Många skolor börjar med en stunds individuell läsning – kanske nyttigt, men ganska individualiserande samtidigt.

Jag tror inte att trauman bearbetas, men att den välkända strukturen och rutinen ger en bättre start än om man bara öppnar klassrummet och kör igång ett förhör eller en genomgång av någonting nytt. Att gå till skolan utan att veta hur den första stunden kommer att se ut skapar inte trygghet direkt.

Det är ju en typisk ”lågstadiesamling”, men jag tror att vi behöver en sådan start i alla åldrar. Jag vet att jag skulle må bra av det i alla fall.

(Jag trodde förresten att någon skulla ha klämt till med ”dumpedagogik” redan, men jag har för snälla läsare!)

(ps ett manligt rim är ett rim inkluderande en ändstavelse, ett kvinnligt inkluderar två eller flera. Ingen värdering i begreppet, bara ett uttryck)

Det är klart att man måste ”acceptera att folk lär sig olika fort, olika mycket och är olika intresserade”, det är ju en huvudpelare i allt jag skriver om. Den enda anledningen att ”gnälla på utomstående faktorer” är om det går att göra någonting för att förändra dessa faktorer eller för att kompensera för deras påverkan.

Din lösning (och folkpartiets) är prov och betyg i tidig ålder och att sortera eleverna efter resultaten på dessa. Jag tror att din lösning leder till sämre resultat för majoriteten av eleverna, en större andel helt utslagna elever och ett elitistiskt samhälle.

Min lösning är att flera lärare arbetar i arbetslag med elever i olika åldrar och nivågrupperar efter behov och i flexibla grupper. Jag tror att det leder till bättre resultat för majoriteten av eleverna och ett bättre samhälle.

Vi har samma mål, att alla ska få undervisning på sin nivå, men olika lösningar. Din och folkpartiets lösning har testats i bl a England under många år, men eftersom det visar sig att det inte fungerar så kommer du inte att få höra herr Björklund använda sig av den erfarenheten i sin retorik…

Det finns många fantastiska lärare kvar här i landet, men det finns många rent usla utan minsta uns av självinsikt också. Varför är svenska lärarkåren så rädd att nämna det fenomenet vid namn? Är man rädd att avslöjas som tillhörande den andra kategorin, tro?

Det är ju fortbildning men inte för lärarna. Syftet är ju inte att ge feedback till skolorna utan till Skolinspektionen. Det är deras inspektörer som skall lära sig göra sitt jobb på lite nya sätt.

Ett alldeles utmärkt initiativ som jag tror skolorna kommer att vinna på i längden.

Istället för känslan av att presentera sin undervisning á la ”såhär gör jag/vi – vad tycker ni om det?”, får jag impulser i stil med ”hjälp – vad gör jag för fel?!”

Men det handlar ju också om rättssäkerhet. Kanske tydligare i skolan, men även i förskolan. På en arbetsplats med bara outbildad personal kan ju ledningen vidga gränserna oerhört utan att någon av de anställda har en aning om att verksamheten strider mot läroplanen, eller i värsta fall lagen.

Ett intressant perspektiv i den rödgröna plattformen om MP svänger tillbaka till sitt fundamentalistiska ursprung med nya språkrör.

Då kan det bli kallabaliken i Bendel.

De som ger tillstånd för sådant här måste var bra naiva.

Men det är väl inget annat att vänta i ett sekulariserat samhälle som Sverige.

Okunskapen ropar direkt på religionsfrihet. Trams. Det är barnkonvenstionen som gäller och därmed borde sätta sig över någon slags humbugföreställning om religionsfrihet.

Okunskapen är skriande. De som fattar beslut om dessa saker borde studera boken ”Sektbarn” av Charlotte Essén. Då kanske de förstår hur illa barn far i dessa sekter och dess skolor.

Det är på tiden att acceptera att folk lär sig olika fort, olika mycket och är olika intresserade. Utan att kalla det sociala konstruktioner och hela tiden gnälla på utomstående faktorer. Det bara är så.
Dessutom är det så, att man inte kan få hösta vitsordet i sång/musik om man är hur intresserad som helst men inte kan ta en ton.
Det är inte lärarnas fel att det är så.
Men det är lärarnas fel om dom tror att det har med själva pedagogiken att göra.
Man kan inte anpassa skolan till den lägstas nivå och triumferande säga:” Nu har vi löst det, nu kan alla lika mycket”, när det de facto har blivit så, att alla kan lika litet.

De som halkar efter skall naturligtvis tas om hand, antingen med fler år eller annan inriktning.

Nuvarande professorn i svenska på Åbo Akademi tog aldrig studentexamen i min klass, utan gick över folkhögskola den långa vägen eftersom han mognade något senare
Det var aldrig en fråga om intelligens och intresset kom dit bara några år senare.

Demokrati handlar inte om att alla skall ha det jämlikt dåligt, utan desto mer om lika möjligheter för alla efter sin förmåga.

För att åstadkomma det vill jag allra helst ha betyg i varje klass efter en nationell checklista.

Det är sannolikt inte ett helt ovanligt synsätt.

Ska vi bara strunta i att försöka rätta till den sociala snedfördelningen? Är det din lösning?

Så länge genus i skolan handlar om det som det gör nu så är det kontraproduktivt. Jag tror inte att vi ska tala med eleverna om maktstrukturer överhuvudtaget. Däremot kan pedagogerna behöva träna sig i att se hur deras bemötande och verksamhet påverkar olika individer. Som jag skrev i det tidigare inlägget om genuspedagogik så tror jag att den viktigaste uppgiften är att föra in även pojkarnas perspektiv i verksamheten. Eller, strunta i att kalla det ”pojkarnas perspektiv” förresten, att föra in ett annat perspektiv i skolan. Ett lite mindre ”puttinuttigt” perspektiv som även många tjejer behöver.

Du skriver att du fick din syn på utbildningens vikt hemifrån och alla undersökningar visar att det är den enskilt viktigaste framgångsfaktorn. Hur tycker du att vi i skolan ska överföra den synen till de elever som inte har den hemifrån? Du skriver om att ställa krav, men enligt min erfarenhet fungerar det bara om eleven i fråga överhuvudtaget tror på möjligheten att lyckas efter skolan (eller att misslyckas för den delen….). Därför blir det ett problem när man delar upp eleverna i skolan i ”elitklasser”. Man blir stående med en grupp elever där ingen har det minsta hopp om att lyckas (eller ser någon risk att misslyckas).

Och visst är det ett problem att lärarens professionalitet ständigt ifrågasätts. Det gör lärare rädda att gå utanför ramarna. Det gör att lärare håller sig till läroboken i undervisningen och till provresultaten i sina bedömningar.

Utgångspunkten för både dig och mig tycks ju vara att man måste utgå från elevens inre (förutsättningar och intressen) och bortse från de yttre attribut som h*n inte väljer själv (kön, klass, handikapp mm mm ). Därför tror även jag att ”genusvansinnet” snarare är skadligt. Att se allt med ”genusglasögon” innebär ju att man bara ser två individer… Man ska ju inte behandla alla lika överhuvudtaget, eller de två individerna ”kille” och ”tjej” olika, utan behandla alla som unika individer oavsett yttre attribut.

Kul idé!