Män i lärarutbildningen

                       (Uppdaterat)

Fler manliga studenter än kvinnliga väljer att hoppa av lärarutbildningen, läser jag i en liten TT notis i SvD.

När jag började på Lärarhögskolan i Stockholm fanns det sex parallella klasser med inriktningen mot år 1-7. Det var ca 25 studenter i varje klass, och jag tror att vi var totalt 13-14 män.

Hur hade skolan hanterat den sneda fördelningen? Jo, de placerade ut 2-3 män i varje klass (någon blev ensam), för att sprida ut oss så att varje klass fick en manlig student… Resultatet? Jag tror att vi var 4 st som genomförde utbildningen…

    Min känsla är att det hade varit bättre att samla alla män i två olika klasser…

Uppdatering: Lärarnas riksförbund har kommit med ett förslag till lösning: Höj lönen och sänk undervisningstiden. Jag säger, va? Sänka undervisningstiden? Varför då? Vi som blir lärare blir det i de allra flesta fall för att vi vill undervisa, oavsett kön! Minska på arbetsbördorna som inte är undervisningstid i stället! Se Freon Blogg för ett talande exempel.

Annonser

Om ChristerMagister

Bloggande lärare med fotointresse.
Det här inlägget postades i Debatt och politik, genus, Läraryrket, skolpolitik, Student och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

18 kommentarer till Män i lärarutbildningen

  1. Monika Ringborg skriver:

    Ja, det var olyckligt.
    Nu har jag haft 5-6 manliga studenter i varje grupp. Det är sällsynt med bara en man, men det förekommer. Det är möjligt att jag får grupper med många män, men jag tror inte att det är så. Männen i lärarutbildningen har ökat som jag erfar.

    Jag skulle kunna gå in i Ladok och räkna männen på den institution som jag är på, men orkar inte. 🙂

    Fast för lite är det ändå. Fifty-fifty skulle inte vara dumt.

  2. Manlig skriver:

    Bravo! svenska statsfeminismen har lyckats! / fd elev

  3. christermagister skriver:

    Det är ju två delar i detta som man behöver jobba med:

    1) Att locka fler män att söka lärarutbildningen.

    2) Att se till att de slutför utbildningen

    Kvinnor tror ofta att de är mycket bättre än män på att ta hänsyn till minoriteter, men min erfarenhet är att det inte är så. Jag känner precis igen mig när man läser kvinnors beskrivning av hur det är att slå sig in på ett mansdominerat område. Att man har ett eget språk, att man inte förstår signalerna, att samtalen rör sig om saker som man inte har en möjlighet att relatera till, att besluten fattas i slutna rum, en känsla av utanförskap mm mm.

    Jag tror inte att jag har läst en enda faktor i kvinnors problem i en mansdominerad omgivning som inte gäller på motsvarande sätt för män i en kvinnodominerad omgivning.

  4. Fokus skriver:

    Förstår faktiskt männen. Vem tusan vill utbilda sig till ett jobb där man automatiskt blir misstänkt för att vara pedofil? Men för utbildningen måste det vara ett ännu större problem att minst 1/3 av båda könen hoppar av. Snacka om underbetyg (om det inte sker första terminen, då kand et vara ett sundhetstecken från studenternas sida).

    Den sneda könsfördelningen behöver inte vara något större problem. Jag har jobbat som vårdbiträde på helt kvinnodominerade arbetsplatser utan problem. Vi män var välkomna som lyftkranar och pratsällskap till ”gubbarna” bland patienterna. Om vi män särbehandlades var det i positivt riktning. Jag har även varit på mansdominerade arbetsplatser där de få tjejjerna var väldigt uppskattade (vi var möjligtvis lite överbeskyddande).

    Men det var förstås lågstatusjobb där ingen behövde pinka revir och kriga om karriärer.

  5. Lasse skriver:

    Finns det någon man som har läst Macej Zarembas artikleserie ”Först kränkt vinner” so mkan tänka sig att söka till/stanna kavr på lärarhögskolan??

  6. christermagister skriver:

    Fokus: Pedofildebatten har väl främst inneburit att de manliga förskollärarna har försvunnit, men visst påverkar det även läraryrket; främst i de lägre åldrarna.
    Roligt att höra att det har fungerat för dig på kvinnodominerade arbetsplatser! Det är uppmuntrande med goda exempel.
    Själv slutade jag jobba på ”mellanstadiet” för att jag inte klarade av det. Inte för att jag var trakasserad, men för att…allt var så jobbigt…det är svårt att sätta ord på känslan. Jag trivdes inte i den miljön helt enkelt. Det är synd, för jag trivs med att jobba med barnen i den åldern…

    Lasse: Visst har jag läst Zarembas artikelserie, men den gav nog ingen fullständig bild, milt uttryckt. Dessutom handlade den ju om att lärarna på Lärarhögskolan i Stockholm var hunsade av vissa elever, inte om ett allmänt problem med lärarutbildningen i landet.

    Zarembas artiklar: Först kränkt vinner, Tyst i klassen, Jaktscener från Lärarhögskolan

    För en annan syn, läs också: Fallet Zaremba

  7. Monika Ringborg skriver:

    Lasse
    Ja, det var lärarna som blev anmälda.

    Och jag vill betona. Lärarhögskolan finns inte kvar sen ett halvår
    Lärarutbildningen i Stockholm har dessbättre fått bra betyg av HSV nu, vilket kan tillerkännas Lärarhögskolans kvalitetsarbete.
    Men om det står inget i tidningarna.

    Fokus
    Man kan inte säga att de som bara har några få poäng har ”hoppat av”. De har inte blivit klara och det har sina förklaringar. De får jobb eller de har examensarbetet kvar. Och att de inte blir färdiga med det kan beror på att kriterierna ställer hårda krav. Vilket de också gör. Har man då fått jobb ändå kan det vara svårt att hinna med.
    Något underbetyg behöver det inte alls vara. Sen är jag inte säker på att siffran stämmer.

  8. Erik skriver:

    Opedagogiskt av Lärarhögskolan!
    Säkert samma klumpiga splittrande som får manliga lärarkandidater att sluta nu med…
    Lika illa som när kommuner splittrar mindre klasser och proppar in eleverna i redan rätt fulla klasser.
    På ett föredrag i Didaktik nämndes elevantalet femton (per lärare) som max för att kunna bedriva god undervisning i ett klassrum. Det betyder att i princip varje klass i grundskolan från Mellanstadiet uppåt skulle ha minst två lärare per klass. Det stämmer väldigt illa med vad kommunerna i landet vill ”slösa bort” på löner åt vuxna i skolorna.

  9. Risken finns skriver:

    Hej
    När jag tragglade mig i genom lärarhögskolan var vi 15 tjejer och fjorton killar när vi började. När vi var klara med utbildningen var det fem killar kvar.

  10. christermagister skriver:

    Jag samlar ihop mina kommentarer från andra bloggar i ämnet här:

    ”Jag höll på att hoppa av redan första dagen. Vår klassansvarige (eller vad hon nu kallades) plockade fram loggböcker och berättade att vi skulle använda dem till att skriva ner våra tankar i, och “brevväxla” med henne. So far so good, men sedan tar hon fram fyra olika sorters blommigt papper och ber oss att slå in böckerna i det… “Ni får själva välja preeeesiiiiiis vilket papper ni vill ha!”, utroppar hon och klappar händerna av förtjusning… Jag blev illamående och undrade vad sjutton jag hade gett mig in på! Jag tänkte först bara gå, men jag ställde mig upp och frågade om vi verkligen MÅSTE slå in böckerna, och hon blev aldeles perplex och stammade fram att det kanske vi inte måste. Så det slutade med att mina första två timmar på högskolan tillbringades med att titta på när alla andra klippte blommiga papper och och pratade om hur förtjusande det var…

    Jag har gott om liknande berättelser, men summa summarum handlar det väl om att man känner sig…annorlunda och utanför…”

    ”Hade jag inte varit säker på vad jag ville (jag hade jobbat några år som fritidsledare och lärare innan jag började utbildningen) och inte hade haft något stöd i klassen, så hade jag nog hoppat av där och då, eller i alla fall under det första året. Nu hade jag min syster i klassen och dessutom ytterligare två manliga studenter. En av dem var Magnus Betnér och ni kan ju tänka er att vi hade några förlösande terapisamtal! 🙂

    Men jag är i det stora hela mycket nöjd med utbildningen jag fick. Jag lärde mig massor och växte som pedagog. Som Mats säger så får man betala ett pris för att passa in, frågan är bara om man är beredd att betala priset. Magnus hoppade ju av på grund av sitt intresse för en annan scen, och det kanske vi ska vara glada för. Min andra manliga studiekollega hoppde av för att han inte klarade av att betala priset. Han klarade inte av anpassningen, och jag var väl inte ett tillräckligt stort stöd…eller kunde inte vara när de började dela upp oss i olika grupper efter det första året. Därför tror jag att det är viktigt att samla de manliga studenterna i grupper så att de kan ha stöd av varandra.

    Man ska självklart inte “sänka kraven”, men däremot anpassa inriktningen. Jag lovar att jag fick lära mig massor om att ta hänsyn till flickorna i en klass, vilket är jätteviktigt, men den enda som någonsin tog upp pojkarnas perspektiv var jag, och jag mötte antingen hårt motstånd eller….låtsat sympatiska nickar som sa “jag hör vad du säger, men du har fel” och åsikterna ignorerades.”

    Susan sa: ”När det gäller det relationella kan min spontana känsla bli att fuck you man som inte kan stå ut att slå in, eller att andra slår in en bok i ett papper. Varför är det fortfarande så svårt att skramla omkring med sin manlighet? Som människa inte minst i ett så komplext yrke som lärarens får man ofta ta svårare sitsar än frågan om vem blir jag när jag slår in en bok, eller skriver loggbok.” ”Vad är lärarhögskolan i mäns och kvinnors ögon? Varför börjar man där? vad vill man? För om man vänder på det: inte stannar fler bara för at de slipper slå in böcker i papper? eller lämplig annan “fjompig” sysselsättning. Det är väl inte det det hänger på. Är det tänkandet det är fel på? Ja, då vet jag inte. Då får man väl börja på Chalmers eller KTH så att man kan sucka av ointresse på nästa tillställning där man fått en lärarinna till bordet.”

    Svar: Skönt att det inte bara är män som uppvisar brist på förståelse för kvinnor som känner sig utstötta och utanför i mansdominerade miljöer. Det är tydligen svårt att förstå även för kvinnor… Hur de små sakerna som egentligen inte betyder så mycket kan bli viktiga i ett större sammanhang. Som att slå in böcker i blommigt papper, eller att hänga upp en kalender med utvikningsflickor i fikarummet…

    Jag vet inte riktigt hur man gör när man ”skramlar omkring med sin manlighet”, men som Mats antyder kan vi lika gärna höja diskussionen över manligt-kvinnligt. Det finns ju många kvinnor som inte heller känner sig bekväma med blommigt papper, och många män som gör det. Jag tror att det är viktigt att lärarutbildningen lyckas locka till sig, och behålla, olika sorters människor. Stereotypen ”Lärarinna” var i alla fall högst levande under min utbildning, för lite mer än tio år sedan. Den aktuella rapporten kan ju inte visa något gemensamt mellan de kvinnor som hoppar av, men antagligen är det en del av dem som inte heller identifierar sig med stereotypen och känner att de inte vill tvingas in i den.

    Inte kan lösningen vara att anpassa sig, eller söka till Chalmers eller KTH?!

  11. Monika Ringborg skriver:

    Vi har administratörer, tack och lov. Och inte behöver vi dra massa kopior heller. Snarare skall vi vara restriktiva. Det kostar pengar. Minska undervisningstiden är ingen lösning, snarare färre grupper för min del och fler seminarier per grupp.

  12. marie skriver:

    Oj, det var många åsikter här att ta i beaktning. Okej, eftersom jag nu har gått 2 år på lärarutbildningen så har även jag fått en viss uppfattning om det här med män och kvinnor på utbildningen. För det första så kan man inte sticka under stolen med att kvinnorna är överrepresenterade på skolan. Jag själv går en inriktning som riktar sig mot årskurserna 1-7. Detta betyder kanske inte så mycket idag då jag går de tre allmänna utbildningsblocken tillsammans med studerande som ska bli både förskolelärare och gymnasielärare. Man skulle i och för sig kunnat tänka sig att den inriktning jag går som är matematik i samspel med svenska eventuellt skulle dra till sig lite fler män, men så var inte fallet. Visserligen började vi inriktningen med ca sju killar men det var bara en av dessa som gick färdigt inriktningen. Några bytte inriktning och några slutade helt och hållet. När det gäller de allmänna utbildningsblocken så har det varit ca 5-7 killar i varje klass. Dessa har man sedan ”delat ut” i de arbetslag som skapats i klassen. Vilket inneburit att det funnits ca en kille och ca 4 tjejer i varje studentarbetslag. Jag tror att killarna mer än väl känner av att de är en minoritet och indelningen av arbetslagen understryker detta.
    Jag har själv alltid haft någon kille med i mitt eget arbetslag. Det fungerar ungefär på två olika sätt. Antingen har han tystats av den kvinnliga majoriteten eller också har hans ord gällt fullt ut, trots den kvinnliga majoriteten ..;-)). Vad detta beror på har jag ingen aning om, men samarbetet har blivit lidande. Själv brukar jag komma ganska bra överens med de killar jag har haft i min grupp, men det har också inneburit att även jag fått känna på den kvinnliga majoriteten..
    Jag har haft kurser och gått på ett flertal föreläsningar som berör genus och jämställdhet rent allmänt på skolan. Jag har även gjort en kulturanalys i en årskurs 5 med klass, genus och etnicitet som analysverktyg. Det går inte att komma ifrån att det råder en viss dold könsmaktsordning i klassrummet, det är väl denna maktkamp som man även kan känna av i sitt studentarbetslag skulle jag tro. Även om kurserna jag gått har varit mycket utvecklande och man får med sig både nya perspektiv och förhållningssätt så förmedlar de också ett visst offer perspektiv. Att kvinnor till viss del är offer för patriarkatet och att könsmaktsordningen är mycket svår att påverka är kanske det budskap jag själv känner att jag har fått till livs, om jag ska summera alla de kurser som jag hittills har gått. Visserligen finns det en och annan eldsjäl som verkligen vill att vi studenter ska se på skillnaderna mellan man och kvinna som konstruerade, men jag tror inte att budskapet når full potential. Här handlar det mycket om vad man själv har med sig i bagaget och hur öppen man vill vara för en ny syn på sin egen och andras identitet. Däremot tror jag att alla är införstådda med att flickor och pojkar får olika behandling i klassrummet (och som lärarstudenter) och att detta sker både på ett medvetet och omedvetet plan. Frågan blir naturligtvis, hur vi kan använda oss av den kunskap som finns idag på bästa sätt både när det gäller högskolor och universitet, men framför allt i grundkolan och gymnasiet där normer och värderingar skapas och överförs till barn och ungdomar. Normer och värderingar som sedan kommer att påverka deras samhällssyn och göra sig gällande i en inte alltför avlägsen framtid.

  13. oliver skriver:

    Jag tillhör den gruppen av män som just nu förmodligen sitter och funderar på om vi ska hoppa av lärarutbildningen trots att den börjar närma sig slutet. Det finns förmodligen en mängd anledningar till att man hoppar av utbildningen, men om jag ska ge några gissningar utifrån mitt perspektiv så skulle jag kunna tänka mig att det finns två generella skillander mellan män och kvinnor som kan ges som en möjlig förklaring till att fler män väljer att hoppa av utbildningen. (Jag kommer att generalisera kraftigt nu, så läsaren får vara förberedd på det)

    En är att jag tycker mig märka att kvinnorna på mina seminarier har en betydligt ljusare bild av skolan och sin egen skolgång. Enligt alla undersökningar så klarar sig tjejer bättre än killar i skolan, de mognar bla tidigare och kan därför också kanske planera och överblicka sina studier och ta ett större ansvar för dem mycket tidigare än vad många pojkar kan. Jag har också läst, och jag tror att det stämmer, att flickor generellt sätt har ett större intresse av att skapa en relation till vuxenvärlden i skolan, dvs till lärarna. Det vill säga; flickor har ett mer moget förhållningssätt till sitt liv i skolan.

    Allt det här smittar förmodligen av sig när man sedan ska börja utbilda sig till ett yrke som innebär att man ska tillbringa resten av livet i den här miljön. För mig var skolan någonting som man gick i, varken mer eller mindre. Vissa ämnen var i och för sig intressanta och på de ämnena koncentrarade jag mig, men lärarna och deras liv och yrke struntade jag totalt i. Det känns därför som om jag har fått kämpa oerhört hårt med att motivera mitt yrkesvalför mig själv, om man jämför med mina vänner som har blivit ingenjörer och ekonomer t ex.

    Och här hjälper inte lärarhögskolan till direkt. Det känns som om planen där är att man ska få börja med någon abstrakt samhällsanalys av skolan och läsa olika ungdomspsykologiska böcker, som för övrigt ofta slutar när eleverna har nått 15-årsåldern och har med termen ”barn” i titeln, vilket känns lite trist för en blivande gymnasielärare.

    I stället tror jag att många män, och en del kvinnor, skulle må bra om de fick information och kunde diskutera mer konkreta frågor om skolan, t ex vad är skolan, hur är den organiserad, vilka väljer att bli lärare, vad tycker lärare att deras uppdrag är och vad är positivt eller negativt med skolan utifrån elever och lärares perspektiv. Det vill säga att det borde kanske läggas fram en sorts grundkurs i skolkunskap. Som utbildningen är utformad nu så känns det som om man ska vara helt bergsäker på sitt yrkesval redan från dag ett och man ska dessutom förstå hur skolan fungerar från början.

    Det här för mig över till ett annat problem. Det verkar på mig som om det förutsätts att man som lärarstudent ska ha ett brinnande, naturligt intresse av barn och ungdomar redan när man börjar på utbildningen, även om du ska bli gymnasielärare. Men det här har kanske inte så många unga män. I stället är min erfarenhet att jag och många av mina manliga kamrater har en annan infallsvinkel, nämligen ämnesintresset.

    Jag var helt övertygad om att min roll i skolan skulle vara att fungera som en ämnesexpert som skulle, på något sätt, lära ut korrekta och exakta kunskaper. Jag kunde inte drömma om att en förutsättning för att bli en bra lärare var att man skulle ”älska” barn och ungdomar intensivt. Ingen hade förklarat för mig att läraryrket innebär att man ska ha en nära och känslomässig relation till en massa ungdomar som man skulle fungera som en sorts extramamma för.

    Det här är faktiskt något som jag har diskuterat med några av mina manliga kollegor, det här att vi var så oförberedda på det här, att vi skulle vara tvungna att öppna oss för eleverna och berätta om oss själva och våra liv, att eleverna (framför allt flickorna) ville lära känna oss och att de ville att vi skulle lära känna dem. Det låter kanske helt idiotiskt, men mitt minne av skolan var att man gick på lektionerna, gjorde sina uppgifter, sa hej då, gick ut med sina kompisar och gjorde något roligt, t ex spelade fotboll.

    Jag är i och för sig säker på att man lär sig att kommunicera och skapar ett intresse för eleverna när man väl jobbar med dem under en viss tid. Men jag tror som sagt att lärarutbildningen skulle passa många män bättre om man började med att berätta lite grann om ungdomar och barns intressen, hur relationen mellan lärare och elever ser ut osv.

  14. Ping: Alltiallon » Jag måste verkligen rekommendera alla….

  15. christermagister skriver:

    Tack så mycket för era intressanta och viktiga kommentarer Marie och Oliver! Jag svarar en i taget och kommenterar i den ordningen ni skriver. Som Oliver skriver så måste utgångspunkten i en sådan här diskussion vara att vi alla generaliserar kraftigt, annars kommer vi inte vidare.

    Marie:
    Du börjar med att ta upp att få män börjar utbildningen och det du beskriver med att de som börjar ”delas ut ” är ju samma erfarenhet som jag har. Inte alls lyckat! Man kan ju tycka att det inte är så farligt att vara ensam kille i en grupp på ca 5, men när man alltid är i minoritet så sliter det… (Mer om att få män väljer utbildningen/yrket i Olivers inlägg)

    Det du sedan beskriver, om att männen antingen tystas helt eller tar över totalt i en grupp kan det ju finnas två förklaringar till. Antingen är det bara en slump. I en grupp utkristalliseras ofta en ”ledare”, eller någon som tar över. Det kan vara en slump om det i det här fallet blir en man eller kvinna. Det kan också vara den aktuella mannens olika sätt att hantera situationen som styr. Jag vet själv att jag använder båda dessa ”taktiker” beroende på tillfälle och humör. Ibland drar jag mig tillbaka mer än jag egentligen skulle vilja, för att jag inte orkar ta fighten, och ibland tar jag över totalt, för att jag känner att ”nu är det min tur”. (Inget av dessa ytterligheter är ju egentligen lyckat.)

    Du skriver att du brukar ”komma ganska bra överens” med killarna i gruppen. Innebär det att du upplever en allmän slitning mellan killar och tjejer i utbildningen?

    Det du sedan beskriver, att genusperspektivet som förmedlas är med flickor som ”offer för patriarkatet”, är mycket viktigt och precis vad jag kände. Resten av samhället är ju ett patriarkat, och det här perspektivet blir därför viktigt. Men skolan är ju snarare ett matriarkat, och därför krävs även den andra synvinkeln hos lärare, både manliga och kvinnliga. Som du skriver så behandlar vi pojkar och flickar olika i skolan, mer eller mindre medvetet, och det är viktigt att vi också tänker på hur pojkarna behandlas. (Jag tar några exempel på det i en separat kommentar)

    Du avslutar med att skolan förmedlar normer och värderingar som påverkar samhällssynen i framtiden. Jag tror att det är därför många lärare är ivriga att kämpa för flickornas rätt i skolan. Man ser det som ett sätt att försöka påverka samhället i framtiden, och tänker inte på hur pojkarna upplever det i stunden. Skolan är en stor del av alla barns liv och det känns som att pojkarna får börja ”betala” för patriarkatet i tidig ålder. Så har i alla fall jag kännt, och känner fortfarande; att jag betalar för andras synder. Som att inte jag var lika påverkad av samhällets normer och värderingar, utan snarare ansvarig för dess brister när det gäller jämställdhet…

    Oliver:
    När jag läser ditt inlägg så känns det som att jag själv hade skrivit! Jag känner precis igen mig i dina upplevelser och tankar! Tack för det! 🙂

    Du börjar med att tjejer har en ljusare bild av skolan och en starkare relation till lärarkåren. Det tror jag att du har helt rätt i, och att det är en stor del av anledningen till att färre killar söker sig till yrket. Som du säger så är yrkesvalet ”lärare” inte alls självklart för de flesta killar, det är något man måste jobba med. En kille som säger ”jag funderar på att bli lärare” under sin gymnasietid möter antagligen dessutom helt andra reaktioner än en tjej gör.

    Ditt förslag om en ”grundkurs i skolkunskap” är mycket bra! Vad är uppdraget och vilka ramar arbetar vi inom? Det borde ligga först i utbildningen, och inte sist.

    Det du skriver om att man förutsätts ha ett brinnande intresse av barn och ungdomar, och alltid älska dem, känner jag också väl igen. Jag hade visserligen ett stort intresse av de mänskliga relationerna redan från början, men det blev ofta för mycket. Det var liksom aldrig OK att tycka att något som hade med ”barn” att göra kunde vara jobbigt eller påfrestande på något sätt. Man förutsattes jubla över att hjälpa till att knyta skor, skala potatis och torka snor… Att man var tveksam inför rollen som ”extraförälder” var ingenting man kunde diskutera…

    Jag hoppas att du slutför utbildningen Oliver!

  16. christermagister skriver:

    Ett konkret exempel på att pojkars synvinkel behöver införas i genusdiskussionen i skolan:

    Oliver tar upp att flickor generellt sätt har ett större intresse av att skapa en relation till vuxenvärlden i skolan. Den synen blev tydlig när jag förra veckan var med på en opponering av en uppsats inom den specialpedagogiska institutionen. Under diskussionen tog man som vanligt upp att pojkar tog så mycket mer plats och tid än flickor i skolan och jag kände mig tvungen att påpeka att visst, alla undersökningar visar att pojkar ”får” mer lärartid än flickorna, men samma undersökningar visar att 80% av pojkarnas lärartid består av negativ uppmärksamhet. Kort sagt, de får skäll och tillsägningar. Svaret jag fick var att ”negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet”. Visst kan det i vissa fall vara så, men i så fall grundar sig ju det behovet i en brist på positiv uppmärksamhet. Ingen väljer ju skäll i första hand… Dessutom var det uppenbart att det enda som de kvinliga lärarna kunde se som anledning till att ”vilja” ha negativ uppmärksamhet var att trots allt ha en relation till läraren. Jag försökte förklara att jag aldrig ”busat” för att få uppmärksamhet från läraren, utan i så fall från kamraterna, men det gick inte hem… Kanske vill man helt enkelt inte inse att vissa pojkar struntar fullständigt i att ha en relation till läraren…

    Kortisar att fundera på:

    Hur påverkar det pojkar att så stor del av deras utbildning består av tillsägelser om att sitta still och vara tysta?

    Om det är så att pojkarna ”får betala för patriarkatet” i tidig ålder, hur påverkar det deras syn på jämställdhet i framtiden?

    Hur känns det för pojkar, som generellt sett har en sämre motorik, att skolans alla högtider inramas av teckningar, klippande och sång? Är det vad de ser som en högtidsstund, något speciellt i vardagen?

    Jag fyller nog på med tiden, hjälp gärna till! 🙂

  17. Mats skriver:

    Så bra att diskussionen rullar vidare. Problemet är som sagt mer än flerdimensionellt.

    Just nu fokuserar jag på att få männen att stanna kvar på lärarutbildningen – men jag är osäker på om den nya lärarutbildnskommoitténs förslag med sina gamla stadier och ämnen underlättar det arbetet.

    Jag är orolig för att Björklund försöker återskapa småskollärarinnan , folkskolläraren och ämnesläraren. Tre helt förlegade lärartyper – långt bortom alla genusdiskussioner…

  18. Monika Ringborg skriver:

    Oliver

    Jag kunde inte drömma om att en förutsättning för att bli en bra lärare var att man skulle “älska” barn och ungdomar intensivt. Ingen hade förklarat för mig att läraryrket innebär att man ska ha en nära och känslomässig relation till en massa ungdomar som man skulle fungera som en sorts extramamma för.

    Frågan är om läraryrket verkligen innebär det här. Om man läser läroplanen och analyserar läraruppdraget kan jag och många med mig, göra en helt annan tolkning. Det står heller inte i läroplanen hur man blir en BRA lärare.

    Jag hörde för många år sen någon som sa att man aldrig skulle säga att man ville ha ett jobb som lärare för att man älskade barn. Det var en förutsättning.

    Har också hört att en del anser att man är en sämre lärare om man inte har barn själv.

    Jag tror att båda dessa uttalanden uttrycks av dem som just har den här synen på läraryrket som du tar upp. Min personliga uppfattning är att läraryrket är något annat än att vara förälder och något annat än att ha nära och intensiva relationer med barnen och något annat än att vara bra enligt någons norm.

    Läraryrket är bl.a att förstå lärande, hur barn och vuxna lär, hur skolan är uppbyggd, vilken styrning som skolan påverkas av mm. Framför allt handlar yrket om att arbeta utifrån läraruppdraget. Vi har kurser i det här, men ju mer jag läser om hur ni lärarstudenter upplever kurserna för övrigt förstår jag att det handlar om hur man organiserar undervisningen och hur olika från lärare till lärare det är och att det varierar mellan utbildningarna i landet.

    För varje lärare tror jag det är oerhört viktigt att se var gränsen går för det professionella och det privata. En relation kan aldrig bli nära och intensiv, som jag ser det, utan att den riskerar komma ruskigt nära det privata. Då är risken stor att man tappar uppdraget och kör sitt eget race. Man får aldrig glömma att man kommer vara den som bedömer prestationerna och sätter betyget.

    Oliver, jag hoppas verkligen inte att du hoppar av. Om alla som inte tycker sig kunna leva upp till normen slutar, så konserveras den. Och du behöver faktiskt inte vara vare sig förälder, kompis eller någonting annat mer än vara lärare i enlighet med uppdraget.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s