I kommentarerna till gårdagens inlägg om pojkars och flickors olika resultat dök det upp igen; kravet på ”en plattare och objektivare kunskapsmätning” för att garantera rättvisa betyg. Som jag skrev då är jag rädd att en plattare och objektivare kunskapsmätning medför ytligare undervisning som i allt för hög grad fokuserar på ”utantillkunskaper”. Jakten på rättvisa betyg riskerar helt enkelt att försämra undervisningen och vad är viktigast, kunniga elever eller ”rättvisa” betyg? Och hur rättvist och konstruktivt är det egentligen att plocka bort de betygskriterier där flickorna i dag lyckas bättre och bara behålla de kriterier som pojkarna lyckas uppfylla i högre grad?
I ett försök att separera diskussionerna lyfter jag fram ännu en serie tankar om betyg rent generellt från kommentarerna; tankar som jag tycker är grundläggande och det vi borde diskutera i stället för hur vi kan göra systemet mer rättvist:
Hur har vi hamnat i en situation där ”millimeterrättvisa” betyg på femtonåringar känns viktigt? Borde inte en nation som Sverige kunna anordna utbildning på gymnasienivå utan att 10-20 betygspoäng (av max 320) är avgörande för om man kommer in på önskat program eller inte? Ingen inbillar sig väl att femtonåringar har nått sin fulla kapacitet ännu; gynnas verkligen samhället av att personer som ”bara” uppnått VG stängs ute från en viss utbildningsinriktning? Varför sorterar vi de duktiga barnen i den här åldern?
Ska vi verkligen ha ett så snävt system i så tidig ålder?
Uppdatering: Jan Björklund vill ha fler nationella prov för att öka rättvisan (DN, SvD).
Fler nationella prov riskerar att medföra att det blir ”ett ängsligt jagande efter sådant som kan ge utdelning på de nationella proven i stället för ett systematiskt arbete med att ge eleverna både bredd och djup i sina kunskaper.” (DN)
Länkar till andra bloggar om:
skola, skolan, skolpolitik, skoldebatt, utbildning, utbildningspolitik, betyg,
Christermagister 
Jag kan bara hålla med. De flesta elever svänger kraftfullt under sin gymnasietid i vart de vill med sitt liv så varför inte kosta på oss det lilla som behövs för att nästan alla ska komma in på det de vill.
Pingback: This is my kunskapssyn, tell me yours | Björn – om skola och utbildning
Jag har fortfarande svårt att begripa just det där mantrat om att betygskrav eller mätkrav skulle försämra kunskapsutvecklingen. Det skulle jag verkligen vilja se siffror på.
Jag vet att det i kvantfysik, speciellt i dubbelspaltexperimentet, antas att själva observationen av händelseförloppet påverkar processen, men även detta är på gränsen till esoteriska observationer.
Skolresultat antas än så länge inte ingå i den experimentella processen.
För min egen del har jag under hela mitt liv (62 år) upptäckt att det är mycket enklare att föreläsa om saker man kan än om saker man inte har en aning om. Sen är det naturligtvis öppet för teoretiker att resonera annorlunda.
Jag försöker förtydliga… Jag hittar på två mål för MVG i engelska:
1) Att kunna beskriva vägen från en punkt till en annan för en jämnårig kamrat.
2) Att stava rätt på 28 av 30 utvalda högfrekventa ord.
Utomordentligt flummigt i hastigheten, men jag tror att du förstår principen. Mål 1 kan vara vad som helst som innebär interaktion, flexibilitet och/eller kan lösas på olika sätt och mål 2 vad som helst där det är lätt att objektivt jämföra resultaten vid ett skriftligt test.
Om vi bestämmer oss för att endast mål 2 ska betygsättas finns det en överhängande risk att undervisningen styrs mot att drilla eleverna i stavning av högfrekventa ord och att tiden till övningar som syftar mot mål 1 helt enkelt inte finns kvar. Även om läraren bestämmer sig för att lägga ner tid på övningar som syftar mot mål 1 så finns det en risk att eleverna helt enkelt struntar i detta och lägger all kraft på att plugga stavning; det är ju det som ger utdelning. Det är alltså dubbelpåverkan här; hur läraren/skolsystemet reagerar och hur eleverna reagerar.
Numera lägger skolan tonvikten vid 1) och än en gång så blir det högeligen subjektivt. Om vi förutsätter att detta mäts genom att eleven ”förklarar vägen” för läraren så kommer ju det provet att i lika hög grad mäta lärarens förmåga (och framför allt vilja) att förstå. Därmed kommer sannolikt varje test att ske med varierande bedömningskriterier. Den duktiga eleven stöds med uppmuntrande kroppsspråk, kanske stödfrågor osv, medan den förväntat stökige/late får klara sig själv, med mindre interaktion från läraren.
Det blir helt enkelt svårare för en stökig elev och lättare för en duktig. Och som du själv skriver: De duktiga är flickor och de stökiga är pojkar.
Det fascinerande är bara att den generaliseringen är inte sexism det är genusteori!
Jag håller fullständigt med om den analysen, men jag tycker inte att det är en bra lösning att gå över till att bara mäta kunskaper enligt typ 2. Det skulle vara att försämra undervisningen för alla.
Njaa, kanse inte för ”alla”, möjligen för t ex ”många flickor”. Jag tror i n t e det blir sämre för speciellt många av de ”stök-klassade” pojkarna. För övrigt så finns det många möjligheter att åstadkomma 1) + 2) i skriftlig, mer objektiv form. Läsförståelseuppgifter t ex: Läs en text, besvara frågorna (på grammatikaliskt korrekt vis).
Vill man öka djupet så kör en uppsats, men d å tror jag anonymisering måste till för tyvärr, så är jag, baserat på personliga erfarenheter, 100% övertygad om att den stökiga eleven aldrig kommer att få den chans som den duktiga erbjuds.
Jag är medveten om att jag därmed uttrycker en stark misstor mot lärarkåren, men som det just nu ser ut så förefaller den ju vara statistiskt bevisad.
Visst, ingenting är helt svart eller vitt och det är svårt att hitta lösningar som är ultimata för alla.
Det finns lärare som verkligen förtjänar din misstro, men tack och lov är de inte så många. Sedan finns det ganska många fler som kör på ”som de alltid gjort” utan någon vidare reflektion och de tror jag att vi kan komma åt med utbildning och diskussioner (och genom att jämna ut könsfördelningen bland lärarna).
Min erfarenhet är att skriftliga prov/uppsatser missgynnar ganska många av ”stökpojkarna” och jag skulle vilja att vi utvecklade de alternativa sätten att utvärdera kunskaper och färdigheter på i stället. (Ja, då blir det återigen en högre grad av subjektivitet, men jag prioriterar som sagt undervisningens kvalitet före den detaljerade rättvisan.)
Jag har skrivit ett nytt inlägg där jag presenterar en lösning som kanske faller dig i smaken?
Det är ungefär som att införa höjdhopp utan ribba i OS. Man har en jury som tycker att det såg högt ut. Och utkorar vinnaren på måfå. Eller har ingen vinnare alls. Alla får guld. Hur tror ni det påverkar resultaten? Hoppar alla högre eller nöjer de sig med att bara hoppa? Behöver man kanske inte åka till OS alls? Man kanske får guldmedalj på hörsägen? Intressant teoretisk diskussion.
Jag tror att folk skulle börja ägna sig åt bättre saker än att hoppa höjdhopp då. Eller, om höjdhopp fortfarande kändes vettigt, börja experimentera med att hoppa på roligare eller snyggare sätt.
Överför det på det sätt du tycker verkar bäst till en skolsituation.
🙂 Börjar de hoppa roligt och/eller snyggt kan till och med jag tänka mig att titta!
I en skolsituation ser jag nog hellre att uppgiften är att ta sig över en viss höjd, sedan är det valfritt om man floppar, saxar eller använder sig av en stav om man har en sådan tillgänglig!
Vad är det med den där höjdhopparanalogin (och längdhopparditon) som är så tilltalande när det kommer till diskussion om vad kunskap är. De flesta jag hör ta till den är män och flera av dem har läst på handelshögskolan. Vilket är sambandet? Jag önskar jag förstod.
Pingback: Christermagister på hal is om pojkarnas betygsfråga! « Aktivarum
Mary
Du gör nu precis samma misstag som Moira von Wrong. Om meningen är att lära sig hoppa höjd, så skall man i skolan inte börja undervisa i hur man inte hoppar höjd. Hur gärna man än vill det.
Vissa saker är dock fastställda i skolplanen. Skolan är inte lärarens privata experimentverkstad. Menar Du att om man som lärare inte gillar vad som står i skolplanen, så är det lika bra att undervisa i astrologi. Jag hoppas verkligen inte att Du är lärare, för med den inställningen kan man förstå Sveriges nuvarande PISA-placering.
Och om det är så, att Du inte förstår dig på allegorier eller liknelser eller medvetet missförstår dem, så rekommenderar jag en ny kurs i Svenska på Högstadiet…
Lära sig snygg matematik eller stilig historia…Jag vet inte riktigt.
Jag tycker inte att det är något fel med att lära sig ”hoppa höjd”. Jag tycker inte heller att det är någonting fel på de nationella proven, långt därifrån, men jag tycker att vi måste acceptera att de inte kan mäta ALLT. De kan visa om en elev har tillräckliga grundläggande kunskaper eller inte (G), men för de högre betygen kan lite ”stil, finess och humor” ha sin plats. Visst blir det mer subjektiva bedömningar, men som jag skriver i inlägget; är inte problemet i stället att vi har skapat ett system där millimeterrättvisa känns viktigt?
Kristian, matematik är ofta rätt snygg redan som det är ;>
Morrica
Jo jag insåg det redan när jag skrev, Einstein letade ju också efter ”the formula for everything”, och enligt hans vidkommande var riktiga formler alltid snygga på samma gång, annars var de fel. Han svävade nämligen ibland i ovisshet om skaparen var estet…
Men vi kommer ju lite från ämnet.
Jag anser fortfarande att om inte nationella prov samvarierar med lärarens bedömning, så är nog problemet hos läraren.
”Jag anser fortfarande att om inte nationella prov samvarierar med lärarens bedömning, så är nog problemet hos läraren.”
Problemet med den tolkningen är att inte ens de som utformar proven tror att de mäter alla delar som ska betygsättas. De som tillverkar proven har inte det uppdraget. Det är inte meningen att proven ska mäta allt.
Du brukar ju lita på Björklund. Han säger:
”Utbildningsminister Jan Björklund (FP) anser inte att det utifrån den presenterade statistiken går att dra slutsatsen att betygssättningen är orättvis.
– Betygen ska inte vara en blåkopia av resultaten på de nationella proven, de ska även väga in elevens aktiviteter på lektionerna. Det kan mycket väl vara så att flickorna presterar mer på lektionerna, säger Jan Björklund.”
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pojkar-missgynnas-i-betygsattning_5930263.svd
Till och med jag måste ge en eloge till utbildningsministern i det här uttalandet. Om jag bara lät betyget styras av de nationella proven skulle jag kunna lägga ned undervisningen i nian efter provdatumen i februari (svenska).
Alternativt så gör man de i slutet av maj och skickar betyget under sommaren och hoppas att personen i fråga inte hade en dålig dag just vid provdatumet efter 3-4 år med mig som lärare.
De nationella proven ger mig en fingervisning om vad som är viktigt att ta sikte på. Ett stöd i min undervisning men kan aldrig ersätta elevernas process och möjlighet att visa förmågor på andra sätt och i andra moment än just de man mäter i nationell provform.
Varför lägga ner undervisningen? Kan ju köra samma prov flera gånger per år. Då är det inte ett provtillfälle som gäller. Sen ska inte lärare rätt sina egna elevers prov.
Även anonymisering borde vara standard.
Håller med helt klart med om anonymiseringen.
Aha, kunskap är något som finns utanför både eleven och läraren, något som kan avgränsas, kanske tom. från all mänsklig inblandning. Varför inte göra prov som kan rättas av en robot?
Om det hade kunnat göras bra så visst.
Det är väl helt OK att betygen inte är de samma som på nationella proven. Men om jag förstår statistiken rätt i artikeln i Lärarnas Tidning, så fick ju både killar och tjejer högre betyg än vad de hade på provet. Redan det är väl lite konstigt? Så det är bara en minoritet som någon gång råkar prestera bättre på provet, än vad de gör i övrigt. Alla har tydligen en dålig dag då proven genomförs.
Och med risk att hamna i ”könsdiskussion” igen. Överlag är tjejer mycket, mycket bättre än killar på det som betygssätts utanför proven. Därför får de ännu högre betyg än nationella proven än vad killarna får högre. Det är väl konstigt?
Att det bara varierar uppåt?
Det är ju inte så konstigt med tanke på att det är kriterierna för de högre betygen som man inte mäter i de nationella proven; hårddraget kan man säga att proven kan visa om eleven är godkänd eller inte och sedan hänger de högre betygen på annat… När det gäller de som inte lyckas skriva ett godkänt resultat på proven sätter ju skolan dessutom in insatser för att råda bot på problemet och det vore ju illa om inte det lyckades i så mån att det syntes i statistiken.
”Det är ju inte så konstigt med tanke på att det är kriterierna för de högre betygen som man inte mäter i de nationella proven; hårddraget kan man säga att proven kan visa om eleven är godkänd eller inte och sedan hänger de högre betygen på annat… ”
Det stämmer inte generellt. Jag undervisar i matematik på gymnasiet och de nationella proven på denna nivå testar eleven på alla nivåer.
Att det är en systematisk förskjutning uppåt i betyg är en aning anmärkningsvärt. Att många som skriver IG ändå får G handlar nog mer om snällhet från läraren än att extra insatser sätts in. Det nationella proven, i varje fall på gymnasiet, ligger precis i slutet på kursen, och det är inte hållbart att en elev på någon vecka kan gå från IG till G.
Min erfarenhet av andra lärares betygsättning är att om man ligger någon poäng från VG på det nationella provet och presterat på VG-nivå under själva kursen så får man VG i slutbetyg. Men det motsatta gäller inte. d v s presterar man jämnt och nätt VG på det nationella provet men ligger i huvudsak på G under kursen så får man inte G, utan VG. Skulle kunna vara en delförklaring till systematisk förskjutning uppåt.
Jag har bara erfarenhet från grundskolan och har där under flera år haft som uppdrag att undervisa de elever som inte nått godkänt på de nationella proven. Vi har då lagt in 2 timmars extra matematikundervisning/vecka i en liten grupp (totalt 5h/v) och haft ca 2 månader på oss. På den tiden kan man nå ganska långt.
Morrica
På tal om estetik, så har jag en annan husgud som sa:
”Allt som är praktiskt ÄR vackert”.
Vem var det?
Ledtråd: En av grannlandets största arkitekter…
Jag har ingen aning, men jag vill gärna veta utan att behöva gå via google och bara få ett lösryckt namn! Oh, berätta berätta!
Dan
‘Tilloch med jag sade att om inte resultaten samvarierar…
Fast du menade att problemet då låg hos läraren. Det kan det göra. Det kan också ligga i rätt många andra orsaker.
Det kan ju för det första både vara bättre och sämre. Bara där behöver man fundera över varför eleven har under- eller överpresterat på provet eller i vardagen.
Ett prov är ett prov. Varken mer eller mindre.
Jag hoppas att du inte är lärare, Kristian Grönqvist. Anglicismer (svenska med stort s), härskartekniker (‘vem står för det här uttalandet’ – ja skriv det själv om du tycker det tillför samtalet något) och förlegad kunskapssyn (allt går att mäta i ett prov) är inget Sverige behöver just nu. Men du kanske är fritidsforskare?
SLJ
Jag är pensionerad och född innan ordet härskartekniker fanns i svenskan. För Din upplysning skriver jag om allt jag respekterar med Kapitaler. Och Du verkar vara allmänt dum i skallen som skriver ett inlägg på en tråd som inte handlar om det tråden gör. Vem jag är i övrigt måste väl vara fullständigt ointressant. Men jag går att hitta på Google och facebook.
Om med förlegad kunskapssyn menas, att man anser det vara intressant att barn lär sig något istället för att deras lärare ger dem toppbetyg för persilja, då är jag förlegad, antik och konservativ. Om man tycker att skolresultat bör mätas på ett sätt som är rättvisande över hela landet utan att lämnas i händerna på en fullständigt kunskapslös eller alternativ lärares händer, så har jag definitivt en förlegad uppfattning om kunskapsinhämtning. Om jag, utsprungen ur det Finska skolsystemet, uppfattar den nya pedagogiken i Sverige som konturlös och diffus samt allmänt curlande, så beror det säkert på att jag fortfarande är stolt över var jag gick i skola och varför jag studerade. För att få kunskap. Inte för att få ett häftigt jobb. Pengarna kom som en bonus.
Alltså, jag inser att du är en rättshaverist (”skriver jag om allt jag respekterar med Kapitaler”) och därmed inte mottaglig för argument, men jag skrev för att visa stöd för de mycket klokare skribenter här som du inte har förstånd och självinsikt nog att lyssna till. Du och andra som du ska veta att vi är många som ser.
SLJ
Fortfarande håller Du Dig inte till ämnet, utan, istället för att komma med godtagbara argument i diskussionen, försökerDu bara förminska mig eller mina tankegångar med invektiv som är enbart påhittade och mer eller mindre personliga. Den typen av argumentation är inte gångbar på en lärarblogg, där man faktiskt försöker med olika sakargument hitta koncensus.
PS SLJ
De andra argumentatorerna på den här bloggen känner mig från tidigare och är synnerligen kapabla att komma med motargument som är sakliga och genomtänkta, så jag tror inte att de behöver assistans i att avfärda mig som den lekman jag är.
Att jag
Dan
Ett prov är ett prov…? Vadå…? Om en pilot kraschar på sin provflygning med ett flygplan… so what…? Ett prov är ett prov…varken mer eller mindre.
Menar du vad du säger?
Ett prov är en kontroll på att det inlärda praktiskt kan användas, inte ett mått på vad som möjligen råkar finnas i hjärnan en bra onsdag 2011.
Att utsättas för själva provsituationen är också ett prov.
Den som inte klarar provsituationen, har helt enkelt inte klarat provet.
Då måste den öva mer. Och mer. Tills provsituationen klaras. Utan undanflykter.
Hur i hela friden kan den situationen problematiseras överhuvudtaget?
Skolan skall utbilda folk som kan något. Inte något som de kunde i två minuter på 90-talet och sedan inte kommer ihåg när det verkligen behövs.
Prov är Prov. Och de skall visa något…
Kristian, efter alla våra diskussioner förstår jag din syn på prov och hur du tycker att de borde vara kopplade till betygen, men du måste acceptera att verkligheten inte ser ut så (just nu). Som jag skriver ovan är det inte meningen att proven ska ha denna funktion, varken enligt politiker eller provkonstruktörer. Om det är rätt eller fel är en intressant teoretisk diskussion, men vi lärare måste ändå förhålla oss till dagens regler. När vi får en lista med betygskriterier (säg 15 st olika/ämne) i ena handen och ett nationellt prov som bara mäter en del av dem (säg 8 st av de 15) i den andra handen så kan vi ju inte bara avfärda betygskriterierna för att det vore bekvämare; vi måste använda alla betygskriterier när vi sätter betygen och våran arbetsbeskrivning är mycket tydlig med att vi ska använda ”all tillgänglig information” i våran bedömning. Att bara använda sig av resultaten på de nationella proven är alltså ett tjänstefel av en lärare.
Det blir fler nationella prov och kan Du gissa varför…?
Jag har ingenting emot nationella prov, men jag har svårt att tänka mig att de kan konstruera prov som mäter alla kunskaper och färdigheter som vi enligt läroplanen ska arbeta emot. Se ovan.
..för att så många tror att skolan är ett tolvårslångt dagis och jag kan lova Dig, det finns lärare som tror det också…
Som sagt, jag har ingenting emot nationella prov i sig och visst behövs det uppstramningar i kunskapsfokus på många håll, vad jag vet har jag aldrig sagt något annat… Men, som jag skriver i inlägget kan en plattare och objektivare kunskapsmätning medföra ytligare undervisning. Det gäller att hitta en balans här… Vad anser du om att gymnasieintagningen är så snäv i låg ålder? Är det verkligen gynnsamt för samhället att ”sortera bort” individer som inte har nått sin fulla kapacitet ännu? Går vi inte miste om ett stort humankapital på det sättet?
Så på ett sätt menar du att nationella prov borgar för mer ordning och reda under lektionerna?
Du får gärna förklara den logiken om jag har tolkat dig rätt och gärna varför då prov ska vara verktyget för ordning och reda.
De nationella proven borgar ju för att lärarna fokuserar på dessa kunskaper. Ur en synvinkel är det bra, det motverkar att man bara klipper, klistrar, målar och leker (för att vara lite fördomsfull), men nackdelen är ju som sagt att det kan innebära att man enbart fokuserar på de kunskaper som mäts i proven (vilket alltså inte räcker enligt kursplanerna, se ovan).
Alltså…frågan var riktad till Kristian naturligtvis. Dig förstår jag Christer. Just hur NP kan skapa mer ordning och reda tycker jag låter intressant.
Dan
Jag har inget minne av att jag någonsin påstått att nationella prov ger mer ordning och reda. För att komma till den slutsatsen läser man nog in något osagt i replikskiftet. Man skulle nästan kunna kalla det för konstruerandet av en halmgubbe.
Men, för att komma till saken, som Christer efter alla våra turer väl känner till, de nationella proven skall fungera som en garanti för att bedömningen av elevernas elementära kunskap är av den arten att den återspeglas av en tendens i betygsgivningen. Vilket den inte verkar göra.
I de flesta debatter vill jag nämligen helst fokusera på saker som är belagda, inte på allmänt tyckande. Om sedan betygsbedömningen kantrar över till flickornas fördel för att de är söta och rara eller är beroende av skolans tendens att belöna ett visst sorts uppförande mer eller t.o.m.i värsta fall av att inte skolan förstår incitamenten för pojkar överhuvudtaget, är jag inte kompetent att bedöma, men kan förstå behovet att i grunden utreda detta förhållande, som hittills av väldigt många uppfattats som ett obestridligt genetiskt faktum, utan att ens fundera på sakers kausalitet.
För om det är något som gäller för alla är att vi alla vill ha en bra skola för våra barn och i mitt fall barnbarn.
Och då vill vi ju helst veta om skolan är behäftad med systemfel, som i slutändan slår ut våra pojkar på bekostnad av ett chevalereskt beteende mot flickor.
Återigen bloggat, denna gång om fler Nationella Prov (och de sjunkande kunskaperna till följd av dessa)
http://begrundatoplitat.blogspot.com/2011/02/nya-nationella-utvarderingar-och.html
Christer bad mig på Aktivarum att sammanfatta vad jag vill på detta ämne. Mitt svar blev en grovkornig handlingsplan och då jag länkat till både Mats och Christer så lämnar jag även svaret där.
”Erik, det ligger mycket i många av dina argument, men de flesta av dem måste behandlas på en högre nivå än den enskilda läraren.”
Jag börjar med att poängtera vad jag kan. Jag är expert på effektiv tydlig kommunikation. Jag bedömer vad någonting är och beskriver vad jag ser i språk som gör det lätt för personer att ta välinformerade demokratiska beslut i frågan. Som en världskänd coach brukar säga: ”Att leva är att ta beslut.”
Till saken
Problemet med dessa ”högre nivåer” du pratar om är att man inte kan avgöra på högre nivå om ett mål uppfylls utan folk vet exakt vad målet är (och inte är) och de högre nivåerna verkar i skolväsendet ofta inte ha nån som helst koll på vad målet är för när man tittar närmare på dem är måltexterna i sig varken tydliga eller konsekventa.
Detta kunde ha åtgärdats för länge sedan men svenska myndigheter verkar anse att det säkraste för att undvika att göra fel är att göra ingenting (de får ju ny chef/politiker om fyra år)! Tsunamin i Thailand ett tydligt exempel. När något allvarligt inträffar så är myndigheters krishantering ofta att göra ingenting. Passivitet en säker karriärsväg.
”Läroplanen och kursplanerna skrivs på politisk nivå och tolkas på myndighetsnivå; Skolverket ger ut tolkningar som skolorna måste följa och Skolinspektionen slår ner på det som de anser vara felaktiga tolkningar på skolnivå.”
Jag är varken intresserad av läroplan eller kursplan. De är bara metodik/teknik (sånt är folk för besatta vid redan), jag är intresserad av målet, vad man försöker uppnå. Först när vi vet målet kan vi bedöma om människor gör sitt jobb. Vi kan inte bedöma om människor gör sitt jobb på ”kursplaner” för det finns ingen garanti att kursplaner ger resultatet ifråga (mikrostyrning är i största allmänhet förkastat i ledarskapsteori) och då är vi tillbaka på ruta ett.
Som pedagogen Stavros ”Klass9A” sade när han höll fram elevernas diagnostiska provresultat i slutet av avsnitt 2: Detta är resultatet, detta är verkligheten, Resten är bara snack bakom kulisserna.
Om kursplanen inte ger resultatet är den kursplanen inte sanning – Då vill jag veta vad det sanna målet med kursplanen (och därmed vad målet med den svenska skolundervisningen 2011 är) antingen det eller så slutar man använde den. Jag vill inte att folk ljuger för mig. (Jag har pratat med föräldrar man uppenbarligen från skolans håll har ljugit för)
Vad försöker man åstadkomma med kursplanen? Detta är ingen ny fråga. Så här svarar Etnologen Jonas Frykman:
”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon.”
Här får vi ett ganska tydligt svar på frågan. Eleverna har dåliga kunskaper för målet är inte att ge dem några sådana. För så här är det: Om lärare får ett mål och sedan en instruktion/tolkning som tydligt empiriskt och statistiskt strider mot det målet så måste lärare fråga ansvarig myndighet om de skall följa målet eller tolkningen (bägge samtidigt är en omöjlighet)
Skall eleverna lära sig läsa, räkna och skriva eller skall deras möjlighet att göra dessa saker saboteras av myndigheter som bara rycker på axlarna och hittar på teoretiskt trams åt eleverna att göra istället för att de antingen a) inte vet bättre eller b) skadar barn med vilje?
En fråga:
Tror du/ni att de där myndigheterna (som det för övrigt gömmer sig människor med namn och familjer bakom) kan ställa sig och inför tusentals föräldrar säga ”nej målet är INTE att era elever lär sig läsa, räkna eller skriva, vi skiter i det och tvingar dem göra annat istället? Sedan hemundervisar vi våra egna barn för att de skall ha fördelar i livet
Även detta har jag stött på. Elever på högskolan som berättade hur de fick höra en sak i skolan och hur deras akademikerföräldrar sedan gav dem sann information hemma.
”För övrigt tycker jag att det har blivit lite väl mycket ordvrängeri här och det är lätt att gå vilse i all ”negativism” (som även du står för). Därför försöker jag ta ner diskussionen på marken igen.”
För att undvika missförstånd så finns här en blogg som presenterar såväl konceptet som Thomsen och Stjernfelts bok på ämnet negativism
http://negativism-kritik.blogspot.com/
”Jag vill (bl a 🙂 ):”
”Att alla lärare görs mer medvetna om hur skolsystemet kan påverka olika individer (kalla det genus, olika personlighetstyper, individualisering eller vad du vill) med särskilt fokus på varför killarna generellt misslyckas i högre grad än tjejerna (och varför man kallar det ”misslyckas” när det i vissa åldrar kan härledas till den individuella fysiska och psykiska mognaden).”
För det första misslyckas inte killarna lära sig saker. De skriver tvärtom ungefär lika bra som tjejerna på PISA, sedan sänks killarnas betyg på nationella proven (som görs utifrån kommunikativ läroplan) och sedan sänks killarnas betyg ytterligare en del i klassrummen av allt att döma för att de inte beter sig som de var flickor.
För det andra vill jag veta vad syftet med utbildningen är. Utan att veta syftet så kan man inte bedöma om personerna som utför det lyckas eller misslyckas. När vi vet syftet kan vi bedöma om tekniken ifråga är rätt för det syftet. Är den inte det är vi tillbaka på ruta ett. Vilket är målet med denna teknik?
Vi kan inte gå till ruta två utan att vara klara med ruta ett. Utan att veta målet med undervisningen så går det inte att undervisa. Och att påstå att målet med undervisningen är att följa tekniken är ungefär lika vettigt som att säga målet i fotboll är att skjuta mål på straff. Om du inte får straff så får du inte göra mål. Så spring runt och försök få straff, de som är bäst på det får chansen att göra mål – inga andra mål räknas.
”Att man satsar på att jämna ut könsfördelningen bland lärarna.”
Jag håller med om att man skall jämna ut könsfördelningen bland lärarna så där får du mitt fulla stöd i åsikten, men jag vill påpeka inga empiriska bevis (se Maria Nycander 2006) styrker detta har med ämnet betyg att göra, jag stödjer den åsikten av helt andra skäl.
”Att hela skolans organisation anpassas bättre efter individer som är mer praktiskt lagda än verbalt.”
Med organisation menar du läroplanen? Det är ju den ”kommunikativa läroplanen” som gör det möjligt för otekniska extroverta personer att snacka till sig högsta betyg i teknik och idrott medan personer duktiga i idrott i teknik inte kan använda dessa till att få högre betyg i andra ämnen. Dvs i manliga praktiska ämnen kompenseras tjejer men inte omvänt. (Maria Nycander 2006)
”Att man använder fler olika sätt att utvärdera kunskaper och färdigheter på än skriftliga prov.”
Det säger ingenting om hur de sätten ser ut att säga de är fler. Det enda viktiga för mig är att utvärderingen är konsekvent och neutral. Och då det redan finns provkonstruktörer som säger sig veta exakt vad tjejer och killar är bäst på (och då IQ testernas görs könsneutrala redan) så kan det knappast vara svårt att genomföra detta. Det är snarare Chivalry som spökar. Att så fort man skall förbättra för nån är det populärast att förbättra för tjejer. Forskning av Professor Roy Baumeister visar detta inte är enskilt fall utan universell sanning.
”Att lärare ska arbeta i tighta arbetslag så att bedömningen av elevens kunskaper blir mer av ett lagarbete.”
Det där tror jag inte funkar alls. Tvärtom så visar forskningen (och då särskilt i kvinnodominerade yrken)¨att man får grupper där alla tycker lika och där de som inte gör det mobbas så hårt de tvingas sluta.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/forodande-att-avvika-i-homogen-grupp_135273.svd
”Vad vill du?”
Som övergripande mål vill jag ha en rättvis och effektiv skola att vara stolt över. Detta är Sverige! Med detta sagt över till delmålen.
1) Först och främst vill jag veta målet med svenska skolan och då menar jag tydliga mål. Eleven skall kunna läsa, räkna och skriva check! Tills eleverna kan detta så är kursplanen värdelös. Man kan inte lära sig avancerade kunskaper utan att kunna grundläggande fakta. Tanja Bergkvist bifogade den här länken på ämnet.
http://www.math.chalmers.se/~olleh/skolans_sak/faktakunskaper.html
Vissa lärare kaxar om hur svenska elever är så mycket bättre och moderna på ”andra saker” att PISA för dem inte spelar nån roll – Jag har personligen hört lärare säga att de ”inte ens tror på PISA” som om det var deras val.
2) Sedan vill jag ha en utvärdering av kursplanens effekt på målet – jämfört med andra alternativa kursplaner. Är kursplanen resultatmässigt bra eller vill lärarna ha kvar den av samma anledning som eleverna på Purdue som skrev sämre trodde de skulle få bättre resultat – för att den ger lärarna en falsk men behaglig känsla av kontroll?
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/elever-pluggar-bast-med-prov
3) Slutligen vill jag ha en utvärdering av lärarna. Som ”Klass9A” tydligt visar så kan lärare gå runt med katastrofalt dåligt resultat och ändå tycka dessa är ganska bra lärare (som om man kan vara lärare bara genom att stå och prata för sig själv).
Jag säger inte det är lärarnas fel – tvärtom som Stavros sade är det rektorn som skall se till lärarna kan göra sitt jobb (men då måste man först vara tydlig vad det jobbet är – tekniken kommer sist – och alla kan inte nå framgång med samma teknik så alla anhängare av mikrostyrt ledarskap kan lägga ner på en gång)
Men att inte kunna lära ut ett dugg till eleverna men ändå tro man kan kalla sig en bra lärare är ungefär lika vettigt som att kalla sig målare men när man åker hem lossnar färgen på husen för man gjorde allting fel.
Om de personer som jag lär ut saker till inte lär sig någonting Då är jag ingen lärare. Då är jag mer en politiker vars budskap väljarna inte köper.
En väldigt intressant och lång kommentar om vikten av tydlighet kring vad som är målen för skolans uppdrag. Flera viktiga poänger kring hur hela skolans uppföljning behöver förbättras lyfts också fram. Jag fascineras över hur huvudmannen kan lyfta fram lärarskicklighet som ett avgörande faktum när de skurit ner och minskat möjligheterna för rektor att följa upp lärarens viktigaste uppgift. Nedan har jag en ganska lång och kanske även svår kommentar om kalibrerade subjektiva mätningar som jag tycker tar diskussionen om tydliga mål ett steg längre så att det uppstår möjligheter att följa upp mot dessa mål.
Kan säga att jag tycker vi ska börja med intagningsprov till särskilda utbildningar på universiteten. Såsom läkare, psykolog, vetrinär osv. Lottning är inget bra intagningssystem. Betyg är bara ett mått på vad du kunde inte vad du kan klara av.
Men när det gäller utvärdering av utbildningsväsendet och lärarekompetens så har vi bara testresultat/betyg att gå efter.
Nedan diskuterar jag hur intagningstester etc. kan samverka med betyg och omdömen för att öka kunskapen om både hur skola och individ ligget till i förhållande till kunskapsmålen. Jag vill göra upp med polariseringen mellan subjektiva breda slutsatser och objektiva fakta och hävdar att kalibrering av subjektiva iakttagelser krävs oavsett formen för observation.
Vi måste inse att kunskapsmålen vi behöver ha i skolan bara kan mätas subjektivt. Drar vi en parallell till skolforskningen och fenomenografin så är en bärande tanke där att det inte går att hitta några objektiva fakta kring kunskap och lärande att ta avstamp i. Fenomenografin tar dock ett steg längre än detta och visar att en sammanställning många subjektiva intryck kan skapa en bild av den kunskap som är gemensam för många och något som är mycket användbart för att föreslå fördelaktiga metoder och synsätt. Något lika bra som de objektiva fakta som inte är möjliga att observera. Det går också att jämföra subjektiva bedömningar av kunskapsmål i så stor grad att de upplevs som rättvisa av de allra flesta och väldigt användbara vid intagning till utbildningar och rekrytering till olika yrken.
Jämförda och diskuterade subjektiva mätningar är något skolan börjat ta fram både när det gäller omdömen och betyg. Det finns mycket bra arbete på detta område även om det förstås finns mycket kvar att åstadkomma. Metoden är inte felfri och jag håller med Christer om intagningen till gymnasiet. Metoden kan användas i olika former dvs. både som en del av skolvardagen och i form av intagningstester och extern examination. Det är dock mödosamt att bygga upp så vi ska inte göra förändringar som raserar det vi redan åstadkommit utan bygga vidare på det vi har.
För att lyfta fram att jämförelserna av subjektiva iakttagelser bör göras med en tydlig vetenskaplig bas vill jag helst använda uttrycket kalibrera istället. Kalibrerad subjektiv uppföljning har en stor potential för att skapa en bättre framtida skola och elever som är bättre förberedda för verkligheten efter skolan.
Hur mäter man saker subjektivt? Är inte det självmotsägande?
Att mäta är motsatsen till subjektiv bedömning. Kolla upp operationalisering.
Hela grejen med att mäta är att inte förlita sig på subjektivitet. För att ta ett tydligt exempel; om du ska bedöma om en brädbit är precis 95,5cm gissar du då eller tar du fram en måttstock?
Att använda subjektiva metoder för att mäta är svårförståeligt och på ytan motsägelsefullt. En typ av mätning av ett avstånd skulle kunna ske genom att många personer fick memorera olika avstånd sen fick de alla göra bästa möjliga bedömningar av det avstånd som ska mätas vilket sen skapade ett medelvärde, själva mätvärdet. Har man en tumstock i närheten är detta förstås en oerhört tidsödande metod som ger sämre noggrannhet än tumstocken.
Ska man mäta ett mångfacetterat begrepp som exempelvis förståelse eller hantering av svenska språket så finns det ingen tumstock. När en uppsats ska rättas och betygsättas kan man i och för sig räkna antalet stavfel men detta räcker liksom inte och kriterier kan sättas upp kring flyt, struktur och olika saker men någon person sitter ändå där i slutändan och gör en subjektiv bedömning. Tränad och samtränad med andra kring vad som ska bedömas men omöjligtvis helt objektiv, alla har sina preferenser och egenskaper hos språket som de tycker lite extra mycket om.
När de gäller Eriks kommentar så förstår säkert den ärrade läsaren att jag i det stora hela stöder uppfattningen om att skolan i överraskande hög utsträckning styrs av tyckande och en massa obekräftade påståenden.
Det är alltså inte märkligt att jag håller med honom.
Än värre är att detta tyckande på en del ställen fortplantat sig till högskolenivå.
Att jag i så många vändor försvarat Björklunds åsikter, är väl huvudsakligen beroende på att han som den första politiker på mycket länge har sagt ”Stopp och Belägg, vet vi ens vad vi sysslar med?” (fritt tolkat, inte ett citat)
Ja, Erik har gett en synnerligen lång och intressant kommentar. Jag håller med i många delar och funderar på ännu fler… Det är inte så att jag motsätter mig grundtanken på att subjektiva tolkningar av styrningen gör att skolan ser olika ut på olika håll, absolut inte, men som jag skrivit på annat håll måste det mesta av detta debatteras på ett högre plan än den enskilda läraren. Läraren kan ju inte välja att bortse från hur Skolverket tolkar förordningarna eller hur Skolinspektionen tolkar skolans/lärarens uppdrag (eller hur rektor tolkar den för övrigt).
Erik vill veta ”det sanna målet med kursplanen”, och sanningen är väl att läroplanen och kursplanerna är högst dubbeltydiga och ibland rent motsägelsefulla på många håll. De ger också oss lärare ett dubbelt uppdrag; vi ska lära ut vissa baskunskaper och vi ska ”fostra demokratiska samhällsmedborgare” med vissa grundvärderingar. Inte antingen eller, vi ska utföra båda uppdragen. Ska man gå efter media och den allmänna uppfattningen i samhället sträcker sig dessutom uppdraget väldigt långt in i den privata sfären och det påverkar våra arbetsgivare i dagens konkurrensutsatta situation.
När det gäller Eriks tre ”jag vill” punkter håller jag med och vill samma sak.
När det gäller bedömningen av elevers kunskaper hänvisar jag till grundinlägget och Jan Lenanders utmärkta förklaringar; jag tycker att det är ett problem att samhället är utformat så snävt för barnen att en så hög grad av rättvisa är avgörande för deras framtid. Varför är det så lätt att få igång en diskussion om hur man mäter kunskap exakt och så svårt att få igång en om själva syftet med att mäta?
För att mätning är kritiskt för verksamheten. Ingen mätning, ingen historik och ingen möjlighet till utvärdering.
Syftet snarare vad det är man vill uppnå med skolan. Vad är syftet med skolan varför har vi skola?
Själv skulle jag vilja att det konkretiserades mer. Vad exakt är det mest grundläggande som elever bör lära sig? Vad kan vi göra frivilligt?
Det centrala innehållet gör ju de nya kursplanerna mer konkreta och det tror jag i huvudsak är bra. När det gäller bedömningen är de nya kriterierna tyvärr inte mycket tydligare än de tidigare.
För utvärderingens skull är väl inte rättvisa betyg avgörande, bara konsekventa över tid inom den grupp man utvärderar? Och är inte de nationella proven ett bättre redskap för utvärdering än betygen?
Ja, jag som är oerhört upprörd över den bristande uppföljning av sin verksamheten och förskräcks över bland annat farfaders upplevelser i trean med två pojkar som tillåts förstöra lektionen och för sig själva. Jag är också upprörd för att även om den här situationen är ovanlig så blir ändå många elever drabbade. Uppföjningen av skolans arbete är en ren katastrof och jag förstår verkligen alla som önskar sig bättre mätningar.
Det är dock så att vi har fått en väldigt polariserad debatt kring mätningar i skolans värld. Huvudorsaken tror jag är att det felaktiga önskemålet om att få väldigt detaljerade exakta mätningar som ställer till det och då möts det av ett motstånd mot alla slags mätningar.
Vi måste hitta ett mer balanserat koncept där vi följer upp det viktigaste.
Antagligen för att syften är ofta omgärdade med undertexter eftersom de är uttryckta i politisk form.
Mätsystem går att pragmatisk utvärdera, det enda problemet är där vilka som vill utvärdera vad?