I förrgår avslutade jag inlägget ”Så fel det kan bli…” med att skriva: ”Media översvämmas återigen av negativa bilder från skolan…så fel det kan bli!”
AB klipper genast till med ytterligare tre artiklar om våld i skolan (1, 2, 3) och Jan Björklund tvingas ändra lagen.
Trots att jag inte gillar den negativa fokuseringen på skolan så tycker jag att det är bra med tydliga regler och att våldsbrott anmäls, men jag skulle ju önska att fokus låg på det förebyggande arbetet.
Dessutom undrar jag om samhällets andra aktörer är med på noterna. ”Alla brott ska anmälas – även om straffpåföljden beror på elevens ålder” står det i artikeln. Om inte polisen och de sociala myndigheterna hanterar dessa anmälningar på ett lämpligt sätt så riskerar ju anmälan att få motsatt effekt. Utan åtgärd medför ju en anmälan bara att skolan tappar ytterligare respekt och det är risk att våldet i stället ökar.
Uppdatering: I Malmö finns tydligen ett specialteam av bl a kuratorer som kan rycka in och stötta familjer i utsatta situationer. (Sydsv) Jag undrar om de sätts in även i fall som ovan? Det skulle jag vilja kolla upp… Som jag skrev i en kommentar så kan det ju räcka med att någon utifrån skolan samtalar med familjen om hur ärendet kommer att hanteras och vad påföljderna kan bli, för att markera att skolan inte står ensam. I ett fall av våld inom skolan så är ju antagligen familjen i stort behov av stöd (eller blir), även om det är eleven som är ”förövaren”.
Jag känner att jag ”spretar” lite, men mitt huvudbudskap är att vi inte kan jobba med isolerade insatser. Det räcker inte med att ge skolorna större befogenhet att straffa och anmäla. Samhället måste stötta på alla fronter. Läraren som blir utsatt ska ha rätt till stöd, i form av handledning eller liknande, under lång tid om det behövs. Polisen och rättsväsendet måste agera snabbt i fall med ungdomar och sociala myndigheter måste ställa upp med stöd till familjerna. Arbetet måste dessutom samordnas, annars är risken att varje enskild åtgärd blir verkningslös.
Christermagister 
Framförallt är tiden en nyckelfaktor, finner jag. Tar det halvår eller år mellan den aktuella situationen och aktion från polis eller skolverkets sida har mycket hunnit hända under tiden, både med den utsatta och den utsättande parten.
Ja, i en situation där t ex en elev har slagit läraren så måste ju någon sorts åtgärd från resten av samhället sättas in inom en vecka. Det kan vara något så enkelt som ett samtal med polisen eller socialtjänsten om hur ärendet kommer att hanteras av samhället, men något måste ske som en markering på att inte skolan är lämnad ensam.
Teamet i Malmö man nämner i artikeln kallas familjestödsverksamheten, en kommunövergirpande organisation. Det är inte kuratorer utan primärt t e x barnskötare som är anställda. De hjälper familjer där föräldrarna behöver avlastning t e x på grund av att de drabbats av allvarlig sjukdom, att ett barn blivit sjukt och föräldrarna behövs på sjukhuset (vem tar då hand om syskonen?) eller när en ensamstående förälder råkat ut för en olycka. Verksamheten syftar alltså inte direkt till att fånga upp ”unga på glid”. För dessa har socialtjänsten andra program/insatser.
Tack!
Socialtjänsten har dock ett problem, och det är att föräldrarnas medgivande krävs för de flesta insatser. I princip hela systemet bygger på att föräldrarna ska vilja ha hjälp, det ska väldigt mycket till innan något görs ”av tvång”.
Corren skriver en del om ett sådant fall:
http://www.corren.se/archive/2009/1/15/k29e29tlwnu5c1o.xml
Ja, det kanske är det som är problemet… Om det ska bli tuffare tag från skolans sida så måste det ju till tuffare tag även från detta håll. Nu koncentrerar man sig bara på skolans del, vad jag vet, och som jag skrev så är det ju en risk att det blir kontraproduktivt…