Björn har skrivit ett intressant inlägg om skolans utveckling i ett historiskt perspektiv. Han menar att skolan varit en sluten institution som nu har öppnats upp mot samhället i övrigt. Björn tolkar den senaste utvecklingen som att skolan reagerar med att stänga sig ytterligare, ”för att försvara sin relativa autonomi som separat system.” Jag kommenterade inlägget med följande:
Hmmm, intressant!
Den mest markanta konsekvensen av att skolsystemet öppnades upp är väl att lärarnas automatiska auktoritet blåste bort som ett höstlöv… Det är nog därför Björklunds alla förslag låter som att de är hämtade från kriminalvården och inte skolan: förbjud mobiltelefoner, hårdare straff, polishämtning om man smiter (skolkar) och ett tydligt straff/morotssystem som helt styrs av lärarens godtycke…
Däremot ser jag inte lärarlegitimationen som ett tecken på att man vill sluta systemet. Jag ser det snarare som att samhället vill ha insyn i, och kontroll av, skolans yrkesutövare. Kombinationen av att man ser över vad som verkligen behövs för att vara ”behörig” att undervisa i ett ämne och en legitimering som kräver både utbildning och praktik under handledning tror jag kan vara bra. En legitimering av en yrkeskår medför ju också att yrkesutövaren kan bli prickad för ett felaktigt utövande och i upprepade fall förlora legitimationen.
Därför är förslaget om lärarlegitimation det första från Björklund som får G i betyg av mig.
Nu har jag läst en artikel i DN som stärker den synen. De obehöriga får åtta år på sig att komplettera sina utbildningar, en person som bedöms som olämplig trots utbildning kan nekas legitimation, eller bli av med den och dessutom ska man införa en karriärtrappa i yrket. Som man skriver i SvD opinion innebär det en ljusnande framtid för lärarnas status. Visserligen gillar jag inte direkt ordet ”status”, men eftersom det leder till en förtjänad auktoritet och i förlängningen att lärarna kan utföra ett bättre jobb så är det OK.
Observera att min utgångspunkt är att de obehöriga lärarna ska beredas bra möjligheter att vidareutbilda sig! Jag är inte alls ute efter att bli av med dem!
Mina tidigare inlägg om detta: del 1, del 2
Christermagister 
Lärarkåren i den svenska skolan kännetecknas med få undantag av att de aldrig haft ett arbete utanför skolväsendet. Från dagis, via grundskola och gymnasium och sedan lärarhögskola tar de sig sedan vidare tillbaka till skolväsendet igen.
Det är till dessa krafter vi skall överlåta att lära våra barn att förstå det samhälle som omger skolan, och som utgör vår försörjning. Saken blir inte bättre av dubbelarbetande föräldrar och att arbetsplatser numera är bevakade som Fort Nox, så att ungdomar i princip inte kan skaffa sig ett eget urval av intryck av vuxenvärlden annat än i form av TV- och nöjesfolk som visas i TV och som genom berömmelse genom sång, dans eller idrottsprestationer.
En potentiell källa till sådan intryck vore ju att skolan medvetet sökte anställa lärare med en lång och rik erfarenhet av livet utanför skolvärlden.
Men icke! Detta skall i stället bekämpas så långt som möjligt!
Att en lärare skall vara lämplig för sitt jobb är en självklarhet, men att koppla detta till en formell behörighet är naivt i överkant. Det finns betydligt bättre metoder att tillförsäkra sig praktisk kompens i lärargärningen, via resultat på gemensamma prov, bevittnade av lektioner osv.
Jag håller med Magnus! Som jag skrivit tidigare:
”Behörighetsfrågan inom skolan är inte lätt. Att man ska vara ”behörig” anser jag vara självklart. Som Fransfredrik skriver i sin blogg: ”Jag kommer inte på någon annan proffession där begreppet obehörig nämns. Obehörig läkare? Obehörig polis? Obehörig psykolog?” Men vilken utbildning ska man ha för att vara behörig att undervisa i ett ämne? Är det t ex nödvändigt att ha genomgått lärarutbildning för att undervisa i ekonomi på gymnasiet? Eller kan en ekonomiutbildning och flerårig erfarenhet väga upp den bristen?
Att vara en skicklig lärare handlar inte bara om att ha en viss examen. Den goda läraren är intresserad av sina elever och har en smittande entusiasm för ämnet. De som har gedigna ämneskunskaper, men inte “behörighet”, måste erbjudas bra möjligheter att komplettera sin utbildning med pedagogik, didaktik och utbildning i bedömning och betygssättning. Därmed skulle de bli behöriga att undervisa och kunna erhålla lärarlegitimation.”
Systemet med att man ska ha jobbat ett år på en skola med stöd av en handledare för att erhålla lärarlegitimation tycker jag verkar vara ett bra sätt att ”tillförsäkra sig praktisk kompetens i lärargärningen”.
Eller, hur ser du på saken? Vad är alternativet? Ska vi fortsätta med nuvarande system?
Jag tror det är mer konstruktivt att utreda på vilket sätt personer från andra områden i samhället kan bli behöriga, istället för att nervärdera lärarutbildningen – det är bara destruktivt och är inte till nytta för någon.
För vad man säger bland annat i dagens debatt är att lärarna i dagens skola är inkompetenta för att de gått på lärarutbildningen. Då avslöjar man en okunnighet om vad studenterna verkligen lär sig och att man endast tror på media och på lobbyverksamhet.
Behörighet är en självklarhet.
Däremot inte på vilket sätt man kan bli det
Trots att jag själv undervisar på lärarutbildningen kan jag mycket väl tänka mig andra alternativ. Det viktiga är att lärarna i skolan har pedagogik med allt vad det ämnet innebär med sig i bagaget. Inte VAR de har inhämtat kunskaperna. Och det är inte det lilla det ..
Monika, det är ungefär så jag tänker mig det. Att vi har en lärarutbildning för grundskolan och gymnasiet, men att det dessutom finns en möjlighet för personer med en annan grundutbildning och flerårig erfarenhet att skaffa sig behörighet i att undervisa i vissa ämnen på gymnasiet, och slöjd, idrott, musik, bild och hemkunskap i grundskolan.
Men jag tycker ändå att lärarlegitimationen behövs för de som tagit en lärarexamen. Det är lite konstigt att en utbildning kan ge ett livslångt kontrakt, och en rättighet, att utföra en så viktig arbetsuppgift. Sen menar jag inte att man ska mista legitimationen vid första misstag, eller konflikt. Ett pricksystem och en åtgärdsplan för kompetensutveckling behövs innan en indragning skulle vara aktuellt.
Behörighetskravet är intressant. Den har varit borta ur lagar och förordningar under snart två decennnier. Självklart blir kravet tveeggat. Det kommer kanske att stänga ute människor med intressant kompetens., t.ex. folk med specialkunskaper från näringsliv och högskola. Det är ju synd, men jag tror att det även i framtiden kommer att gå att få in sådana förmågor, utbilda dem på plats och locka dem att stanna kvar.
Problemet är väl dock inte detta utan däremot att vi nu har en hel del personal (utan lärarutbildning) i skolan som undervisar i skolans kärnämnen… Detta är helt enkelt inte lämpligt.
Jag vet inte om motståndare till behörighetskravet funderat igenom problemet ordentligt. Jag menar: tror de inte att det är skillnad mellan en utbildad person och en icke-utbildad? Ja, i sådant fall kan vi ju lägga ner utbildningsväsendet och göra en fin besparing åt statskassan. 🙂
MagnusS (ovan) begränsar lärarkompetens till ”ämneskunnande” (t.ex. i ekonomi) och ”smittande entusiasm”. Det vore fint om det räckte i dagens lärarjobb… Du måste dessutom kunna massor: lagar, förordningar, pedagogisk teori om lärande, teori om studieklimat, teori om förhållningssätt, didaktik, examinationformer, bedömning, kursplanering, o.s.v.
Det räcker kanske inte heller med att kunna ämnet som en civilekonom kan det, utan du måste kunna se ämnet ”underifrån” och kunna sätta dig in i hur en ung människa kan finna sin väg in i ämnet. Och jag kan i princip garantera att du får mycket dåligt utfall om du försöker lära ut t.ex. priselasticitet med hjälp av enbart ämneskunnade och smittande entusiasm. Tyvärr.
Avslutningsvis vill jag tipsa ChristerMagister om min blogg: http://www.babelstorn.wordpress.com
Christermagister
Det viktigast med en lärarlegitimation är att man kommer ifrån vad som är en bra och dålig lärare. För jag tror annars att man kan bli av med den på grund av att andra anser någonting.
Det måste verkligen utredas på ett så icke-normativt sätt som möjligt. Och det behöver finnas ett granskande organ.
Med tanke på hur debatten förs oroar det mig lite grand om lärarlegitimation skall införas. Alla ansvariga behöver komma ifrån myter om lärare och istället se vad som är uppdraget.
Men behörighet är en självklarhet, som sagt!
Ja, tänk om det räckte med “ämneskunnande” och “smittande entusiasm”! 🙂
Ett alternativ är ju att då och då ta in föreläsare eller tillfälliga ”projektledare” som är experter på sitt område, men att låta lärarna ha hand om utvärderingen och bedömningen även av dessa delar i undervisningen…
Jag håller med om att bedömningen av läraren är ett svårt område Monika. Risken är, som du säger, att det blir alltför subjektiva kriterier…(och kontextuella, som vi diskuterade i din blogg)…men jag ser nog ändå fler fördelar än nackdelar. Jag litar på att de flesta skolor kommer att sköta det på ett bra sätt, och facket kommer antagligen få en del att göra inom det här området… Jag hoppas på att utvecklingen går åt det inkluderande hållet, ”Hmm, den här läraren lyckas inte riktigt bra just nu, vad kan det bero på? Kan vi ändra några förutsättningar? Finns det någon utbildning som kan hjälpa?”
Time will tell, för det är nog ingenting vi kan göra åt just nu i alla fall!