, politik, energi, energipolitik, miljö, miljöpolitik, samhälle, Ultravox,
Christermagister 
Ångesten kanske inte går över förrän du läst på … 🙂
Här kommer några logiska argument
1. Inget försäkringsbolag vill försäkra ett kärnkraftverk!
2. Terrorattacksmål… Är redan 11 september glömt!
3. Folk dör fortfarande i Tjernobyl.
4. Sverige skall visa vägen för utveklingsländerna. Skall vi tillåta kärnkraft i Sverige men inte i instabila utvecklingsländer. TROVÄRDIGHET.
5. Det gamla vanliga: uranbrytning, hantering av avfall, transporter av avfall, utveckling av kärnvapen.
Tänk på att din ångest berodde till stor del på att du bearbetats med skräckpropaganda av diverse organisationer under många år.
Men som du ser så lever du och är oskadad av det som har hänt.
Känslor och ångest är inte bra grunder för att bygga samhällen på, så bearbeta din rädsla och börja sen använda logik och resonemang istället.
/MVH
/Christoffer
Huvudet i sanden är en bra beskrivning på den rödgröna energipolitiken, måste jag säga.
Jag förstår att det måste ha varit skrämmande på den tiden, och att det kan orsaka känslor att minnas dom dagarna då världen fixerade sin blick mot en liten by i norra Ukraina, men det var över 20 år sedan och vi lever fortfarande. Samerna har inte dött ut av Cs-137-föroreningar och vi kan fortfarande äta renkött och svamp utan några risker för vår hälsa.
Ångest är en känsla jag känner till väl, men den måste bearbetas, och det kan den bara göras genom kunskap och konfrontation med skräcken.
Om du inte i smyg gillar känslan, men om du verkligen har svår ångest över detta så vet vi nog båda att så inte är fallet. Så jag föreslår att du läser på, trots allt.
Här är en bra plats att börja:
http://nuclearpoweryesplease.org/blog/
Forsen:
1. Det behöver dom inte heller, kärnkraftsbolagen betalar själva en avgift per kWh som går till att täcka kostnaderna för framtida avveckling, avfallshanteringen och även en möjlig härdsmälta eller annan allvarlig olycka. Det är också det enda kraftslag som på detta vis står för sina egna kostnader.
2. Det finns goda skäl till att terroristerna attackerade tornen och Pentagon istället för kärnkraftverken, framför allt för att inneslutningsbyggnaderna är byggda för att tåla bl.a. en flygkrasch, som kan ses i denna video:
http://www.sandia.gov/news/resources/video-gallery/index.html#rocketsled
Flygplanet pulveriseras, väggen (som inte ens var lika stark som inneslutningsbyggnader är) fick knappt en skråma.
3. Pga undermålig sjukvård i spåren av Sovjets fall, eftersom det främst handlar om sköldkörtelcancer hos barn som uppstått pga otillräcklig jod i barnens föda och därmed har de tagit upp radioaktiv jod i högre utsträckning än normalt. Sköldkörtelcancer är högst behandlingsbart, och även om det är en tragedi att barnen drabbas så skulle det lätt kunna förebyggas och allra minst botas.
4. Sverige är en obetydlig fläck på de allra flesta länders kartor, så länge Kina, USA och Ryssland har starka kärnkraftsprogram så kommer vi inte ha ett uns av påverkan i frågan. Dessutom är det inte kärnkraft som är problemet i Iran (eftersom jag antar att det är dem du tänker på), det är de omfattande anrikningsanläggningar som inte behövs för det program som Iran har föreslagit. M.a.o. har den frågan mycket litet att göra med kärnkraften, och inget att göra med svensk kärnkraft.
5. Uranbrytning är säkrare än många andra former av gruvdrift, avfallshanteringen har vi metoder för som vi vet funkar, avfallstransporter är inte i närheten av lika riskabelt som t.ex. lastbilar med kemiska produkter som varje dag brummar igenom centrala Stockholm på väg mot hamnen, kärnvapenfrågan är helt irrelevant i samband med kärnkraften, och varje människa med den allra minsta insatthet i frågan begriper detta.
Jag är inte speciellt förtjust i kärnkraft! Människan har ännu inte lyckat att skapa/bygga någonting som är idiotsäkert eller som är fullständigt bestående…därav min motvilja. Händer det någonting allvarligt så är det försent att vara efterklok, jag förstår verkligen inte hur de kan lita så till hundra procent på denna säkerhet….
Jag har samma antipati mot kärnkraft som dig. Jag är så gammal att jag minns folkomröstningen och all debatt då. Visst, kanske svenska kärnkraftverk är säkrare än de ukrainska, men om det händer något blir följderna enorma och det vill jag inte vara med om. Vem vill ha en urangruva i närheten? Vem vill bo granne med en slutförvaringsanläggning? Hur klokt är det att producera avfall som måste lagras i tusentals år? Kommer våra ättlingar att tycka att det var bra gjort av oss?
Växthuseffekten är ett mycket svårare problem att lämna till våra barn. (om metanisen på havsbottnarna börjar smälta kan faktiskt mänskligheten utrotas!). Så då bör vi skjuta ett mindre problem som kärnkraften på framtiden istället. (lita inte på personer som säger att vi kan lösa allt nu.)
Sedan glöm inte bort att inget hände i Harrisburg. Vilket gör Hasse och Tages skämt om Harrisburg till lam propaganda utan verklighetsbakgrund.
Det dog 56 direkt i Chernobyl, och kommer totalt dö runt 4000 av strålning. En skitsumma, det dog över 500 000 i Rwanda. Så mänskliga konflikter verkar jävligt mycket mera farligt än en kraftig radioaktiv olycka. Och det är det man alltid bör göra, jämföra storleken av olika effekter. (så var mer rädd för pöblar än kärnkraftsverk)
(Sedan så kostade det en hel del pengar att försegla reaktorn och evakuera befolkning. Så skadan i Chernobyl var främst ekonomisk)
Sedan din kommentar om ”en massa människor blir av med jobben får det väl vara så!” är extermt naiv. Om vi fick en långvarig massarbetslöshet, så skulle folk ty sig till första bästa Hitler/Stalin-kopia. Och världskrig och ny förintelse skulle snart följa. Få saker är så viktigt som att trygga jobben.
Hoppas det ovan får dig att rikta din rädsla mot människor, och inte relativt harmlös teknik.
Pingback: Trilog » Blog Archive » Feminismens kärna och andra kärnkraftsfrågor
Ångest och logik får inte plats i en skalle på samma gång… Som flera av er säger är väl det enda sättet att komma över ångesten att bearbeta den…lite i taget. Ett sätt är att skriva blogginlägg, och ett annat att ta reda på fakta.
Just nu hoppas jag mest på en bred politisk uppgörelse åt ena eller andra hållet innan nästa val, så att jag slipper ta ett beslut… 😉
Det är utmärkt att du inser att du inte har några rationella argument, jag uppskattar det. Men det finns det definitivt.
Jag kan rekommendera dig att exempelvis kolla in denna tråd på ett internetforum, där i princip alla de argument som finns mot kärnkraft förklaras och förstörs: http://www.sweclockers.com/forum/showthread.php?s=&threadid=824624
Det finns inga särskilt hållbara argument mot kärnkraft, däremot rent löjligt mycket mer.
Man blir nästan förbannad över den totala smutskastning som pågår här. Kärnkraft är ingen jävla ideologifråga, det är en fråga om ren och skär verklighet. Verkligheten är att kärnkraft är en av de minst farliga energikällorna som finns – det är empiriskt bevisat, och ganska självklart. Det dör bara i USA fler personer av kolkraft varje år än vad det NÅGONSIN har dött i kärnkraftsolyckor.
Jag ber dig, skippa ovetenskapen och känslorna som skapats av skräckpropaganda och missförstånd från 70- och 80-talen. Läs på själv, och förstå varför argumenten mot kärnkraft inte håller. Samtidigt bör du inse att kärnkraften är en av de bästa energikällorna som finns just nu.
Först ett konstaterande med lite beröm, sen två frågor, och slutligen lite fakta.
======================
Jag tycker att det är väldigt bra att du är öppen med varför du tycker som du gör om kärnkraften. Alltför många hävdar att de har en åsikt som är baserad på fakta, då det i själva verket är känslomässiga skäl som ligger bakom.
Jag kan dock inte låta bli att fråga:
Varför ligger det en konflikt mellan det känslomässiga och det logiska? Jag tycker att det faktum att du belyser denna konflikt är rätt så intressant; ska det t.ex. tolkas som att du är av en åsikt, som du medvetet valt av känslomässiga skäl, trots att, om du skulle bortse från de känslomässiga skälen, du utifrån de fakta du har skulle göra ett motsatt val? (Jag antar att du menar ”faktabaserade skäl” när du skriver ”logiska skäl”)
(Jag ber om ursäkt för den meningen, den blev lite svårläst, men ingen bisats kan utelämnas!!)
Den andra frågan är; om du helt öppet säger att din åsikt kan vara baserad på irrationella känslor, varför inte revidera den? Du verkar inte främmande för att läsa, och det enda som krävs är att läsa på några sidor som har argument för, och några sidor som har argument emot.
Dags för lite fakta:
Varje år dödas över 500 människor av elefanter
Enligt många källor dödar flodhästar fler människor än alla andra däggdjur tillsammans i Afrika. 8 dödsfall per dag (jag har inte kunnat verifiera den här uppgiften, jag har bara sett den på en sida, det framgår dock tydligt på många sidor att fler dödas av flodhästar än av alla andra djur, således är det minst 500 som dödas varje år av dem).
Cristopher, jag har lite svårt med ordet “faktabaserade skäl” eftersom jag snarast ser det som ”sannolikhetsberäkningar” eller något ditåt… Det man kan göra är ju att analysera riskerna och konsekvenserna. Att risken är ganska liten är jag medveten om, men eftersom konsekvenserna är så stora så kickar det känslomässiga in… Både risk och konsekvens är lättare att räkna ut när det gäller att bli nedtrampad av en elefant (en risk jag faktiskt har utsatt mig för ett par gånger 😉 ) och därför ter det sig inte alls lika skrämmande.
Så på din första fråga är nog svaret ”ja”, jag inser nog att risken är så liten, i alla fall för mig personligen, att jag borde vara åtminstånde mindre negativ än jag är. Sedan har vi ju frågan om kommande generationer, både när det gäller olyckor och avfallsfrågan.
På den andra frågan är nog svaret helt enkelt att jag hoppas på att inte behöva revidera min åsikt, tack vare att jag inte kommer att ha någon valmöjlighet… Det är ett stort beslut att fatta, och om det går åt pipan kan mina sista ord vara ”vad var det jag sa!”, och det är rätt OK som sista ord! 🙂
En tanke som alltid dyker upp hos mig i de här sammanhangen är ändå, ”hur mycket energi behöver vi egentligen?” Det är svårt att fatta ett beslut när man inte vet vad det egentligen innebär. Som jag skrev är jag beredd att offra mikrougnar och eltandborstar, men vad mer skulle krävas? Vad skulle konsekvensen av att göra sig fri från kärnkraften vara?
Det är ju visserligen omöjligt att svara på eftersom vi inte har utforskat alla andra energimöjligheter ordentligt, och det är väl en stor del av problemet. Om vi fortsätter att förlita oss på kärnkraft så finns det ju ingen drivkraft att forska fram alternativ. Risken är ju att den forskningen avstannar i och med det här beslutet. Eller vad tror du?
Vad jag tror… hmm…
Jag tror inte att kärnkraft är en slutgiltig lösning på något sätt, det blir avfall som med dagens teknik är svårhanterligt; Uranbrytningen är långt ifrån bra, men samtidigt så ser jag inte att det finns några bra alternativ. Om några år då man kan har lyckats bygga effektiva fusionskraftverk så tror jag helt och fullt på en avveckling av den traditionella kärnkraften.
Det forskas dock mycket på alternativa energikällor; t.ex. så kommer vindkraftverk att fortsätta utvecklas oavsett vad som händer med kärnkraften, framför allt på grund av hur enkel den tekniken är (enkel i förhållande till en hel del andra energikällor iallafall). Vattenkraft och vågkraft används till viss utsträckning, men det förekommer även mycket forskning på hur vattnets krafter kan utnyttjas. Som exempel kan nämnas forskning på hur man kan utnyttja energin som frisätts då sötvatten blandas med saltvatten (försöken sker främst i Norge efter vad jag förstår).
Sokraften har utvecklats något oerhört de senaste 20 åren, till stor del beroende på materialutveckling. Det är inte längre nödvändigt med tjocka och otympliga paneler, utan det räcker med en tunn panel som kan rullas ut. Problem finns dock för anläggningar i öknar, eftersom sand som blåser fungerar som ett sandpapper och snabbt förstör panelerna.
Forskning om alternativa energikällor pågår ständigt, och eftersom en enda energikälla aldrig kommer kunna fylla efterfrågan överallt, eftersom olika regioner har olika förutsättningar, så är jag hoppfull att man inom ett överskådligt antal år kommer kunna avveckla all icke-förnyelsebara energikällor (inklusive bensin).
Man kan ju alltid hoppas! 🙂
Hej Christer,
du skriver att du är lärare. Jag hoppas att du är mer saklig och opartisk i klassrummet än vad du är i din blogg. Du verkar vara en känslomänniska och då finns en stor risk att dina personliga åsikter lyser igenom i undervisningen. Att från barnsben bli itutad den ena och det andra kan vara mycket skadligt och på ett väldigt effektivt sätt hindra dessa barn från att fatta rationella beslut när de växer upp.
Se bara på hur effektivt media påverkar den stora massan idag. Skrivs det bara tillräckligt mycket om någonting blir det helt plötsligt ”sanning”. Det är viktigt att ge alla möjlighet att utifrån saklig information forma sina egna åsikter.
Jag hoppas att du delar min åsikt angående detta. Vill du veta mer om min ståndpunkt i kärnkraftsfrågan så hittar du detta här:
http://larsgafvert.wordpress.com/2009/10/04/gafvert-och-karnkraften/
Tack för mig! Med vänlig hälsning
/Lars
Tack själv!
Att balansera saklighet och opartiskhet med de personliga åsikter och känslor som vi alla har är en av pedagogens svåraste uppgifter, och jag gör så gott jag kan…
Som jag skrev i inlägget så är jag medveten om att jag grundar mig på ickerationella känslor i det här fallet, och det gör jag (för det mesta) inte i undervisningen.