Förnedrade barn

”Barn förnedras i Nannyprogram” (AB, M, AoB,) är en rubrik som genast får mina tankar att hoppa till dagens skolpolitik, och visst har även Rädda barnen gjort den kopplingen. ”I svensk skoldebatt har skolans problem nästan helt reducerats till en fråga om ordning och hur man ”återupprättar lärarnas auktoritet” och i denna strävan verkar alla medel vara tillåtna.” (GP) I artikeln ”Vi skrämmer våra barn till tystnad” skriver Hillevi Wahl:

”I alliansens Sverige ska Flumskolan bort. Barnen får lära sig att de kan göra ett Bra Val eller ett Dåligt Val. Ett Bra Val är att sitta tyst i klassen. Gör man inte det kan man hamna i något som är skrämmande likt en isoleringscell. Som på Björkestaskolan i Nykvarn. Rummet har illgula väggar och en Bart Simpson-version av Munchs ”Skriet” på väggen. Vill man inte gå dit självmant bärs man ut – av en eller två lärare.”

Wahls avslutning om ett gråtande barn får mig att tänka på inlägget om betyg av Johanna Graf från förra veckan. (länk) Johanna har för övrigt skrivit läsvärt även om det här. (länk 2) I AB skriver Malin Wollin att hon är uppfostringsförvirrad och hennes rop på hjälp kan nog även många lärare skriva under på:

”Vilken fotjävel ska jag stå på!”

Motstridiga signaler och krafter kan få oss människor att göra konstiga saker. Någon säger ditt, och det är vad vi gör, någon säger datt, och så testar vi det… ”Blev det tokigt? Det är inte mitt fel!” Eller så håller vi kvar vid vad vi ”lärt oss” för länge sedan utan att tänka på konsekvenserna eller på att uppdatera våra insikter i pedagogik. Ju mer förvirrade, eller pressade/stressade, vi är desto större risk att vi tar intryck av signaler utifrån som vi inte normalt hade lyssnat på. Desto större risk att vi överreagerar och går för långt. Desto större risk att vi envist håller kvar vid gamla rutiner trots det finns starka tecken på att det är kontraproduktivt. Dagens skola är stressad. Inte bara individerna i verksamheten, utan hela systemet. Även politikerna.

Vårt samhälle har gått ifrån lydnadskulturen. Det skapar förvirring inom skolsystemet eftersom lärarnas auktoritet inte längre är rollbetingad; den är något de måste erövra. Utvecklingen i samhället är dessutom så snabb att det är svårt att förutse vad som komma skall. Vilka kunskaper och färdigheter kommer våra barn att behöva om 10-20 år? Det är en svår process som skolan genomgår och vi måste bli bättre på att förmedla ”kunskaper” inom det nya samhället, men svaret ligger inte i att vrida utvecklingen inom skolan bakåt.

Skolan ska medverka till att fostra både kunniga och demokratiska medborgare och vi kan inte ta bort en av dessa delar. Som Ashing och Modig skriver i GP-artikeln kan demokrati ”bara byggas av fria medborgare som tidigt mötts med respekt och lärt sig respektera andra, inte av undersåtar som tränats i underkastelse och lydnad.”

Så, vart vill jag komma med detta halvförvirrade inlägg skrivet i affekt? Jo, som jag skrivit åtskilliga gånger så skickar dagens skolpolitik tydliga signaler om att verksamheten bör vridas tillbaka till en lydnadskultur. Den skickar exakt samma signaler till lärare som ”nannyprogrammen” gör till föräldrar. Det är piskan och morotens väg som gäller! (se tidigare inlägg) Den skickar signalen att ”kunskap” är viktigare än demokrati, och underförstått är att priset som barnen får betala för kunskapen är kränkningar och förnedring. Ni som tror på att alliansens skolpolitik leder till något gott; läs de länkade artiklarna, ta en funderare på vilka signaler den skickar ut och vad det kan leda till och tänk om! (Ni kan också läsa i stort sett valfri bok om pedagogik som är skriven på den här sidan ”de stora krigen”.)

Läs också: Freon Blogg, Tysta tankar, Kroksmark och som vanligt när det gäller samhället Björn. Det är samma lydnadskultur som jag vänder mig emot inom religionen, om ni orkar läsa de långa kommentarerna till inlägget ”Gu´va´mycke´religion”.

Länkar till andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, flumpedagogik, Läraryrket, Pedagogik, skolpolitik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Förnedrade barn

  1. Pimli skriver:

    Åh, vad jag håller med dig!

    🙂

  2. Erik skriver:

    Problemet med Rädda Barnens argumentation är att människor är djur. Rättighetsflum har ingen, någonsin, lärt sig något av.

    Jag skulle vilja se en av rädda barnens företrädare gå in till en gravt missanpassad ung människa och försöka få denne att bättra sitt beteende genom att förklara att den, trots sitt uppenbara gravt negativa beteende, har en massa rättigheter. När vi ändå håller på varför inte dra denna logik vidare till resten av samhället… Nej just det ja, det har vi redan, antar det är därför som ungdomsvården är så framgångsrik (not)

  3. Jonte skriver:

    När skall människor fatta att barn är olika. De flesta barn kan förvisso uppfostras på många olika sätt och bli harmoniska individer. En del barn har dock häftigare temperament och mer svårtyglade. Det är naivt att tro att det går att dalta med dessa barn. Att sätta gränser och ha vissa konsekvenser behövs. Nannymetoden bygger på kärlek och ge barnet rätt uppmärksamhet men också tydliga konsekvenser när barnet beteer sig illa. Att skämmas på en pall någon gång skadar ingen individ. Jag vet en mamma som daltat och försökt prata sina barn till rätta. Nu slår barnen sin mamma och har tagit över ledarrollen i familjen. Mår barnen bra av detta??? Man skall inte kränka barn, men barn blir inte kränkta av att någon gång skämmas över när de gjort oacceptabla beteende. Men jag hör ju att barn blir kränkta för att de inte får ha mobiltelefoner i skolan.

  4. christermagister skriver:

    ”människor är djur”

    Hur reagerar djur som blir inträngda i ett hörn?

    Problemet när man debatterar det här är att alla slänger sig med uttryck och floskler som ”motparten” inte förstår (även jag). ”Rättighetsflum” och ”flumskolan”, vad sjutton är det? Jag är övertygad om att ingen av er, Erik och Jonte, skulle uppfatta mig som flummig i mitt yrke. Jag ställer krav, jag ger återkoppling och jag t o m delar ut ”straff” (trots att jag inte gillar ordet). Vad det handlar om är att kunna ge tillrättavisningar utan att kränka, att sätta gränser som är rimliga och att förklara regler så att de blir meningsfulla för alla mm mm.

    Jag talar dessutom inte om gravt missanpassade unga människor, jag talar om vanliga svenska skolbarn. Tror ni inte att Petter (som Johanna skrev om) tar skada av att få ett underkänt betyg i social samvaro för att han gråter i skolan? Tror ni inte att elever som kämpar häcken av sig år efter år för att nå skolans mål skulle ha en större chans om vi i skolan fick möjligheten att uppmuntra deras ansträngningar och lägga fram en plan för deras fortsatta arbete utan att samtidigt behöva ge dem ett IG? Tycker ni inte att det snarare är läraren som har ett problem om elevernas klädsel sabbar en hel lektion?

    Jag tror helt enkelt inte att vi når fram till varandra. Ni förstår inte att jag och de flesta andra ni kallar ”flumpedagoger” ställer höga krav på våra elever, utan att kränka dem, och jag har ibland svårt att förtstå att ni inte är onda människor… Vi måste inse att alla har samma mål. Jag tror inte att ni som står för ”piska och morotsvägen” är onda, bara att ni inte förstår konsekvenserna av er pedagogik…. Jag hoppas dock att ni inte är lärare … Skulle ni vara det så rekommenderar jag att ni ber ledningen att se över er arbetssituation, för den måste vara orimligt pressande.

  5. Ping: Barnen en del av debatten | Arvidfalk.se

  6. Alltiallon skriver:

    Jag funderar ibland om det är för att tonåringarna har blivit så ”högljudda” och dominanta som Björklund nu vill få ”ordning” på skolan. Jag har en gång skrivit en tenta ang att vi uppfostrar små kritiska åsiktsmaskiner ;-)) och sedan förfäras över att de är just kritiskt åsiksmaskiner som utnyttjar yttrandefriheten till bristningsgränsen. Frågan är om skolan är så stökig som det sägs i media…eller om det bara är en massa verbalt stök som man vill tillrättalägga? En av mina flickor har varit ett verbalt monster som lärarna ansåg skulle tämjas. Ibland har jag undrat över om hon egentligen var så hemskt. Hon gjorde aldrig någonting hon inte fick men utnyttjade varje tillfälle till att pröva ordens makt.

    Kanske skulle vi försöka att lära oss hantera verbala tonåringar med en vilja av stål och oslipade åsikter istället för att oja oss över hur ungdomen är idag. Samma ojande som har pågått i generationer över ungdomarna…

  7. Alltiallon skriver:

    det borde nog stavas åjande :-)))

  8. christermagister skriver:

    Ja, vi får ju de barn vi uppfostrar. Till den största delen tror jag det är som du säger, dagens ungdomar är verbala på ett positivt sätt, men tas inte emot på rätt sätt i skolan. Men det finns också de ungdomar som tagit makten över de vuxna på ett tidigt stadium. Eller rättare sagt fått makten… De vuxna har gett barnen för mycket ”frihet” och inte klarat av att sätta gränser. Då måste skolan sätta gränser, och hjälpa familjen att sätta gränser, men på ett respektfullt sätt. Som jag skrev i en kommentar hos Johanna Graf:

    De ”nyauktoritära lydnadssidealen” kommer väl ifrån en oförmåga att anpassa sig till det nya samhället. Ett samhälle där barn har rättigheter och kräver respekt som individer. Jag håller precis på att läsa en bok av Jesper Juul och Helle Jensen som heter ”Relationskompetens i pedagogernas värld” som är riktigt bra. Jag plockar ett citat:

    ”Det enklaste sättet att beskriva skillnaden mellan nutidens barn och barn för femtio år sedan är kanske att dagens barn går omkring i världen som om de har rätt att vara här.”

    Inte alla vuxna har ännu accepterat det, och än fler har svårt att anpassa sig.

  9. karen skriver:

    Det var väl en ganska underlig artikel ändå, den där av Hillevi Wahl… Jag menar, hittills har jag inte sett några överlydiga barn alls till följd av dem.

    Själv är jag helt övertygad om att problemet ligger i hemmen. Barn, både små och ända upp i tonåren, behöver närvarande vuxna, de behöver förvisso gränser det är väl i stort sett vad den vuxnes närvaro går ut på ibland, men de behöver också hjälp och uppmuntran och ömhet. Problemet är att de vuxna inte har den tid de behöver för sina barn!
    Skolan kan förstås inte ta över den rollen, den kan kanske hjälpa och mildra, men grunden ligger i hemmen.

    Och när nu föräldrar märker att det är SVÅRT att få ungarna att lyda och göra som de säger efter lång arbetsdag både på jobbet och dagis och skola så tar de till Nannys och annat. Men de kommer självfallet inte åt själva grunden som alltså är en annan.

    Jag håller visserligen med Björklund om att det verkar behövas mer ordning i skolorna. Arbetsro helt enkelt. Kanske ibland klarare formulerade krav och så vidare. Men jag tror inte att det här kommer att lösas om han inte får med föräldrarna till barnen.
    Jag hör så ofta föräldrar tycka att en massa saker inte är deras bekymmer som i själva verket i allra högsta grad är deras bekymmer.

    För att ta extremen: Rödebyfallet. Där har man ju hört det mesta om vilka som bär ansvaret, socialen, polisen, samhället i stort, det lilla lokalsamhället… men sällan nämns föräldrarna till dessa omyndiga pojkar.
    Och där var det ju helt klart något som hade gått alldeles för långt och säkert mycket tidigare än så.

    Sammanfattningsvis: Det är TID som saknas, tid och ett fast bemötande, men också tid att lyssna.

  10. Ping: Tankar om skola och barnuppfostran « Cavalcare la Tigre

  11. christermagister skriver:

    Karen, de ”överlydiga” barnen syns ju inte… de lyder… 😉

    Just tid och föräldrar är väl annars det Wahl också tycker är viktigt? ”Utagerande barn behöver inte en time out. De behöver en time in med föräldrarna.”

  12. En viktig aspekt är också att det inte bara räcker med tid. En förälder måste självklart lägga tid på sina barn men den tiden betyder ingenting om förälderns tankar samtidigt är någon annanstans. Att vara närvarande betyder så mycket mer än att bara vara där fysiskt.

    Som förälder vill man så mycket och jag tror vi måste tänka om och i stället göra så lite som möjligt. Det behövs inga superhäftiga aktiviteter eller överpedagogiska spel. En kvällspromenad med sitt barn på tu man hand kan betyda så mycket mer. För då kan man samtala. Att bli lyssnad på är, tror jag, det absolut bästa sätt att få uppmärksamhet och bekräftelse på.

    //Anna

  13. christermagister skriver:

    Ja, och det är samma sak i skolan. Ibland lassar vi in så många aktiviteter att ingen hinner med. Ingen tid att reflektera och ingen tid till socialt samspel.

  14. Islandsmamman skriver:

    Att vara lärare, tränare, förälder (os.v.) är att ha MAKT. Hur vi hanterar DEN sprängkaramellen är pudelns kärna.
    Vi kan låtsas att det inte är så och vara barnens ”vänner”.
    Vi kan utnyttja det och lära barnen sitta fint och hålla snattran – eller vad det nu är vi vill att de ska göra i god nanny-stil.
    Makt korrumperar – det är ett välkänt faktum. I min värld ger inte Makt fler rättigheter utan bara fler skyldigheter!

    Ungar är tidskrävende små varelser och så ska det vara! Målet med uppfostran kan inte var popularitet eller att göra livet enkelt – målet måste rimligtvis vara at SE varje enskild liten individ, se deras starka och svaga sidor, se deras möjligheter och så arbeta mot målet – en vuxen, välfungerande, kapabel individ med självkänsla.

  15. Ping: Tankar om skola och barnuppfostran « Tradition & Kultur

  16. Ping: Tankar om skola och barnuppfostran « Cavalcare la Tigre

  17. Ping: Tankar om skola och barnuppfostran « Vaktpost

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s