Trots att jag fortfarande njuter av min semester från djupa pedagogiska tankar kommer här ett par snabba lästips med kommentarer. Kanske börjar jag vakna till liv?
I DN kan man läsa om läxhjälp, bÃ¥de pÃ¥ ideell bas och i privat regi. Jag tycker att den läxhjälp som är gratis och genomförs pÃ¥ t ex fritidsgÃ¥rdar och bibliotek är bra, men den avgiftsbelagda ”hjälpen” i privat regi… Kanske OK pÃ¥ gymnasienivÃ¥, men inte för grundskolans elever. Jag hÃ¥ller med Alltiallon om att det i första hand är skolan som behöver tänka om, och organisera om. Eleverna bör fÃ¥ det stöd med skolarbetet de behöver i skolan. Läxorna kan bestÃ¥ av att läsa skönlitteratur eller att repetera det man redan arbetat med i skolan. Även uppgifter av undersökande form, som eleverna klarar av pÃ¥ egen hand, kan vara lämpliga. Inte uppgifter som kräver stöd eller att läsa texter med nytt innehÃ¥ll. Eleverna behöver tillgÃ¥ng till en vuxen att frÃ¥ga och hjälp att bearbeta sina tankar när de arbetar med okänt material.
PÃ¥ tal om vuxet stöd sÃ¥ föreslÃ¥r moderaterna en ”nät-skola” för eleverna som ”sällan eller aldrig syns i klassrummet”. ”Nästan alla rektorer pÃ¥ högstadie- och gymnasieskolor har ju idag elever som inte är där, av nÃ¥got skäl. Men de finns ju ofta pÃ¥ nätet, förklarar Mats Gerdau.” (SvD, DN, AB) Visst kan distansundervisning vara en del i lösningen för vissa elever, men vore det inte bättre att satsa pÃ¥ att det fanns en person pÃ¥ varje skola som arbetade med att skapa relationer med dessa elever och att fÃ¥ dem tillbaka till skolan? LÃ¥ngtifrÃ¥n alla skolans mÃ¥l kan uppnÃ¥s via dataskärmen!
Det sista ”tipset” är P J Anders Linders krönika ”Tre jobb för Jan Björklund” i SvD. För min del är jag inte beredd att kliva ur semestermentaliteten tillräckligt mycket för att läsa den i dag, men det finns säkert nÃ¥got att reta sig pÃ¥ för er som är sugna! 😉
Christermagister 
MÃ¥ste du reta dig?
Vi tycks ha vaknat ungefär samtidigt (vilken elak pingvin, förresten, tur för den att vilda isbjörnar inte äter vilda pingviner!) även om jag började i en annan ände.
Godmorgon
Mary, det är sällan P J skriver något om skolan och Björklund som inte retar upp mig och de flesta som läser den här bloggen. Som sagt, jag har inte ens orkat läsa ledaren, så det är upp till var och en om man vill reta upp sig eller inte.
Morrica, jag gÃ¥r under smeknamnet ”pingvinen” i vissa kretsar (frÃ¥ga mig inte varför) sÃ¥ det är antagligen mitt eget dÃ¥liga samvete som skramlar igÃ¥ng! 🙂
Snacka om att ha förutfattade meningar ;-). Cheer up.
Jag ska ta itu med det där sen. Idén om skola på internet är bra, finns tydligen redan läste jag någon annanstans.
Jag gillar, som du vet, en skola för individen… Vissa lär sig si och andra sÃ¥. Pedagogens uppgift är att försöka se och förstÃ¥ oc led avidare (äh, nu blev det tungt…)
Trevlig fortsättning hur som helst.
Mary, som jag skrev, ”visst kan distansundervisning vara en del i lösningen för vissa elever”. Man kan ju t ex se det som en första väg tillbaka till lärandet. Eleverna fÃ¥r uppgifter som de lyckas med och feedback som förhoppningsvis stärker deras självförtroende och gör dem mer öppna för att komma tillbaka till skolan. MÃ¥let mÃ¥ste ju dock vara att de ska komma tillbaka till skolan pÃ¥ nÃ¥got sätt, eftersom inte alla skolans mÃ¥l kan uppnÃ¥s genom distansundervisning. Dessutom tror jag att den mänskliga faktorn är extra viktig för i alla fall de elever jag ser framför mig när jag hör att de inte är i skolan alls. Min erfarenhet är att det är just de eleverna som egentligen är i störst behov av mänsklig kontakt.
Jag har sett tvÃ¥ huvudgrupper av elever som har extremt hög frÃ¥nvaro. Dels de som egentligen behöver den mänskliga faktorn extra mycket, men att den har gÃ¥tt snett i skolan nÃ¥gon gÃ¥ng (och även utanför skolan) och dels de som har andra sociala faktorer som spelar in…och de har sällan tillgÃ¥ng till en dator…
Det är inget fel pÃ¥ nät-skola som komplement, men risken är att det blir den enda lösningen. Man hänvisar till att man tillhandahÃ¥ller nät-skola och tycker att man gjort nog. Jag tror att det är viktigare att satsa pÃ¥ den mänskliga faktorn i stället. Den sorgliga sanningen är att jag sett en massa fall där absolut ingen försöker skapa en relation till de frÃ¥nvarande eleverna. Man är snarast glad att de inte kommer till skolan… Med nätskolealternativet blir det ännu lättare att avskriva dem frÃ¥n skolans ansvar är jag rädd.
De fÃ¥ gÃ¥nger jag har varit med om att vi lyckats vända utvecklingen för en ”storskolkare” har vi antingen erbjudit enskild undervisning i skolan eller i hemmet och sedan utökat till en grupp elever. Vi har byggt upp en personlig relation. I de fallen jag tänker pÃ¥ hade nät-skola troligen medfört att de fortfarande var socialt isolerade…men som sagt, det ser sÃ¥ olika ut och visst kan nät-skola vara ett komplement.
Pingback: I hell-mans värld - Tankar om stort och smått » Hur definierar Moderaterna skoltrötthet?
Det ena utesluter inte det andra, eller hur. Det är klart att det finns många faktorer och många av dem är relaterade som du säger.
Men jag läser inte in i förslaget att ALLA som inte klarar plugget sak få en dator och plugga på internet. Utan att det är ett komplement.
Hej Christer!
Hittade adressen på Dahlmans dator och nu har jag läst ikapp en hel del. Jag måste säga att jag håller med dig om det mesta du skriver!
Vi har förövrigt den stora ”äran” att ha Björklund som förälder pÃ¥ skolan där jag jobbar… 🙂
Jag håller verkligen med dig om att skolan misslyckas med att skapa hållbara relationer till de barn/ungdomar som kanske inte alltid följer normen. Jag jobbar ju själv i en liten undervisningsgrupp där samtliga 6 elever har gigantiska misslyckanden bakom sig. Hur vuxenvärlden har svikit genom att inte kunna hantera situationen (vilket är svårt i en vanlig klass med 25 barn där ett barn sticker ut på det sätt som mina elever har gjort). Jag är stolt över att jobba på en skola som erbjuder små undervisninggrupper. Inkludering i all ära, men för en del barn är det hysteriskt svårt att fungera i stora grupper. Nu är de kvar på samma skola och får chansen att vara med sin stora klass i de ämnen och tillfällen som de klarar av, och sen får de ha många vuxna som stöttar och individualiserar i de ämnen/situationer som är svåra. Det betyder i sin tur att chansen ökar för eleverna att lyckas. Och det är väl vägen till en ökad självkänsla. Jag tror precis som du att det är förbannat synd att det är så tajt om vuxna resurser på skolorna, att det inte finns marginaler till bra människor som kan fånga upp dessa individer.
När det gäller läxor säger jag som du; det går jättebra att ge läxor som eleverna klarar av själva. I år 7-9 borde dock skolorna kunna hitta lösningar för att kunna erbjuda läxläsning för de elever som vill ha det stödet. Jag tycker vår skola också borde erbjuda läxläsning, men dit har vi inte kommit än (låg- mellanstadieskola)
Mary, men är det inte risk att det blir lite ”Pandoras ask” av det? Vem hade inte hellre gÃ¥tt i nät-skola när man var ung?
Pernilla, tack för stödet! 🙂 Jag läser ju en massa om inkludering just nu och jag uppfattar ”inkludering för alla” som ett mÃ¥l…en vision. NÃ¥got att sikta emot. En elev kan dessutom vara inkluderad i en klass/skola trots att h*n erhÃ¥ller undervisning i liten grupp ibland… Inkludering är mer en känsla…en känsla av delaktighet…inte att alla elever tvunget befinner sig pÃ¥ samma plats och jobbar med samma saker under hela dagen. Problemet med de smÃ¥ grupperna är ju att de ofta blir isolerade frÃ¥n resten av skolan och mer fasta än man tänkt frÃ¥n början.
Christer, du har rätt.. Även om jag tror att beslutsfattarna/politikerna/ även måste ha i åtanke att ha alla barn i samma klass kan vara extremt exkluderade det med.
Känslan du beskriver, visionen, den ställer jag också upp på.
Jag tror egentligen vi är överens. 😉 Jag vet att det finns stora baksidor med de små grupperna också om de blir för statiska och för avskärmade, verkligen.
Jag ska försöka fÃ¥ läsa specialpedagogen till nästa höst pÃ¥ lärarlyftet. Det ser jag fram emot. HÃ¥ller tummarna för att det blir sÃ¥…