I DN finns i dag en artikel som heter ”Svensk skolas största misslyckande”. Skolborgarrådet i Stockholm, Lotta Edholm (fp), pekar mycket riktigt ut segregationen i samhället som ett av skolans största bekymmer, men hon säger (i alla fall enligt artikeln) att det är ”svensk skolas största misslyckande”. Hon har tillräckligt med insikt för att inte skylla på de enskilda skolorna, men pekar bara ut skolpolitiken.
För det första är ju segregationen ett samhällsproblem som påverkas av beslut inom andra politiska områden, kanske främst bostads- och arbetsmarknadspolitiken, och för det andra har ju hennes eget partis skolpolitik en stor del i utvecklingen. Inser hon inte kopplingen mellan friskolereformen och den ökade segregationen? Hon säger också: ”-Resultaten i Stockholms stad är ganska goda generellt sett och betygssnittet ökar.” Inser hon inte att betygen har tappat trovärdighet som värdemätare efter friskolereformen? (Om de nu någonsin haft någon trovärdighet.)
Jag avstår från att kommentera resten av artikeln för att hålla mig till rubriken. I en diskussion om betyg i bloggen MinaModerataKarameller skrev jag häromdagen: ”De som styr har ingen insikt i hur skolan verkligen ser ut och fungerar. Man är bara ute efter billiga poäng hos allmänheten, och lyckas eftersom flera förslag låter bra om man inte har insikt i verksamheten och inte tänker ett steg längre… Jag har fortfarande varken träffat eller läst någon enda person inom skolan som tycker att alliansens skolpolitik leder åt rätt håll. Alla jag har kontakt med är rörande överens om att det går åt fel hål, och det borde ju säga något tycker man […] Har man inga verksamma rådgivare? Lyssnar man inte på NÅGON inom skolan?”
Tomas Kroksmark, som är professor i pedagogik, har skrivit ett intressant inlägg som heter ”Den politiska kunskapsparadoxen-om skolan”. Han skriver att skillnaden mellan vad forskningen kommer fram till och vad de politiska besluten faktiskt blir är större inom skolans område än någon annanstans. Han har också upffatningen av att politikernas ”kunskaper om skolan är mycket grunda” och berättar om en debatt han medverkade i nyligen. Politikerna som medverkade i debatten fick frågan om ”var ifrån de får all kunskap om skolan; vem läser de, vem talar de med, hur informerar de sig? Svaret den gången blev: ur det egna familjelivet. Alla har ju gått i skola så den kan man ju…”
Att dagens regering ständigt viftar bort lärarfackens åsikter har man ju vant sig vid, men är det så här illa? Sitter de och tar beslut inom ett så viktigt område utan att ha någon insikt? Utan att fråga någon som är insatt?
Christermagister 
Jag tycker det är på tiden att vi lärare börjar höras mer. Vi är motarbetade av allt och alla, men vi är ändå experter i ämnet. Varför tillfrågas aldrig vi? Varför sköts skolan av människor som inte är varken pedagoger eller lärare? Överallt på alla andra områden, plockar man in experter, men aldrig när det handlar om skolan.
Funderar på att starta ett lärarupprop…
Kroksmark säger bl.a
Det som slår mig i den här typen av debatter är att politiker i allmänhet kräver djupare kunskaper samtidigt som deras egna kunskaper om skolan är mycket grunda. Det blir strax en kunskapsparadox där man med hjälp av okunskap kräver mer kunskaper å någon annans vägnar.
Och eftersom man har så grunda kunskaper om skolan, tror man den ser annorlunda ut än vad den gör. De kräver sådant som redan finns och de t.o.m. ger nya lärarutbildningen skulden för problemen under en tidpunkt när inte en enda av dem som gick den hade hunnit bli utexaminerade. Beslut: Man måste göra om lärarutbildningen …
Om besluten grundar sig på grunda kunskaper, ja då blir också besluten därefter.
Pingback: Skolans största misslyckande « Oväsentligheter … Ασήμαντα
*Var med i en annorlunda fotoutmaning: FreakyFridayFoto!
http://www.mumari.se/2008/october/freakyfridayfoto-tema-sjuk.aspx
Välkommen :o) och ursäkta för reklamen
”För det första är ju segregationen ett samhällsproblem som påverkas av beslut inom andra politiska områden, kanske främst bostads- och arbetsmarknadspolitiken…”
Invandringspolitiken då?
Att vi tar in 100 000 invandrare om året påverkar ingenting? Det stycke jag citerade från dig sammanfattar själva kärnproblemet. Stick huvudet i sanden. Koppla bort invandringspolitiken. Den finns inte, eller rättare sagt, det är fullständigt tabu att koppla den till problem. Att hela tiden fylla på med människor som inte kan svenska, som kommer från oroliga områden i omvärlden och har en hel del i bagaget och som hamnar direkt i ett utanförskap ÄR huvudproblemet.
Ni kan dividera hur mycket som helst, experimentera med olika pedagogiker, tillföra resurser, rasiststämpla de som hävdar att vi måste sluta ta in mängder nya människor, tills ni storknar. Det kommer ändå bara bli värre.
Alf, jag utgår från de elever vi har i skolan i dag. Ingen flykting- eller invandrarpolitik som jag ens vill överväga kan minska deras segregation, vilket däremot bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och skolpolitik kan göra.
Ska vi dra problematiken vidare så har vi som land förmåga att ta emot nya medborgare, utan att skapa segregation, om vi ger dem möjligheterna. Du skriver ju själv att de hamnar i utanförskap direkt, varför gör de det? Jo, pga bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik och skolpolitik. Det är lite ”hönan och ägget” här och jag antar att du och jag aldrig kommer att komma överens i frågan…
Forskning är viktigt men det får inte bli det enda styrmedlet när det gäller långsiktiga beslut om skolan.
Jag har läst Kroksmark tidigare och gillar verkligen hans kritik av den målstyrda skolan. Kanske har han lämnat den tanken numera och satsar på mer strömlinjeformade idéer dvs att kämpa för att skolan på socialdemokratiskt vis ska styras av tjänstemän och forskare som ibland tyvärr har väldigt lite förankring i verkligheten.
Det vore förfärligt om enbart den enfarenhet och kunskap som finns i doktorsavhandlingar får bestämma hur skolan ska se ut. Jag hävdar envist att det finns massor av “erfarenhetsbaserad kunskap” som inte har dokumenterats men som ändå är värdefull.
Vars och ens minst nioåriga grundskoletid är inget dåligt komplement till sånt man kan läsa sig till om skolan. Många människor är dessutom föräldrar, det ger bra erfarenhet, en erfarenhet som ger kunskap. Ett antal människor har jobbat i skolans värld länge och deras erfarenhetskunskap är också giltig fast den inte finns på papper.
Sammantaget måste det alltså finnas mycket kunskap om skolan vilken är värdefull att ta med i politiska sammanhang. Det måste bli slut på att Skolverkets / departementets tjänstemän (rekryterade ur forskarvärlden!) tillsammans med de för tillfället tongivande forskarna ska ha ensamrätt på att bestämma om skolan. Det är alldeles för stor risk att man får fram skrivbordsprodukter som inte har så mycket med dagens skolverklighet att göra.
Visst är det viktigt att det finns forskning inom skolan och forskningsresultat kan ge en fingervisning om hur verkligheten ser ut, men det vore livsfarligt att göra den bräckliga grunden till den enda rättesnöret i beslut som rör skolan. Den dokumenterade och godkända forskningen sitter inte inne med Sanningen. Dessutom ändrar sig forskarvärlden hela tiden utifrån nya forskningsresultat. Gammal forskning blir snabbt inaktuell och ny tar över. Det går inte att åka slalom med skolan på det viset. Verksamheten måste kunna bedrivas långsiktigt.
Inga, jag är också tveksam till att låta forskning styra samhället i för stor grad, men just inom skolans område är forskningen ganska verklighetsförankrad. De flesta som skriver doktorsavhandlingar är verksamma pedagoger. Det är i alla fall främst den forskningen jag tänker mig måste få ett större utrymme.
Just nu är det enbart politiker som bestämmer, inga forskare eller pedagoger. I skolorna finns en enorm kunskap och erfarenhet, som du skriver, men det är ju den man inte tar hänsyn till inom politiken.
Att hävda att man ”kan skolan” för att man har gått i den är som att hävda att man kan flyga ett flygplan eftersom man varit passagerare…
P.S. Visst ändrar sig forskningsresultat, men inte i närheten så snabbt som politiska beslut.
Hmmm jag håller nog inte med om att de flesta doktorsavhandlingar skrivs av verksamma pedagoger förstås. Hans – Åke Scherp till exempel är utbildad psykolog om jag minns rätt och har kommit in i skolan den vägen, men jag vet inte om han någonsin har arbetat i det yrket. Ulf Blossing tror jag har enbart studerat och gått raka vägen till doktorshatten. Det är bara exempel. Och jag kan inte se att forskningen där är speciellt verklighetsförankrad. Eller rättare sagt man forskar på det som för tillfället är trendigt / politiskt gångbart att forska på, men inte alla gånger särskilt användbart i praktiken.
Det stora problemet idag är att vi som lärare inte har medel eller makt att styra över en klass till ett vettigt demokratiskt arbetssätt utan det hela tenderar att bli anarki, dvs de starkaste eleverna i klassen sätter agendan. Vem forskar om det? Alltså lärarens roll i det hela? Och lagstiftningens / förordningarnas roll i det? Det är helt enkelt omodernt att tala om hur vi ska få ordning på det kollektiva jobbet i en klass. Och vi tenderar att förväxla demokrati med anarki samt lärarens abdikation med elevinflytande.
Inga, det beror ju förstås på vad man menar med forskning… Vilka krav på nivån man har. Jag tänker mig nog mer grundläggande ”forskning” på magisternivå… Tyvärr är ju den forskningen ofta grundad på ett ganska litet material, men man kan ju göra meta-analyser av den forskningen (sammanställa resultaten från de olika mindre undersökningarna).
När det gäller din fråga om ett demokratiskt arbetssätt utan anarki så finns det ganska mycket skrivet. Vad jag hittills har förstått så kommer man generellt fram till att mindre barngrupper, välutbildade lärare, en organisation med en tydlig ledning och tydliga visioner och goda relationer med elevernas hem är det som ger resultat. Sanktioner, förbud, straff och betyg har vad jag vet ingen effekt, men jag tror inte man forskar i det direkt… Kanske för att det är så självklart? Det är en intressant fråga och jag ska leta lite…
Titta t ex i skriften ”Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola” för en översikt. Här tar man upp forskningsresultat om gruppstorlekar, nivågruppering, åldersindelning mm. Länkar till en pdf fil på skolverkets sida:
http://www.skolverket.se/sb/d/193/url/0068007400740070003a002f002f0077007700770034002e0073006b006f006c007600650072006b00650074002e00730065003a0038003000380030002f00770074007000750062002f00770073002f0073006b006f006c0062006f006b002f0077007000750062006500780074002f0074007200790063006b00730061006b002f0042006c006f0062002f007000640066003800320039002e007000640066003f006b003d003800320039/target/pdf829.pdf%3Fk%3D829
P.S. Jag menar att jag inte tror att maktmedel i den individuella lärarens hand är verksamma om inte strukturen runtomkring är uppbyggd på ett vettigt sätt.
Ett av problemen för skolan är att det är alldeles för mycket av att man tror att det räcker med att ha gått i skolan för att veta vad som krävs.
Ett av problemen som skolan får dras med utgår från den tro du Inga M tar upp här:
Vars och ens minst nioåriga grundskoletid är inget dåligt komplement till sånt man kan läsa sig till om skolan.
Inte minst för att vår minister Björklund också tror att man kan skolan utifrån ett samhälleligt, historiskt, sociologiskt, psykologiskt, filosofiskt, organisatoriskt och pedagogiskt perspektiv genom att själv ha gått i den. För det är dom kunskaperna man behöver förutom att ha ämneskunskaper i ett speciellt ämne, som t.ex. svenska, matematik mm.
Jag glömmer aldrig att jag har varit student och doktorand. Men efter elva år har jag nu blivit student igen parallellt med mitt jobb i den mån jag hinner med det. Skillnaden är som natt och dag. Det krävs olika saker. Jag kan se på undervisningen utifrån ett lärarperspektiv, men som student kunde jag inte det. Visste inte hur mycket de lärare jag hade egentligen kunde. Men jag insåg att de kunde mer än jag. Annars hade de suttit bredvid mig.
Vissa saker, hade jag faktiskt glömt och det är bra att bli påmind.
Alla lärare på alla nivåer behöver bli elever eller studenter inom den vanliga skolan och den grundläggande utbildningen på universiteten under någon period i livet.
Svar till Inga M
Jag har inte enbart studerat. Jobbade 10 år som mellanstadielärare.
Hälsningar Ulf