Titeln på mitt inlägg är också titeln på ett intressant debattinlägg i DN. Det är skrivet av fem professorer, dock inte i pedagogik, och där finns en hel del att bita i! Tyvärr har jag verkligen inte tid att ta tag i det ordentligt, därför får det räcka med en snabb sammanfattning och kommentar.
Sammanfattningsvis säger professorerna: ”På ren svenska håller vi på att få en klasskola som sorterar ut eleverna efter föräldrarnas bildningsnivå och socioekonomiska status. Det visar en rad undersökningar från såväl svenska myndigheter som OECD:s utvärderingsorgan Pisa. Det är särskilt pojkarna som inte klarar övergången från grundskolans årskurs 9 och det drabbar dem med invandrarbakgrund hårdast. De barn som behöver skolan mest är alltså de som far mest illa.”
Och deras lösning är: ”Två tydliga rekommendationer finns för att nå förbättringar av elevernas utveckling och prestationer. Skolor måste få autonomi att anställa kompetenta lärare och värderingen av en skolas framgång måste ske i ett system med central utvärdering – till exempel nationella prov.”
Mina kommentarer:
När det gäller läs- och skrivförmågan, som professorerna mycket riktigt fokuserar på eftersom det är grunden till annan utbildning, så finns det två huvudorsaker till problem. Dels den biologiska biten där vi har en brist i det lingvistiska systemet att arbeta med, och dels den sociala påverkan. (Arv och miljö, som vanligt!) De flesta som har problem med läs- och skrivförmågan påverkas både av arv och miljö, men i olika grad. Att säga att problemen som den grupp vi nu talar om antagligen till störst del grundar sig i sociala faktorer borde inte vara alltför kontroversiellt, och därför skrapar ju proffessorernas lösning bara på ytan. Deras lösning vänder sig ju i första hand till dem med problem i det lingvistiska systemet, där en tidig upptäckt så att man kan sätta in träning är aktuellt.
Det finns andra bitar som är viktigare för den här gruppen. STAR-projektet, en undersökning av amerikanska studenter med över 85 000 deltagare, visade på svårtolkade resultat när det gällde klassernas storlek överhuvudtaget, förutom när det handlade om socialt utsatta elever. Där fann man ett klart samband mellan mindre klasser och förbättrade resultat.
Dessutom lär ju skolan eleverna grunderna i att läsa och skriva (förhoppningsvis), men är det verkligen läsningen som sker i skolan som avgör om du blir en god läsare eller inte? De elever som kommer från ”läsande hem” kan ofta läsa redan när de börjar skolan, och deras utveckling inom området pekar spikrakt uppåt under hela skolgången. Hur kan samhället påverka den biten? Är det verkligen i första hand skolans uppgift?
Som sagt, min tid är ytterst begränsad just nu. Det finns gott om ytterligare punkter som är viktiga. Kanske kan ni andra pedagoger hjälpa till? Fyll på med synpunkter och förslag i kommentarerna! Särskilt något om genusaspekten skulle vara intressant här… Varför är det killarna som misslyckas och hur kan vi förändra skolan så att de lyckas bättre?
Läs även Alltiallon.
Christermagister 
Är det inte att fortsätta den politik vi fört i Sverige och som har lett till dagens situation. Att gömma oss bakom ”arv- och miljö” -frågan istället för att gå rakt på begrepp som kunskap, disciplin, krav och lärande. Utvecklingen i Finland visar väl att det inte är kört, oavsett socioekonomisk bakgrund. Läs-projekten i Tensta och kanske även serien Klass 9A, styrker också detta. Och sedan självklart, mer resurser till att ge oss bättre lärare både genom att uppvärdera läraryrkets status och minska klasstorlekar. Det är en skam att ett av vårt samhälles viktigaste yrke är ett av de minst attraktiva bland våra studenter.
Mindre klasser för dem som behöver mest hjälp, precis.
Kanske ligger problemet i en mental barriär.
Vi anser oss inte ha råd med mindre klasser överallt. Men det är främst de som har problem som behöver det. Alltså borde den logiska slutsatsen vara att låta just dessa gå i mindre klasser, medan de som klarar sig bra kan fortsätta i större.
Men där blir det stopp och belägg! Detta kallas att sortera ut folk, och det är strängeligen förbjudet i Sverige! Fy! Så får man inte göra!
OM vi sparkar lärare som skriver meningar av den här typen:
”Deras lösning vänder sig ju i första hand till dem med problem i det lingvistiska systemet, där en tidig upptäckt så att man kan sätta in träning är aktuellt.”
Så har vi kommit en jättebit på väg…
Staffan, jag menar att när det gäller den här gruppen (elever vars föräldrar har låg ”bildningsnivå” och ”socioekonomisk status”) så är det till största delen miljöpåverkan (eller brist av påverkan…) som leder till problemen och att det är den man måste jobba med i första hand. Den enda åtgärd inom skolan som visat klara resultat för denna grupp i undersökningar är minskade elevgrupper (förutom välutbildade lärare, vilket vi alla är överens om är viktigt). Andra viktiga åtgärder är att arbeta med motivationen, delaktigheten och samverkan med hemmet. Koncentrerar vi oss på krav och disciplin tror jag snarare att vi lyckas än sämre med den här gruppen. Utanför skolan kan jag tänka mig att det är förändringar i bostadspolitiken och kommunens satsningar på barns och ungdomars fritidsverksamheter som kan ge resultat. Dessutom har ju inte friskolereformen direkt minskat segregationen…
Kristian, jag håller med om att vi inte behöver ha mindre klasser överallt. Skolor/förskolor i socialt utsatta områden borde ha mindre klasser/grupper än i övriga områden, men undersökningar visar att det är tvärtom. Ett av problemen är att det i dag nästan krävs någon slags diagnos, baserad på ett medicinskt utlåtande, för att få rätt till extra resurser. Men jag tycker inte att man ska skapa speciella småklasser för en viss grupp av elever, det är bättre att tilldela hela skolan högre anslag så att man kan ha mindre klasser för alla i socialt utsatta skolor. (Svårt att hitta vettiga begrepp i hastigheten, men jag tror du förstår vad jag menar.)
Svante, moget!