Att vara, eller inte vara…

Veckans torsdagsreflektion handlar om anonymitet. Jag fick en fråga om hur jag såg på saken av en anonym bloggare på Metabolism i förra veckan och har grunnat på det sedan dess. Anonymiteten har ju sina fördelar. Man kanske kan ösa ur sig känslor och åsikter på ett mer ohämmat sätt. ”Helena” bloggar under pseudonym och skriver att hon är rädd att få sparken från jobbet annars. Hon skriver också att pseudonymen inte är någon garanti.

Jag har valt att inte vara anonym, och jag tror att det beslutet grundar sig i någon slags trovärdighets- och identifieringsfråga. Jag tycker själv att det är lättare att ta till mig vad någon skriver när jag har en bild av vem som skriver. Att man vill att de man känner ska kunna följa bloggen är väl också en del i det hela. Jag har aldrig skrivit om min arbetsplats så att den är identifierbar, men skriver heller aldrig något så känsligt att det spelar någon roll att folk vet vem jag är. Visst är ”offentligheten” ibland ett hinder för vad jag kan skriva, men det är inget stort bekymmer. I avsnittet ”Om mig…” ovan har jag skrivit att min ambition är att hålla bloggen fri från sådant jag riskerar att ångra i framtiden, och kanske är offentligheten snarare en nyttig broms…

Jag har följt, och utbytt kommentarer, ganska länge med en bloggare som jag trodde var man, men visade sig vara en kvinna. Det spelade ingen roll i det här fallet, men det är ju faktiskt intressant. Att anonymiteten kan skala bort en del förutfattade meningar. Att människor har en möjlighet att uttrycka sig och kanske t o m påverka andra utan att drabbas av de vanliga fördomarna… Att ”vara” en helt annan person skulle också kunna vara intressant! Kanske ska man starta en blogg som tonårstjej, eller varför inte en äldre dam? Bara för att…

Jag skrev till Metabolisten att jag försökte vara lite halvanonym på nätet genom att inte berätta för mina arbetskamrater, eller kursare under min utbildning, att jag har en blogg. Inte vet jag om det fungerar, men det är i alla fall det som bilden symboliserar.

jag-pa-tratten-collage-001-blogg

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Detta inlägg publicerades i foto, Privat och foto, reflektioner och märktes , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Att vara, eller inte vara…

  1. Det är svårt det där… Jag har valt att vara lite halvanonym men det är ju absolut inga svårigheter att identifiera mig om man vet vem jag är. =)

    Jag håller med om att det är lättare att ta till sig vad någon skriver om man vet lite om den personen.

    //Anna

  2. Pumita skriver:

    Det här har jag funderat mycket på under mina bloggår. Jag gömmer mig inte bakom anonymitet pga rädsla eller för att slippa stå för det jag tycker. Och jag skulle aldrig ens fundera på att gå till personangrepp eller försöka såra någon. Varför skulle jag det? Live and let live!

    En stor fördel är, precis som du nämner, att man skalar bort en del förutfattade meningar. Jag känner mig också friare att skriva när jag inte har ”ramen” av min person som begränsning (självbild, förväntningar på mig själv). Det lät konstigt… hoppas att du förstår vad jag menar.

    För mig är det också viktigt att lämna privatlivet utanför bloggen. Jag tror inte att man är så anonym ändå, många kan säkert lista ut vem man är – om de är nyfikna dvs.

  3. Ulrica skriver:

    Anonymitet är spännande, att inte begränsas av sig sjäv kan vara en befrielse. Jag valde något annat.

    Jag använder mitt riktiga namn och i bloggadressen står dessutom hela mitt namn. Jag måste ha en föranking i det jag vill förmedla och den förankringen är jag.

    Anonymitet blir egentligen bara en fara när vi gömmer oss bakom den för att kunna lämna elaka, rasistiska eller utpekande och osanna påstående på offentliga platser . Såsom en blogg eller i kommentaren till en artikel.

    Intressant reflektion.

  4. Trebarnsmamman skriver:

    Mycket intressant reflektion, och viktiga ställningstaganden man måste göra i bloggvärlden. Och som du skriver, hela registret från superanonym till helt öppen finns bland oss bloggare. Vanligast är nog dock den halvanonyma varianten. Själv kör jag på den. Det går absolut att lista ut vem jag är, men jag skriker inte ut till alla vem jag är.
    Oavsätt hur man gör så tycker jag att det är härligt att man kan välja hur anonym man vill vara och hur utlämnande man vill vara. Gemensamt för alla bloggare är ju att man älskar att uttrycka sig i ord och bild, och inom de ämnesområdena har man ju alltid kunnat vara både sig själv eller skriva/måla/fota under påhittat namn.

  5. harning skriver:

    Jag bloggar inte själv anonymt, men jag tycker att det är oerhört viktigt att möjligheten finns. Yttringsfriheten får aldrig betingas av namn och adress – ett problem som för närvarande är väldigt aktuellt i Danmark
    där den offentliga debatten kvävs av medias restriktioner

  6. Marianne skriver:

    Intressant reflektion. Jag har skrivit om det här i min blogg tidigare.
    http://marianneekwall.blogg.se/2008/july/varfor-bloggar-jag.html
    Där framgår tydligt varför jag bloggar och att jag inte gör det för att framföra mina åsikter. Det tog emot väldigt innan jag ”vågade” delta i ordlös onsdag och därmed lämna ut min bloggadress. I den framgår ju tydligt mitt namn. Men jag tyckte att det var så kul att jag tog risken att bli igenkänd.
    I och med att jag inte har något intresse av att lämna ut mina åsikter eller göra personangrepp så hoppas jag att det är ofarligt att inte vara anonym, men säker kan man inte vara.

  7. Viola skriver:

    Hej!
    Jag väljer min anonyma sida så länge barnen vill och kära maken.
    Fast man kan lätt lista ut vem jag är om man vill och orkar forska i det.

    En anledning är ju att jag berättar om familjen och då behöver jag inte hängas ut med namn…
    Fast det sker med deras godkännande.

    Reflektionen är bra och nyttig.

  8. Morrica skriver:

    Själv är och förblir jag anonym light, det går lätt att identifiera mig utifrån bloggen men förhoppningsvis inte lika lätt att hitta bloggen för den som önskar vräka sitt hat över mig. Och det är skönt. Granskningen av kommentarer gillar jag, den får vara mitt skydd mot flaming.

  9. helenaq skriver:

    Ja, jag håller med om att det kan vara en trovärdighetsfråga. Absolut. Inte helt sällan har mina ord ifrågasätts i tidigare bloggar på andra sajter och med all rätt.

    Precis som jag skrev i mitt inlägg så har jag valt att vara anonym pga av känsligheten hos den organisation jag arbetar.
    Om jag en dag väljer att vara icke anonym så måste jag nischa in mig på något som inte har beröringspunkter med min organisation.

    Dessvärre så är den normativa strukturen hård så en ”suda” skulle räcka för att hamna i kylan.

    En del av mina ämnen som jag brinner för just inom område organisation,personal, struktur och gruppdynamiska processer .

    och som de flesta vet så är det läsaren som tolkar texten. jag kan aldrig vara säker på att läsaren uppfattar det jag egentligen menar.

    Vad jag vill komma fram till är att nischar jag in mig på något av ovanstående och skriver icke-anonymt, så kan jag rentav bli av med arbetet eller satt i skamvrån oavsett hur jag än lägger orden.

    Nu skriver jag fritt ur hjärtat rakt av om vad som faller mig in. Dikter/poem och en hel del trams.

    Sitter med tre oavslutade böcker i datorn så vem vet. En dag så kanske jag ”kommer ut” ur garderoben, men i helt annan form 🙂

  10. helenaq skriver:

    tillägg: ett annat skäl är att jag bloggat en del om mina barn och att vara anonym är ett sätt att skydda dem från männsikor som inte är vid sina sinnes fulla bruk.

  11. christermagister skriver:

    Tack allihopa, för att ni delar med er av era synpunkter och erfarenheter!

  12. barbamorsan skriver:

    Intressant inlägg! Är halvanonym och har inte berättat för vänner och bekanta om att jag bloggar men antar att man lätt kan lista ut vem jag är om man vill.. Vet en kompis som läser min blogg och vet att det är jag och ibland kan det faktiskt vara begränsande, mest för att man inte vill såra…

  13. mariannlostinline skriver:

    Mycket intressant reflektion och kommentarer. Själv är jag nog ínte så anonym, men jag skriver inte så mycket personligt tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s